Halloween, som sagt

Vi har 12 pumpor i varierande storlekar och stadier av dekoration ute på trappan. Två stora traditionella utskurna "Jack-O'-Lanterns" som Darrin skar ut förra helgen efter mall av Nova och Zoey, två som blev målade på Sams kalas för två veckor sedan, två med klistermärkesansikten från N+Z+Ds besök på barnmuseet igår och 6 mindre dekorationspumpor. Ett större antal av pumporna har små gnagmärken från ekorrar som har hälsat på på trappan. De stora pumporna har redan hunnit bli mögliga. De kommer att åka direkt i soporna måndag morgon när Halloween är slut.

Det är kul att hitta på sätt att använda pumpa i mat och bakning. Hittills har det blivit pumpasoppa, pumpamuffins, pumpabröd och klassikern rostade pumpakärnor. Jag längtar efter att få prova att göra pumpa-äppel-strössel-muffins med Zoey när Darrin och Nova är på fotboll imorgon, och pumpacheesecake till efterrätt till i morgon kväll. Pumpadipp har jag också hittat recept på. Darrin och tjejerna har gjort Rice Krispie Treats i spökkakformar.

Nova och Zoey fick lov att bestämma sig för tre veckor sedan för vad de skulle klä ut sig till på Halloween så att Darrin kunde börja förberedelserna. Z+D ska vara gruffaloer, N+jag blir häxor. Darrin har sytt gruffalokostymer till sig och Zoey. När han från början beskrev idén för mig fick jag ta djupa andetag för att inte bli trött av att bara lyssna. Det har blivit många kvällar med djupa andetag, men nu hänger två färdigdekorerade bruna munkjackor över fåtöljen i vardagsrummet, båda med ett 20-tal lila uppstoppade taggar i filt, två vita horn och bruna öron med rosa i mitten. Ärligt talat blev resultatet helt fantastiskt. Han skulle kunna sälja dem och tjäna pengar. Det var värt till och med frustrationen den kvällen när Darrin försökte använda symaskinen för att sy taggar och jag fick rycka in minst 20 gånger och laga den.

Till Nova och mig har vi köpt lösnaglar och blå hårsprej. Sedan blir det mörka fluffiga kläder, häxhattar och ansiktsmålning. Det ska nog också bli bra. Tyvärr måste jag åka till flygplatsen kl 17:30 på söndag för en jobbresa - typiskt dålig timing, lagom till årets "trick-or-treat". Jag överväger blått hår och stora kjolar på flyget för att kunna vara med dem in i det sista.

Best wife...EVER!

I really do have the best wife ever. On Tuesday when I got home from Swedish school, she was waiting for me with a computer. The best part, she had already loaded everything on the computer (one of my least favorite things to do). Just in time for the World Series in baseball (GO RANGERS!) and fantasy basketball.

Now if I can only convince her to let me take a vacation by myself. Next year

Boston Museum of Science

Vi gjorde en sak till i helgen som jag inte har hunnit berätta om än - vi gjorde vårt första besök på Boston Museum of Science. Med risk för att upprepa mig så har biblioteken här den helt fantastiska egenskapen att de sponsrar museibiljetter. Vi hade egentligen inte så mycket tid i söndags på grund av skolbesöket, men vi kunde gå på museet helt gratis (det skulle ha kostat $58 för oss fyra).

Boston Museum of Science ligger på en bro mellan Cambridge och Boston och är helt enormt gigantiskt. Vi råkade få med oss sur-Nova i söndags så vi var lite begränsade i hur mycket vi hann upptäcka samtidigt som vi försökte få henne på bra humör. De har i alla fall allt från dinosaurieskelett till en "vetenskapslekpark" där man får lära sig fysiken bakom att t ex gunga och springa. En rolig detalj var ett fönster under rulltrappan så att man kunde se hur rullbandet skickades tillbaka uppifrån och ner. Nova uppskattade det mycket. Vi längtar tills vi får möjlighet att komma tillbaka igen och upptäcka mera! Ärligt talat är det lite svårt att få till slapptid så här i början i en ny, fascinerande stad - det finns så mycket att upptäcka.

I morgon tänker jag skriva om våra Halloweenförberedelser.

Skolor

I söndags började vi ett nytt projekt - välja skola-projektet. Jag har en känsla av att det kommer att bli det svåraste och mest tidskrävande av alla projekt sedan vi flyttade hit. Nova skulle egentligen ha kunnat börja i "för-6-årsgrupp" redan i höst, men vi valde att vänta till nästa höst. Det betyder att Nova och Zoey kan börja samtidigt, och att Zoey får gå två år i Kindergarten (motsvarande ungefär sexårsgrupp) mot ett år för Nova. I januari måste man söka skolor. Det gäller både allmänna skolor och privatskolor. Cambridge allmänna skolsystem innebär val där man får prioritera bland tre skolor och oftast får plats på en av de tre.

Vi började vårt valprojekt med ett besök på en privatskola i söndags, på Öppet Hus. Förmodligen ingen bra idé eftersom vi egentligen inte har råd med privatskolor, men man kan söka stipendium, så det kan vara värt ett försök. Skolan vi besökte verkade helt fantastisk. De hade separata klassrum för musik, gympa, vetenskap, konst och träslöjd. Hemklassrummen för Kindergarten-grupperna var supermysiga (exempel: mysloft för lugna stunder), och läraren som vi fick prata med exemplarisk. Ett riktigt fynd för "bara" $23000 per barn per år!

Imorgon ska Darrin på informationsmöte om det allmänna skolsystemet. Det blir spännande att se hur det går.

Kan ingen lära Boston lagom?

Förra veckan var det 15 grader inne i vår lägenhet och jag frös hela tiden. Den här veckan är det minst 25 grader inne, 20 grader ute och fuktigt som en bastu, och jag svettas hela tiden. Jag blir arg av att svettas, och arg av att frysa. Stackars Darrin.

Darrin får i alla fall lite tröst av att vi köpte en dator igår. Yippee! Livet känns lite enklare igen. Vi är galet beroende av datorn numera.

Zoey ska bli kille när hon blir stor. Hm. Jag tror det är för att hennes storasyster alltid kräver att få vara mamma när de leker - så hon har blivit så van vid att vara pappa att hon när hon insåg att man behöver vara kille för att vara pappa drog slutsatsen att hon skulle bli kille, helt enkelt.

Head of the Charles

Den här helgen är det regatta i Boston. Vi tog en promenad ner till floden på eftermiddagen för att insupa atmosfären. Jag hade blivit varnad på jobbet att det bara skulle vara snobbar och fulla människor där, men vi stötte mest på vanliga, trevliga lördagsflanörer precis som oss själva, inklusive många barnfamiljer.

Regattan är en stor roddtävling med 9000 deltagare från 19 länder. Den visade sig också vara något av ett reklamjippo. Nova och Zoey stormtrivdes och njöt av gratisprover på allt från glass via fruktjuice till pizza. Det bästa var ändå ståndet med dataföretagsreklam där det fanns svarta muggar med godis utställda. Zoey tog en hel näve och jag hjälpte henne stoppa den i fickan för att hon inte skulle tappa några bitar. Det tyckte hon var så mysigt att hon bestämde sig för att inte äta godiset förrän vi kom hem - men hon gick och kände på fickan hela tiden för att försäkra sig om att godiset fortfarande var kvar. Supergulligt.

När vi hade strosat omkring och ätit gratisprover länge och väl bestämde Nova att det var dags att "titta på båtarna lite också". Hon valde en plats vid vattnet åt oss och slog sig ner.

+++++++++++

Förövrigt åt vi pumpasoppa och svenska pannkakor med pumpaglass, pumpasylt och kanel till lunch för att komma i stämning inför Halloween. Och i kväll fick Nova och Zoey rita ansikten på sina pumpor. Darrin skar ut ansiktena och så ställde vi pumporna på trappan, satte i ljus och ringde på grannarnas dörr för att visa. Nova gick också in och hämtade rostade pumpakärnor att bjuda på.

+++++++++++

Dagens totala höjdpunkt var nog ändå att vi äntligen fick fart på värmen. Det visade sig vara så lätt som en knapptryckning på termostaten i vardagsrummet!

Nova och Tidningen

Nova tycker om att hämta tidningen. Det började redan i Uppsala där UNT varje morgon fanns på plats i en liten hållare direkt utanför lägenhetsdörren. Nova åtog sig uppdraget att hämta den innan hon kunde nå själv och behövde hämta pallen från badrummet för att klara av projektet.

Här i Boston har vi inte UNT utan Boston Globe, och den kommer inte i en hållare utanför dörren utan slängd i en plastpåse på trottoaren. Nova tycker fortfarande att det är lika roligt att hämta tidningen varje morgon. Hon upptäcker ständigt nya saker också. Första gången hon hämtade tidningen på en regndag blev hon mycket fascinerad av ett den låg i två påsar istället för en. Hon samlar också samvetsgrant in grannarnas två tidningar och lägger dem direkt utanför deras dörr varje dag. Hon vet att Boston Globe är vår och New York Times är deras och ser skillnad på de två.

I bland händer något extra äventyrligt. I går till exempel ropade hon exalterat på mig medan hon fortfarande var ute: "Mamma, kom och titta!" Det mycket intressanta och viktiga som hon ville visa var att plastpåsen runt tidningen var öppen i båda ändar.

Till Markus

Här kommer några klassiska Halloween-skämt så här en vecka innan Den Stora Dagen!

Q: What do you call a little monster´s parents?
A: Mummy and Deady

Q: How come the skeleton did not dance at the party?
A: He had no body to dance with.

Q: Why are the cemeteries so noisy?
A: From all the coffin.

Q: What do you call a corpse that has nothing to do?
A: Bored stiff.

Och, till sist, en överkurs (som jag tror kräver viss insikt i amerikanska Halloween-traditioner):

Q: How do you mend a broken Jack-O'-Lantern?
A: With a pumpkin patch.

Alla dessa klassiker kommer direkt från direktreklam i brevlådan!

Hoppas ni hade det bra på Kreta. Vi längtar efter att få se A igen!

Veckans stjärna

Nova var "veckans stjärna" i Hallonklassen på svenska skolan igår. Det betyder två saker - dels att hon fick ta med sig en leksak och visa för övriga klassen, och dels att hennes "mamma, pappa eller au pair" förväntades komma in i klassrummet sista halvtimmen och läsa bok med barnen. På svenska. Nova har inte någon au pair. Darrin pratar svenska, absolut, men han brukar aldrig läsa för barnen på svenska. Det första Nova sa när hon fick veta att hon skulle ha med sig en bok med tillhörande läsare var "Daddy kan ju inte läsa svenska böcker".

Jag har velat följa med till skolan och se hur de har det ända sedan de började, så igår verkade vara ett bra tillfälle. Det var bara att ställa väckarklockan på normal Uppsala-gå-upp-tid så att jag kunde åka tidigare till jobbet och alltså gå lite tidigare. Vi träffades vid tågstationen i Waverley och Nova och Zoey var mycket glada att se mig. Området som skolan ligger i är jättefint - stora, gamla hus inbäddade i höstig lövskog. Jag kan inte låta bli att undra om det inte vore bra att tjäna lite mer pengar och bo i stort hus och köra bil...

Det var kul att vara med. Novas klass uppskattade böckerna, Zoey uppskattade sällskap på sitt fika och jag fick chans att prata med flera andra svenska mammor som bor i området. (Det skulle vara så mycket lättare för mig än det är för Darrin att knyta kontakter om jag var hemma med barnen! Det finns mammor på svenska skolan, det finns nätverket Swea för svenska kvinnor och det finns Spouses&Partners nätverk på MIT, som i och för sig teoretiskt sett vänder sig även till män men i praktiken är helt kvinnodominerat.)

Efter skolan åt vi pastasallad i parken innan det var dags att gå tillbaka till tågstationen i mörkret. Darrin och tjejerna har blivit kompisar med både den manliga konduktören på väg till skolan och tjejen på väg hem - igår lärde Nova också känna en ny manlig konduktör, "Conductor Chuck". Jag var imponerad av hur hon gav (kortfattade) engelska svar på alla hans frågor.

På tåget på vägen hem kom dagens höjdpunkt - Zoey förklarade att hon vill gifta sig med mig. Lilla gullungen. Sedan lyckades vi tappa hennes mössa längs vägen från tågstationen i Belmont till vårt hus i Cambridge. När vi kom hem kl 9 så var det bara att cykla hela vägen tillbaka till Belmont igen och leta! Men, mössan är och förblir borta.

Darrin=Susie??

Varför äter våra barn frukost i fleecejacka? Jo, för min man har blivit inspirerad av Susie Howard och tycker att 16 grader inne är perfekt temperatur. Jag undrar hur kallt det behöver bli innan jag kan övertala honom om att värme på är en bra idé?

Novas triumf

Nova har tränat på att lära sig cykla nästan hela sommaren. Hon fick sin "stora" cykel i födelsedagspresent redan i december förra året, men det tog några månader innan vi kunde prova den på allvar :-) I början gick det riktigt bra. Hon blev säkrare och säkrare på cykeln tills hon en dag ville ta sin egen cykel till förskolan i Uppsala fast jag hade Zoey på min cykel och inte kunde hålla i henne hela tiden. Den dagen blev ett rejält bakslag. Hon ramlade tre ordentliga gånger innan vi var framme, och sedan tappade hon lusten att försöka. Jag vet inte hur många gånger i sommar som hon har tjatat om att hon vill ha "små hjul" till sin cykel (= stödhjul).

Även sedan vi flyttade hit och hon faktiskt har börjat kunna bra själv har hon blivit mycket ledsen varje gång hon blivit medveten om att jag släppt taget. För två veckor sedan började hon känna att hon kunde cykla. Jag fick släppa korta stunder om jag sprang med hela vägen. Det jag har i och för sig gjort i över en månad nu, men bara när hon inte insåg att jag släppte. Hon cyklar för övrigt tokigt snabbt, så jag måste superspringa hela vägen för att hänga med och har börjat ta på mig springkläder när vi går ut!

I går fick vi för första gången chansen att följa upp det där försöket från för två veckor sedan (det är galet hur svårt det är att få tid för något så enkelt som att cykla!) och det blev stor succé. Vi tog loss pinnen som har suttit fast bak på cykeln så att vi kunde sänka sadeln lite, och så tränade vi på att Nova skulle stanna själv. Hon ramlade de första två gångerna hon skulle fånga cykeln, men hon fortsatte kämpa, och innan vi hade tagit oss hela vägen runt Fresh Pond cyklade hon ifrån mig, Darrin och Zoey alldeles på egen hand. Hon såg så stolt ut! Nu gäller det bara att träna starter också. Hon är envis, min tjej, men på ett annat sätt en de flesta andra. Hon vill INTE ramla och göra illa sig - och då ser hon till att hitta ett sätt att lära sig så att hon inte behöver göra illa sig - det gör inget om det tar lång tid.

Zoey tyckte förövrigt att nu när vi hade tagit bort Novas pinne så kunde vi väl ta bort hennes också - "för jag kan själv, mamma!" Men, hon har en liten bit kvar fortfarande.

Det roligaste med Novas cykel hittills är kanske ändå alldeles i början när den var ny och hon sa "Daddy säger att cykeln går sönder om man trampar bakåt". Jag, skeptisk, vände mig till Darrin och frågade "Did you tell Nova her bike will break (brake!!!) if she goes backwards?

Jag är trött...

...på att aldrig orka något annat än barnen och jobbet. Jag är trött på att vara klar med kvällens absolut nödvändigaste "måsten" kl 10 nästan varje kväll.

Besök från Uppsala

N&Zs förskollärare T från Uppsala är på rundresa i USA med sin syster. I går var det dags för ett stopp i Boston. För oss blev det första besöket från Uppsala.

Vi hade en härlig dag. Det började direkt efter kalaset med en snabb promenad från South End till Centralbibiloteket vid Copley Square, med barn som var ovilliga att gå själva och blöta nymålade pumpor som krävde alla våra händer. Så fort N&Z fick syn på T utanför biblioteket växlade de från låg- till högenerginivå. N gjorde kullerbyttor på asfalten i glädjen! Från Copley Square till Boston Common var det inga problem att få dem att gå.

Vi kollade in Ankfamiljstatyn från boken "Make Way For Ducklings" innan vi slog in på en av Bostons mest berömda sevärdheter - the Freedom Trail. Freedom Trail tar besökaren runt på promenad förbi en hög betydelsefulla platser i Boston, och, som jag fick veta från en British Airways-reklam som kom på mailen tidigare i veckan - det går inte att vilse. Allt man behöver göra är att följa ett tydligt spår av röda tegelstenar på marken i ungefär två miles. Vi gjorde ett obligatoriskt besök på Boston-institutionen Dunkin Donuts och orkade nästan hela vägen till slutet innan vi tog tunnelbanan hem för att fixa middag.

Till middag gjorde vi ett experiment och kokade hummer. Hummer var på rea häromveckan och då kunde jag inte få D att prova (han tyckte det kändes för grymt mot humrarna) - men den här helgen var det hans förslag. Jag tror han blev inspirerad av vår ö-resa förra helgen när vi hittade hummertinor som drivit upp på land. Gott blev det i alla fall!

Fyraårskalas

Idag hade Nova och Zoey sin första sociala träff med andra barn i Boston utanför sina schemalagda aktiviteter. Det var en kompis från simskolan som hade bjudit in dem till sitt fyraårskalas. Kalaset var på ett konstcenter i South End. Förutom Nova och Zoey kom ett 15-tal andra barn med föräldrar (eller nannys!) från kompisens förskola. Det låter ganska mycket men hans föräldrar hade ordnat det så bra - det fanns en lekpark där alla barnen fick leka, det blev enkel (och god) hämtpizza till lunch, och de hade dukat med Thomas-tallrikar och -dukar, och hattar till alla barn. Barnvänligt och enkelt. Enda ordnade aktiviteten var pumpamålning, vilket Nova och Zoey älskade. Istället för present ombads alla barn ta med sig varsin inslagen ny bok, och så fick alla med sig någon annans bokpaket hem. Nova och Zoey var lite oroliga för vad kompisen skulle tycka om att inte få några presenter, men han fick tårta med fyra ljus och alla sjöng Happy Birthday - det kändes som om han kände sig firad ändå. Och - det här kanske kommer att låta tråkigt - föräldrarna slapp en massa småpresenter som skräpade runt deras hus, och alla barn fick ett mysigt minne med sig hem. Helt underbar idé enligt mig och Darrin. Känns nästan som om det är försent att testa den på våra barn dock. De har redan sin bestämda uppfattning om hur födelsedagar och kalas funkar.

Sovmorgon och baseball

Vi har haft en härlig dag idag! Det började med att vi försov oss så att Nova inte hann till fotbollen - men sedan blev det bara bättre och bättre. Helt otroligt att vi lyckades försova oss förresten - jag somnade med Nova igår, och Darrin kom och la sig 9:30. Sedan fick vi ungefär 100 textmeddelanden runt kl 10 när det visade sig att Texas Rangers höll på att först vinna och sedan förlora mot New York Rangers i någon sorts baseball-slutspel som de aldrig brukar komma till. Hursomhelst så glömde vi sätta väckarklockan och vaknade inte förrän 7:40.

Den härliga delen av dagen var (1) Sams kalas och (2) att träffa förskollärar-T och hennes syster P från Uppsala och (3) att äta mysmiddag hemma hos oss med T & P (första gästerna sedan vi fick våra möbler!).

Dagens upplevelse...

...var ett ilsket tjutande kolmonoxidlarm. Jag hade just fått av tjejerna hälften av kläderna för att sätta på pyjamas när larmet i hallen gick. Lampan med texten "Move to Fresh Air" blinkade, och larmet tjöt med 15 sekunders intervall. Vi svepte in tjejerna i filtar och tog ut dem på trappan och Nova sa att hon aldrig ville gå in i huset mer. Darrin gick och frågade grannen om hans larm också tjöt (vi har aldrig haft något kolmonoxidlarm förut och vet inte riktigt vad man ska göra när det tjuter, utom den tydliga instruktionen "Move to Fresh Air" förstås). Grannens larm tjöt inte, men han kom upp och tittade till vårt och föreslog att vi kanske hade slut på batterier helt enkelt. Darrin sprang till mataffären tre kvarter bort och köpte ett nytt batteri, och det löste problemet. Om någon kolmonoxidlarmtillverkare skulle råka läsa det här: Det finns bättre slut-på-batteriet-varningar än ilskna larm var 15:e sekund!!!

Going to Prison

Well, I almost was arrested today. me and the girls were walking down the street when a cop said hi to the girls and asked if they were having a nice day. Z looked straight at the cop and stuck her tongue out at him. Thankfully he just laughed. I have to admit, it made me laugh.

Familj i Fängelse?!

Darrin ringde mig på jobbet idag. Jag svarade och det första han sa var "Du måste komma och hämta oss!" Hjärtat sjönk i bröstet. Fortsättningen var mest konstig: "Vi är i häktet! Din dotter räckte ut tungan åt en polis!"

Självklart trodde jag aldrig på allvar att de var i häktet - men jag var så uppstressad av den första uppmaningen om att "komma och hämta" dem att tankarna ändå hann börja mala i hjärnan, fram och tillbaka - nej, det kan bara inte vara möjligt. Treåringar som räcker ut tungan åt poliser kan inte åka i fängelse i USA. Jäkla Darrin. Han lyckades nästan få mig att tvivla på mig själv, och han lyckades definitivt stressa mig tillräckligt för att få hjärtat att gå i racerfart.

Vad som var sant i historien? De hade verkligen mött en vänlig polis som log och frågade tjejerna om de hade en bra dag, och Zoey hade verkligen räckt ut tungan som svar och vänt sig om för att gå därifrån.

++++

Förövrigt var det simskola i morse igen och Nova och Zoey blev bjudna hem till ett annat barn för första gången sedan vi flyttade till Boston: Sam ska ha fyraårskalas på lördag. Typiskt att vi redan har planer. Det känns som om alla roliga saker har bestämt sig för att infalla samma lördag. Novas och Zoeys förskollärare Therese från Uppsala kommer och hälsar på. Samtidigt är det knytkalas med Svenska skolans föräldrar, Darrins föräldrar hittade billiga biljetter för att komma och hälsa på, och nu också Sams kalas. Det är bara att prioritera!

Boston Harbour

Jag måste verkligen börja läsa igenom mina blogginlägg innan jag skickar iväg dem. Jag läste just igenom ett par och mådde illa av alla slarvfel. Det är så lätt gjort när man sjunker ner i soffan när dagen är slut och "bara" ska blogga lite också...

Vi har haft en härlig långhelg den här veckan - idag är Columbus Day, vilket i Massachusetts (men enligt Darrin inte i Texas) betyder ledig måndag. I lördags var det fotbollsträning och tv-inspelning, igår Oktoberfest på Harvard Square och idag båttur till Georges Island i hamnen i Boston. "Tv-inspelning" betyder i det här sammanhanget gratis musikunderhållning för barnen - det var mest en kul grej. Vi fick också uppleva ett nytt område i Boston, Brookline, påväg dit; en trevlig bieffekt av att ta cykeln. Oktoberfesten kunde jag hellre ha skippat - jag ville ta med Nova och hennes cykel runt Fresh Pond och köpa munkar. Men, Nova tyckte bussen till folkhavet vid Harvard Square lät mysigare.

Georges Island var en fantastiskt härlig solig höstmåndag. Vi åkte buss och tre olika tunnelbanor till hamnen och båt ut till ön och tillbringade fyra härliga timmar med att upptäcka Fort Warren och havet och fika. Vi hittade krabbskal och musslor och glasbitar som havet gjort lena, och tittade på utsikten ut över öppna Atlanten.

I natt vaknade jag av att Nova snyftade i sömnen på madrömsviset. Jag strök henne över håret och viskade "Nova, det var bara en dröm. Vad var det som hände?" Varpå min dotter svarar: "Min cykelhjälm (snyft snyft) - den är inte tajtad till".

Varje gång man sätter på Nova cykehjälmen ska man "tajta till" den efteråt genom att skruva några extra halvvarv på knappen längst bak. Annars har hon fått för sig att den inte sitter tillräckligt hårt. Men, jag visste inte att hon kände så starkt för cykelhjälmstilltajtningen. Jag hade snarare väntat mig en monster-i-garderoben- historia. Eller som Zoey härom månaden som drömde att hon blev uppäten av en noshörning.

What a Week

When it rains, it pours. This week has been...well, it has been interesting and very unlucky. First my computer crashes. Not totally unexpected, but still very unlucky. That was on Wednesday. Then M's computer crashes on Friday morning. Not totally unexpected, but still very unlucky. Finally my bike has major issues (as in the gears totally fall off the bike) and is pretty much done for. So in a matter of 4 days, I go through 2 computers and a bike. It is amazing that M allows me to use her work computer now.

I suppose it could be worse. The Rangers could blow a 2 game lead in the playoffs, but that would never happen...right?

Sur-Nova

Nova har ett speciellt sätt att vara sur på som håller på att göra mig tokig. Något, det kan vara vad som helst, får henne ur humör - och då blir hon tyst. Det finns säkert massor av föräldrar därute som tycker det låter som en dröm - istället för skrik och bråk och stamp i golvet och slängda leksaker så får man ett tyst barn - men tro mig, det är inte roligt. Nova blir tyst och hela hennes kropp blir slapp och ostyrig och om man försöker krama för att göra det bättre så glider hon ur greppet som en ål. Hon vägrar svara på frågor så det går inte att få någon sorts grepp om vad som är fel - och det håller på länge.

Idag hände det om och om och om igen. Första ilskan var inte så farlig. Det vara bara att hon inte ville spela fotboll idag. Zoey och jag följde med till fotbollen i morse för att titta på, men Nova har bestämt sig för att träningen är för lång och jobbig och orkade inte vara med. Det blev en trist timme med att försöka hålla henne på hyfsat humör - men det gick aldrig så långt som till tysta slappa kropp-Nova. Det gjorde det däremot när hon inte fick sina naglar målade på nagelsalong påväg hem. Det var tillräckligt för att puffa in henne i ett mer än timslångt surtillstånd. Det kan tilläggas att vi aldrig hade sagt att det skulle bli någon nagelmålning - Nova fick bara syn på en nagelsalong, undrade vad det var och tyckte det lät mysigt när jag förklarade.

På eftermiddagen hade vi nästa långa sursession. Det var dagens klart värsta. Vi var på inspelning av ett barn-TV-program, som publik. Medan vi väntade på att artisterna skulle vara beredda att börja fick vi se på Wiggles på video. Tyvärr bestämde sig Nova för att hon ville se klart på Wiggles innan inspelningen började - och när inte det funkade så fick vi sur-Nova med oss på hela inspelningen. Zoey dansade, sjöng, hoppade som en tok och hade kul - Nova låg som en blöt tyst fläck på golvet i en hel timme och vägrade förklara vad som var fel. Mest tråkigt för henne kanske, men hon kunde ha haft så kul... jag var ledsen för hennes skull.

Låt mig uppdatera gårdagens datorinlägg en aning - det har inte varit vår vecka när det gäller dyra saker. Det har faktiskt utvecklat sig till att bli en väldigt dyr vecka helt enkelt. Idag gick Darrins cykel sönder också. Två datorer och en cykel på en vecka. Nu har vi knappt några mer dyra saker som kan gå sönder - utom min cykel förstås. Undra när det blir dags för den? Det kanske trots allt är en stor fördel att hyra sitt boende och att inte ha bil om man planerar att krascha allt man äger?

Det har inte varit vår vecka när det gäller datorer den här veckan. Först, jag tror det var i måndags, fick Darrins dator virus och dog. Sedan idag dog min laptop. Den vill helt enkelt inte starta alls. Enligt D så dog den just medan de pratade med M&A&A på Skype. Det betyder att den enda dator vi har tillgång till just nu är min jobbdator (gissa om jag sliter för att få till alla fina å ä ö!). Det håller inte. Dags att shoppa. Typiskt. Vi som hade hoppats kunna vänta till Black Friday dagen efter Thanksgiving när vi om vi orkar köa i många timmar borde kunna hitta en dator närmast gratis. Och som dessutom helst ville ha en svensk dator som har fina å ä ö lättillgängliga och är bra på att spela alla våra svenska dvd-filmer.

You can call me Mr. Mom

Well, It is official. I am a stay at home Dad. Yea Yea, I know. I have been home with the kids since the start of August. The difference is that I have been using up my days off since then. As of yesterday, I am officially a stay at home Dad (not even one on Parent Time Off). Not a bit difference to how it was last week.

So what do I do. Well, I am trying to get the girls on somewhat of a plan. Every week we have a theme and try to focus time on it. This includes books (the Cambridge library is beyond excellent), songs, games, crafts and field trips. Thus far we have done dinosaurs, monkeys, crocodiles and the alphabet. The most popular one has been the dinosaurs. At the end of the week, N said that she wanted to be a paleontologist. I was impressed. It was the first time she has ever said that she wanted to do something for a career.

Next week's theme is pirates. If anyone has any good recommendations (books, crafts, games, music, websites, activities or whatever), just send them to me.

Oh, by the way, M is using this blog as well. So if it is in a strange language, it is her post. I'll stick to English.

Nova ville ha yoghurt idag. (Hon äter aldrig youghurt till frukost annars.) Hon gick till kylen och valde ut en med jordgubbssmak, men när hon hade öppnat den såg hon att jordgubbsdelen inte var iblandad i yoghurten utan låg på botten, och då ångrade hon sig och ville inte ha. Zoey hade en bananyoghurt på sin plats (hon äter alltid yoghurt till frukost). Den var fortfarande oöppnad. Här är Zoeys och Novas morgonkonversation:

N: Kaaan du inte ta den öppnade yoghurten istället?
Z: Nej, jag tycker inte om jordgubbssmak, bara banan och jordgu... bara banan tycker jag om (efter att ha kollat vilken smak hon hade fått idag).
N: Då kan inte du äta jordgubbar nästa gång vi plockar jordgubbar då.
Z: Men, jag tycker om jordgubbar bara lite.

Låt mig få börja med ett personligt avslöjande för att sätta saken i sitt sammanhang. Jag var rädd för allt när jag var liten. När jag säger allt menar jag bland annat, men absolut inte bara, mördare, krig, tjuvar, bränder, att inte hitta en toa när jag behövde en, tunnlar och att åka båt. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för allt.

Igår lärde jag Nova att vara rädd för tjuvar. Det var inte meningen. Vi håller på och läser Karlsson på Taket, och gårdagens kapitel handlade om när Karlsson klär ut sig till spöke och skrämmer bort tjuvarna Fille och Rulle från Lillebrors lägenhet. (Förövrigt kommer jag ihåg nu var ett av mina favorituttryck, "Spulle, ett röke!" kommer ifrån.) Texten var väldigt levande. Vi fick i detalj höra hur Lillebror låg bakom soffan och helst ville gråta när Fille började rota i mammas sekretär och hittade först hushållspengarna och sedan ringen och broschen som mamma hade fått av mormor. När vi hade läst klart somnade Zoey på min arm. Nova somnade inte. Hon frågade. Först frågade hon vad tjuvarna gjorde i Lillebrors lägenhet. Jag försökte förklara att tjuvar tar andras saker för att sälja dem och få pengar. Hon ville förstås veta varför, så jag försökte med att deras föräldrar kanske aldrig hade berättat för dem att man inte får ta andras saker, och att de kanske inte förstod hur jobbigt det blev för den som blev av med sakerna. Då frågade Nova: "Men, mamma, tjuvar finns inte på riktigt väl?" Åh. Jag smälte. Vad ska man svara? Jag sa att jo, de finns på riktigt Nova. Kommer du ihåg när Michaelas cykel blev stulen i Uppsala? Och att Daddys cykel blev stulen en gång? Då kontrade Nova med att ok, de finns på riktigt i Uppsala, men inte i Boston. När jag sa att de nog finns på riktigt i Boston också, så sa hon resolut: "Vi får sätta dem i fängelse helt enkelt." Det kändes som om hon valde att skydda sig själv från att vara rädd med att mentalt sätta tjuvarna i fängelse. Jag hoppas det funkar. Jag vill inte att Nova ska vara rädd.

Jag tror att Nova längtar tills mormor och morfar ska komma på besök. Det är om 1.5 månader. Idag fick jag hjälpa henne att skriva en lapp att sätta på vår ytterdörr så att de ska känna sig välkomna när de kommer. Det står:

Välkommen
Här är vårt hus
Vi bor här
Vi är här

...på en grön post-it-lapp som hon nu har tejpat upp på dörren.

Det var tisdag igår. Svensk skola-dag. Darrin hade tänkt veckohandla på kvällen, men det blev inte av. Darrin och tjejerna kom hem från skolan strax före 9, jag kom från jobbet halv tio. Vi orkade inte ens diska. Vi diskar ALLTID på kvällen.

Nova verkar verkligen trivas på svenska skolan. Hon ville inte ha tidig simskolemorgon i morse - förrän jag sa att jag hade hört att hon fått läxa igår. Då vaknade hon på ett halvt ögonblick och allt de hade gjort igår bara bubblade ur henne. Jag är själv inte säker på att jag tycker att en fyraåring ska ha läxa - men för Nova får det det hela att kännas som om hon har blivit stor på riktigt. Ibland är det lite svårt att tolka Novas berättelser från skolan - som tur är skickar fröken Frida ut detaljerade veckobrev där hon beskriver veckans lektion. För mig som inte har varit med än är veckobreven extra roliga att läsa. Nova berättade t ex i morse att veckans medhjälpare hade haft med sig en "lur" och visat - det visade sig vara en smurf. De hade också tejpat upp en bilbana på golvet och fått träna på att köra bilarna på rätt sida vägen och att titta åt rätt håll vi övergångsstället.

Zoey säger alltid att svenska skolan var "inget kul" när man frågar - men det säger hon om allt just nu. Jag hoppas och tror att hon också tycker det är roligt. Förra veckab måste de ha läst sagor - efteråt gick hon i flera dagar och tränade på "Snipp Snopp Snut". Jag hade inte hjärta att rätta henne...

Darrin är inte lika förtjust i svenska skolan. Missförstå mig inte nu - han vill också att tjejerna ska fortsätta att få höra svenska och träffa andra barn i samma situation. Problemet är bara att det är ett sådant projekt att ta sig dit. Tåget dit går 15:17 och tar 13 minuter - skolan börjar 16:30. Det tar 30 minuter at gå till tåget på den här sidan och 20 minuter från tåget på den andra sidan. Tåget hem går 19:40, och skolan slutar 18:30. Det betyder att de måste ta med sig middag, och äta den i lekparken - det kommer att bli kallt i vinter... Till råga på allt gick barnvagnen som vi haft sedan Zoey föddes sönder förra veckan. Tjejerna kan INTE gå 30+20+20+30 minuter i vuxentempo. Darrin har lyckats laga den med ett järnrör.

Vi såg en hund med tre ben häromdagen. Nova upptäckte den först. "Titta mamma!" sa hon, "han har tappat ett ben!"

Zoey skrämde mig idag. Vi var påväg till lekparken på eftermiddagen, jag som storasyster, Nova som mamma (som vanligt) och Zoey som pappa (hon pendlar mellan att vara pappa och bebis). Plötsligt stannade Zoey och sa att pappan skulle röka, och så låtsasrökte hon cigarett. Hon är 3,5 år!!! Hjälp! Hur ska man ens reagera på sådana totala dumheter? Darrin och jag funderar på var hon kan ha fått det ifrån. Det enda möjliga vi kunde komma på var Madickens pappa sosm röker pipa i Madicken-filmen.

Förövrigt har vi hunnit med 6 kapitel i Karlsson-boken, 1 1/4 timme på Skype med mormor och morfar och ca 45 minuter med M&A&A, två långa lekparksstunder och en cykeltur runt sjön i helgen - men inte att städa badrummet. Jag känner mig mycket nöjd med det resultatet.

Fotbollsträning och hängselbyxor

Nova och Darrin var på fotbollsträning i morse igen. Zoey och jag slappade oss i form. Först åt vi upp vår frukost i lugn och ro. Sedan plockade jag lite i köket och lyssnade på radio medan Zoey lekte. (Man skulle kunna tro att det var Sverige-dag på radio idag, de hann med både Ace of Base och Roxette på de 30 minuter vi lyssnade.) Sedan bakade vi "bullar" (Zoeys ord, egentligen bananmuffins). Nova vill att jag och Zoey ska följa med till fotbollsträningen och titta. Det blir lätt en lite svår situation - Zoey skulle helst också vilja spela, men man måste vara 4 år, så hon får inte. Alltså försöker jag göra det så mysigt som möjligt för Zoey medan Nova är borta - medan Nova vill vara med mig hela helgen eftersom jag jobbar hela veckan och hon är med Darrin hela dagarna, och blir ledsen när vi inte följer med till träningen. Fel hur man än gör. Vi bestämde att Zoey och jag ska följa med nästa vecka för att Nova skulle vara glad när hon åkte idag, så nu gäller det bara att börja förbereda Zoey i tid. I går kväll frågade vi Zoey om hon ville följa med idag - hon sa nej. Hon och jag skulle baka bullar sa hon, som skulle bli klara lagom tills Nova och Daddy kom hem, och vi skulle spara så att Daddy fick smaka. Så vi bakade bullar. Sedan tog vi cappucchino och färska muffins till morgonfikat när vi var tillsammans allihop igen.

Vi hann också med att köpa hängselbyxor till Nova innan lunch. Äntligen! Hoppas hoppas att hon fortsätter vara nöjd med dem - de senaste 6 månaderna har byxor och Nova varit ett problem. ALLA Novas byxor "åker ner" så fort hon rör sig. Vi har försökt förklara att tights glider ner lite på alla, inte bara på henne. Fröknarna på förskolan i Uppsala försökte med samma argument. Vi har testat jeans som man kan knyta hårt i midjan. Vi har testat byxor som når upp till bara precis under midjan. Vi har provat strumpbyxor. Inget funkar. För att vara helt rättvis så har Nova en ganska utstående hård mage och små höfter så jag kan förstå att byxor glider ner ovanligt lätt på henne. Så, för sådär en tre veckor sedan kom vi på att vi skulle prova hängselbyxor. Men, det var lättare sagt än gjort! Vi har letat i minst 5 affärer utan framgång. Hängselbyxor verkar helt enkelt inte vara på modet för 4-5-åriga tjejer. Nu hittade vi i alla fall äntligen ett par (ärligt talat på killavdelningen, men berätta inte det för Nova!). När hon hade fått dem på sig sprang hon runt varv på varv i affären för att testa att de verkligen inte gled ner ens när hon sprang. Om det fortsätter på samma väg så var det väl värt 15 dollar. Vi håller tummarna för att ingen ska skratta åt hennes stil (hon är väldigt känslig för sånt!) och för att hon ska kunna tänka sig att gå över till att använda tröjor för att det ska funka med byxorna (hon är beroende av långa klänningar).

Vi hann också med ett par sköna timmar i lekparken idag, och ett till bakprojekt - oatmeal cookies med pecannötter och chokladbitar. Första kakan på mycket länge som Zoey tycker om.

Det är så fuktigt i luften idag. Det blir aldrig så här fuktigt i Uppsala - jag har bara varit med om det en gång innan vi flyttade till Boston och det var i New Orleans. När jag kommer fram efter 30 minuter på cykel är hela kroppen täckt av en tunn film av klibb. Håret klibbar mot pannan och kläderna mot kroppen.

Förövrigt var det simskoledag i dag. Det är så mysigt att först åka buss själv med tjejerna och sedan sitta och titta på dem när de flyter och doppar huvudet och sprattlar och njuter i vattnet.

Båda bussarna var galet fulla med folk idag. Som tur är är folk väluppfostrade och reser sig upp för att jag ska få sitta med barnen. Båda tjejerna trängdes i mitt knä och Zoey blev nästan klaustrofobisk av alla som stod inträngda runt oss.

Glömde en sak...

Tröjan som Darrin hade på sig var en Homer Simpson-variant med texten "I am so smrt". Nästan för bra för att vara sant.

Får man skratta åt Daddy?

I morse satte Darrin på sig sin tröja ut och in på typiskt morgontrött förvirrad-pappa-manér. Det första Nova sa när hon kom till frukostbordet var "Daddy! Du måste vända på din tröja! Den är ut-och-in!"

Jag var till att börja med bara imponerad av att hon kunde uttrycket ut-och-in.

Darrin svarade "No, I was planning on wearing it like this to Swedish school."

Zoey svarade "Men Daddy, då kommer alla att..." och letade efter ord för att fortsätta meningen. Nova fyllde i "...skratta åt dig!" och så visade vi hur det skulle gå till: Vi pekade finger åt Daddy och skrattade tillsammans alla tre. Jag kände mig väldigt glad åt att skratta tillsammans med mina tjejer och att skojretas med min man.

(Men, Darrin har förstås rätt när han följer upp skrattfesten med "Vad lär du dina barn egentligen"? Jag försöker taktfullt reparera skadan med att "Ni förstår väl att det är ok att skoja med Daddy men inte att reta ett barn som har råkat sätta på sig tröjan fel?" Hoppas att mina barn tar mig på orden istället för att följa mitt exempel...)

Molniga skyskrapor

Det regnade i morse. Jag cyklade som vanligt längs Charles River till jobbet. Det var inte lika många roddare på floden eller joggare på cykelvägen som vanligt - men skyskraporna i centrala Boston låg insvepta i tunga moln. Det är coolt att cykla till jobbet!

Min lilla mytoman

Zoey har börjat hitta på historier. Idag när jag frågade vad hon hade gjort under dagen fick jag höra om hennes och Nallens tripp till McDonald's. Nallen åt hamburgare och Zoey åt Chicken Nuggets (hennes absoluta favorit). De tog Fiat Punton dit. Zoey körde - "jag kunde det!" Zoey fick två leksaker och Nallen fick en. Men sedan fick Zoey Nallens också för han kunde ändå inte leka med sin. Många av Zoeys kompisar var där. Hon fick en cykel av en av sina kompisar - "det var väl schysst mamma!"

Vad ska man tycka? Det är supergulligt, totalt förvirrande (man vet aldrig vad som är sant och inte) och har man inte hört att alla barn mobbar mytomaner? Darrin tar det hela med total ro - vi ska vara glada över att Zoey har fantasi, säger han - och jag tror att jag håller med...

Första kalaset i Boston och vikten av att tro på Tomten
Vi var på kalas i lördags. På biblioteket i centrala Boston. Födelsedagsbarnet var Nicke Nyfiken, och han fyllde 70 år. Nova tyckte det roligaste var att pyssla Nicke Nyfiken-kransar. Jag tyckte det roligaste var att titta på Zoey när hon dansade under sångstunden. Nicke själv var såklart där, och mannen med gula hatten. Zoey fick ta kort med Nicke och var mycket glad. Nova ville som vanligt inte. Däremot berättade hon för mig att Nicke inte var Nicke på riktigt, bara en människa som var utklädd. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag tycker det är bra att hon tänker själv och det är fascinerande när det liksom klickar till i hennes huvud och hon kopplar ihop olika information till att komma på något som är nytt för henne alldeles på egen hand. Men, Darrin tror skarpt på att barn behöver magi i sitt liv. Han vill att de ska få tro på Tomten så länge som möjligt, och att deras ögon ska glittra när de träffar Mickey Mouse på Disneyworld. Är inte det här bara ett litet steg på vägen mot att sluta tro på Tomten? Till sist bestämde jag mig för att viska i hennes öra att visst, Nova du har rätt - men berätta inte för Zoey... På tal om Tomten - fascinerande många barnböcker avslöjar hemligheten med Tomten för sina unga läsare. Kanske jag läser böcker för Nova och Zoey som egentligen är avsedda för äldre barn, men varje gång jag kommer till ett sådant parti läser jag om det lagom anpassat för att inte bryta Darrins regler.

Vi sjöng Happy Birthday för Nicke Nyfiken också, och åt Cup Cakes med gul icing på toppen. Inte gott, inte nyttigt, men mycket mysigt. Zoeys ögon lyste verkligen när alla barn sjöng samtidigt för Nicke som stod bredvid mannen med gula hatten framme vid ballongerna.

Höstkänslor
Jag förknippar hösten i Sverige med regniga gråa mörka kallar dagar med stort myslampebehov. Hösten är på väg till Boston nu och istället för en trött gråhet känns det, trots vår omtalade myslampebrist, som om det ligger förväntan i luften. Min teori är att det är för att två av årets största högtider infaller på hösten här. Affärer och tidningar är redan i mitten av september fulla med Halloweendekorationstips, "trick-or-treat"-kostymreor, orangea blommor och pumpor. Efter Halloween kommer också Thanksgiving innan julen. Dessutom verkar flertalet Bostonboende vara övertygade om att hösten är den vackraste årstiden här - när alla löv ändrar färg och speglar sig i Charles River.

Vi började vår amerikanska höstfrossa idag med ett besök på MITs årliga glaspumpavisning. Glaskonstlabbet hade tillverkat mer än 1000 konstpumpor som fanns till försäljning på gräsplanen utanför Novas och Zoeys simskola. Pumporna var fantatiska! På eftermiddagen gick jag och Nova till mataffären för att fylla på fruktförrådet. Självklart var entréerna och grönsaksavdelningen fyllda av pumpor och Nova ville veta när vi skulle köpa våra. När vi kom hem hade våra grannar Doug och Maureen ställt två stora härliga orangea klassiska pumpor på förstutrappan och Nova hoppade högt av glädje. En glädje som bara växte när Maureen senare på kvällen knackade på och frågade om tjejerna ville hjälpa henne och Doug att dekorera inför Halloween. Pumporna på trappan hade de köpt till Nova och Zoey - de får dekorera en var. Det känns som om det kommer att bli en bra höst i Boston!

Myslampor, pinnlampor och sänglampor
Lampkultur visar sig vara kontinentberoende. Jag kommer ihåg att min tyskalärare på gymnasiet hade haft lägenhetsbyte med några tyska vänner, som gjorde sig lustiga över alla myslampor i hennes hus. Men, det föll mig aldrig in att det inte skulle gå att köpa myslampor i Tyskland. Darrin och jag har letat med ljus och lykta (!) efter hängande fönstermyslampor i minst 10 affärer och på ett större antal webbsidor – men det börjar verka som ett lönlöst projekt. Än så länge har vi förutom taklampor en (1) stycken billig skrivbordslampa som får flytta runt mellan Nova och Zoeys pysselbord, deras nattduksbord och mitt och Darrins nattduksbord, och en (1) typiskt amerikansk ”pinnlampa”, tyvärr med svensk glödlampa så den ger ifrån sig ett mycket måttligt ljus. En pinnlampa, eller Stick Lamp, är den amerikanska sortens myslampa. Den finns i Sverige också – det är helt enkelt en pinne på fot med traditionell textillampskärm. Darrin vill att vi ska ha pinnlampor som sänglampor. Problemet som jag ser det är att det inte går att vinkla pinnlampan så att man får ljus på boken/tidningen under läsning. Darrin tycker att lampan ska vara estetiskt tilltalande och inte praktisk – en sladd på väggen är det absolut värsta han kan föreställa sig. Vi har diskuterat fram och tillbaka i tre veckor nu (det är därför jag får flytta runt skrivbordslampan vart jag än går). Nu har jag äntligen lyckats övertala honom att traditionella sänglampor är ok för tjejernas rum – men, då går det inte att HITTA några sänglampor! IKEA har några (tack IKEA), men de säljer inte via sin hemsida, och Boston-IKEA ligger en halvtimme söder om stan utanför allmänna kommunikationsnätet otillgängligt för oss som inte har bil (inte tack IKEA). (Jag vet, det låter knasigt – går det verkligen att bo i USA utan bil? Vi får väl se hur länge det funkar!)

Hur gjorde vi det i Uppsala?
I dag är det onsdag. Onsdag i Boston betyder simskola på MIT recreation & sports kl 9. I dag hade vi bestämt att jag skulle följa med tjejerna, och Darrin skulle få en timme för sig själv (att komma till jobbet kl 10 en dag är inte hela världen när man sällan är hemma före kl 7!). Det var supermysigt så fort vi hade kommit på bussen - vi satt i knät och pratade och hade "vi-tid" - men... jag förstår inte hur vi klarade av att ha stressmorgon VARJE DAG i Uppsala. Att ha en tid att passa med Nova på morgonen är som att beställa hjärtinfarkt på posten. Någon gång ska jag berätta om Nova och byxor - men inte just nu. På sätt och vis är det helt enkelt väldigt lyxigt med hemmapappa - även om det är en tillfällig lösning och betyder att vi inte har råd med bil eller mobiltelefon.

Midsommarmagi
I dag när jag skulle hämta Novas nattlinne under kudden hittade jag en klöverblomma där. Det visade sig att Zoey hade hittat klöver på väg till lekparken och lagt en under sin kudde och en under Novas kudde. Enligt traditionen så förvandlas klöver som ligger under kudden på midsommarnatten till lördagsgodis (dvs Fruxo eller Zoo-ask) i vår familj. Tyvärr har Zoey lite svårt för konceptet "bara på midsommarnatten". Det är bra frestande att använda Fruxoaskarna från mormor och morfar-paketet till lite septembertorsdagsmagi!

Paket från mormor och morfar
Nova och Zoey fick paket från mormor och morfar igår, med det som Zoey saknar kanske allra mest från Sverige – lördagsgodis. Lördagsgodis enligt mina döttrar är Fruxotablettaskar. Det var andra försöket för mormors del – första gången gick kuvertet upp i posten och godiset ramlade ur. Den här gången var det stor succé. Otroligt nog var både Nova och Zoey helt överens om att vänta till på söndag med att prova godiset. Nova har flyttat vår godisdag till söndag. Vi pratade om saken när jag kom hem från jobbet. ”Tror ni verkligen att ni kan vänta med lördagsgodiset till söndag?” frågade jag. Nova blev helt tyst. Sedan sa hon ”Söndagsgodis, mamma.” Så, nu har godiset bytt namn också.

På nya äventyr

Vi har börjat vårt nya äventyr! Sedan snart 1 ½ månad bor hela familjen i Boston. Ojojoj vilken vår/sommar det var med att få allt i ordning inför flytten. Jag tror jag skulle kunna skriva en bok bara om projektet att sälja lägenheten i Uppsala. Men, det är inte därför jag skriver nu. Mitt visum kom, lägenheten blev såld, alla saker blev packade och fick åka container till USA , Grandma hittade en lägenhet åt oss i Cambridge – och här är vi nu. Vi flög över den 6 augusti och jag började jobba den 9 augusti. Vi har målat om hela lägenheten, packat upp alla saker, fixat bankkonton och personnummer och internet och tidning och listat ut sopsortering. Nova och Zoey har börjat på svensk skola (tisdag eftermiddag) och simskola (onsdag morgon) och Nova har börjat på fotboll (lördag morgon). Darrin och jag har lagt varje kväll de senaste två veckorna på att kolla på TV-serier från biblioteket i soffan – nu börjar vi äntligen hinna ikapp och orka saker igen. Alltså – dags att ta itu med att försöka dela med oss av vad som händer i vårt nya liv! Jag lovar inte att det kommer att bli ofta (det här är trots allt mitt allra första blogginlägg någonsin och jag har ingen aning om om jag kommer att tycka det är kul eller inte!) – men jag lovar att försöka. För jag VILL att ni ska få veta hur vi har det, och att vi tänker på er!

Rome all to myself

With working days and pretty tired at night, my sightseeing in Rome is limited to early morning. There is something special about walking a town and not seeing another sole out, especially one as busy and crazy as Rome. I had planned to go running a couple of times, but it has been way too cold to run in the shorts and t-shirt that I brought. So instead, I have been going for walks. One morning was around the Coliseum, another morning around Circo Massimo and over to the Mouth of Truth.

One morning I actually managed to get up even earlier and take a long walk. I started at the hotel and worked my way to Trevi Fountain going through Piazza Campidoglio. There was not another sole there. I had it all to myself. From there to the Spanish Steps where I saw my first car of the day (imagine, Rome without any cars, it is almost hard to believe). I continued to walk to the Piazza del Popolo where I turned around and headed back to the hotel walking back by Piazza Navona and the Pantheon (which has to be one of the coolest buildings in Rome). Arriving back at the hotel just in time for my morning espresso and fresh oranges from the orange trees outside my room.

I did do a couple of tourist things though. Went to the Vatican and had a walk through that. Also, one night after pizza I found myself walking into the church Saint Maria in Trastevere. Right when I was about to leave, service started and I sat down, sung some hymns (in Italian, or course) and got my card stamped. Now I just have to bring M back for a romantic weekend (meaning kid free).

More pictures on www.DnMAdventures.com later today

Eating my way through Rome

One thing about Italians, they know their food. The first time I went to Italy was in ’95 (sounds, and feels, like such a long time ago) and we got perhaps the best introduction possible to the country and specifically Rome. We ate at all the local places and were introduced to all the food that we needed to have. This time was similar. All day is spent with Romans at work and I just pester them to give suggestions on where to eat. Thus far, we have not been given a bad suggestion.

The best, with no doubt, is Renato and Lusia. The table was booked for 8:30, which is when they opened, and it was a good thing we got reservations. Every table in the house was reserved and full. In the entire room there was only 3 non-Italian speakers, two at our table and a German speaker sitting with four Italians. I let the waitress pick my food and it was excellent. I started with goat cheese balls covered in crushed walnuts, honey and parmesan flakes. It melted in my mouth (helps that I am a sucker for goat cheese, my mother would have hated it!). Main course was wild duck with a chestnut sauce which had whole chestnuts which were marinated in some sort of sauce. My mouth is starting to water just thinking about it. For dessert it was fresh berries over fresh ricotta cheese. All of it was wonderful.
One thing that I have been taking advantage of almost every night has been the gelato. Why can all ice cream be as good as the gelato? Sadly, I did not make it to my favorite one, but I have managed to have some almost every night. The pine nut flavored one is the best, followed by chestnut and then lemon.

Here is a shirp brachetta, which looked so good!

My goat cheese starter. I am getting hungry looking at the picture.

Lastly, my fresh fruit ricotta. My gelato photos, but I can still taste it.

All Roads Lead to Rome

Work trips are usually not fun. Part of it is that you have to work while you are on work trips, which is always a downer (hence the name, “work trips”). The other part, at least for me, is that I always go to the same two spots. Not this time, this time I get to go Rome. I have been to Rome before. I fact, Rome is one of my favorite cities I have traveled to. I had a great introduction to it. In 1995 I traveled here and a local, of sorts, took us around. We ate at all the local places and were treated like we had been living there our whole lives. So I have always had fond memories of Rome.

The trip itself was uneventful…for the most part. The first flight was empty, well the seats next to me were empty and that is all that matters. A small layover and then a second flight on a smaller plane. Here is where the trip became a little more eventful. The guy next to me was a bit weird. Firstly, he smelled really, really bad. I had to cover my nose to be able to breathe. I would have moved to get away from the smell, but the flight was totally full. So I attempted to hold my breath for almost 3 hours. The other thing about this guy is that he was just weird. You could tell he was nervous about something. Plus he continued to touch himself (and I do mean touch himself). I was so ready to get off that plane and was thankful when I finally got to.

Took a taxi to the hotel, which was super easy from the airport. My hotel is placed perfectly in the historical center of Rome. From the front door you can see the forum and the coliseum. I am ready for food, being a tourist and more food!

Machu Picchu Rescue

It was almost 9 years ago that M and I were at Machu Picchu. We had rain, but not as much as they are getting right now. Here is a picture from today's Metro of the rescue "mission" of the thousands of people who are standed there or at the city below. Though a helicopter ride over Machu Picchu would have been cool.

Sime08

A while ago work sent an email out to everyone and asked if anyone would be interested in attending the Sime08 conference in Stockholm. I took a quick look at the proposed agenda and said that if there was space available, then why not. As it got closer and closer, I started to question my decision to attend. Work was/is busy and the more I looked at the agenda, the more I wondered if it would really be worth it.

It is a two day conference (the first of the two days is today) dealing the tech. Basically it is a nerd’s conference. That is not really fair, a Star Trek conference is a nerd’s conference. This is dealing with real issues and real things, so it is actually the Super Geek’s Conference. The website says that on the days of the conference, “the smartest people in Sweden will go missing.” I almost hate to admit it, but I enjoyed almost every speaker today (the first day) and I actually got motivated to do something with www.DnMAdventures.com. I mean, I get motivated all the time, but I mean actually motivated. That is hard to believe.

The highlight was actually two different speakers. Joi Ito was excellent. His presentation was a mixture of entertaining and yet it was very informative. He started a company called Creative Commons, which allows people to share information/photos/music (you get the point) legally and to the benefit to all parties. The highlight though was Dave Sifrey. He presented a new business of his called Off Beat Guides. It is very frustrating to a certain extent, but it is an amazing idea. It is personalized guidebooks. It is brilliant (and has officially made Christmas shopping a whole lot easier), but I talked to M about this very idea 6 months ago. I just did not have a clue on how it could be done and now it is.

Train Week!!

This week is suppose to be dedicated to trains (and specifically the train weekend we just took), ironically the train into work yesterday was over an hour late, so I am running late with everything. Anyway, today is a simple one, this is the postcard that we bought on our train weekend and sent to Grandpa and Grandma. It is actually one of my favorite postcards I have seen in a while.

Post Cards from the Edge

Here is a lovely one we got from the Rock (taken from the Spanish side). If you look close enough, you might be able to see some monkeys!

Gum Tree/Wall

I saw this in Metro the other day. It is a tree outside a night club in Mexico.

It reminded me of the gum wall in San Luis Obispo that we saw when we took our California Road Trip in March this year. Both of them are pretty gross.

Airplane Seats

It is of my opinion that airlines should advertise fairly and responsibly, especially in there inflight magazines. Here is what they should actually look like:

The Lidingöloppet

Stage one of the Swedish Classic is over for me… again. It should have been stage three, but it did not happen as planned (just in case, the Swedish Classic is 4 sporting events that a participant has to complete within a calendar year. They include skiing, biking, swimming and running). This time around I started with the one that I was the most worried about- the Lidingöloppet. It is “only” a 30km trail run, though it is known as the toughest footrace in Europe. To me, the idea of running for 30km sounds miserable, though it is something that had to be done and now that it is over, I hope to never do it again.


It started easy enough. My start time was at 1:30 (I was under the impression that it was at 1:00), so I got there way too early. After waiting around for several hours, I ended up seeing a couple of people I knew. We turned in our bags and then walked to the start line a couple of kilometers away. Before the race, I had done a fair amount of training. I had run two times per week on average, at least one of them around 15km, though nothing ever more then 15km. To be honest, it felt as though I was ready. My body was feeling good, I felt pretty sure about myself, but I still was a little nervous about the race. The idea of running 30km is scary, or at least it should be a scary thought and for sure a scary thought to me.

One big difference between the Lidingöloppet and other races is that the start time is determined by when you registered for the race, not how fast you think that you will run it. That means that even though we were one of the last groups to start, the potential winner of the race may start right next to me (or the person who would be the slowest of the race might be there as well). So when the race started, I hung back a little. I knew that I did not want to run with the fast guys, so I stayed in the middle of the pack. Boy am I glad that I did. After about ½ a km, the trail broke off to the right and to the left. Of course by this time, the fast people were up front. Right as I was reached the Y in the trail, several people behind me started to scream. Everyone had turned left, when we should have turned right. I quickly turned around and was back on the right trail, but every person who hurried to the front of the pack, were now in the very back and had to run an additional kilometer. I laughed so hard, that I am sure that I my energy level dropped. I went from the middle of the pack to one of the front ten people.

The first couple of kilometers were tough, though the first couple of kilometers of running are always tough. At the end of first 10km (59min 52sec), I was feeling good. The pace was good, slow enough that I thought that perhaps I would be able to keep up with it. After the first 10km, the track started to get smaller and smaller. At some points during the race, the track was barely large enough for two people to walk next to each other, let alone 30,000 people run together. At 15km, the trail was more up and down and pretty narrow. Even with that though, I had managed to maintain the same pace (1hr30min26sec) and was feeling pretty good.

That all stopped at kilometer 17, my knee locked up on me. I pulled over to the side for a minute to stretch it out and it helped instantaneously, but it was not long before it locked up again. Both knees were sore by the time I reached 20.2km (2hr14min06sec). I rested for a couple of minutes to take some additional water and snacks, but most importantly to stretch out both knees. I did not want to stay too long, because I knew it would be tough to get back going if I waited. So I pushed forward, still running some, but walking a whole lot more. The sad part is that my body felt good. I really did not feel tired, it was just that my knees had given up on me. The hardest part of the race began after 25km mark (2hr52min21sec). The biggest hill was after that point, and everyone walked up it (I wanted to crawl). It was grueling, to put it lightly. From that point until the final 500 meters, I pretty much just speed walked. Walking, I would pass people that were running. Then on the downhill, if my knees would allow for it, I would run as best as I could.

When the final 500meters were posted, I started to run as fast as I could. This is a difficult thing for me. My nature is to take it slow towards the end, needing additional motivation to continue running. My motivation was simple, I wanted to look good. I finished with 3 hours, 36 minutes and 27 seconds. I am happy with the final time, though I am not overly impressed. People who run the entire way, or almost the entire way, are more impressive to me. Even if they have a slower time then what I had.

At the end of the Vätternrundan (bike), they were asking people if they thought that they would ever do it again. The overwhelming response was no. I knew at the end of that race that I wanted to come back and do it again. I am not so sure about the Lidingöloppet though. I like the idea that I am finished with it, but I do not think that I will ever do it again. I would consider running another long race, like a marathon, but never the Lidingöloppet. Maybe it should be the Athens Marathon or the New York Marathon. First I have to get ready for the Vasaloppet (skiing)- only 138 days remaining.

Hot Air Ballooning

I actually have never been in a hot air balloon. It is not from a lack of trying though. We have been very unfortunetly. We were planning on doing it in San Diego, but the wind was not right. Then in Stockholm, but it rained (big shock there), so it is still on my list to do. Though I have a "New Hope". I saw this in the paper yesterday morning, it is from Albuquerque Balloon Fiesta. I really want to go in the Darth Vader Balloon, way too cool.

Sore Legs and Weak Knees

Sore legs and weak knees, that must mean that I just did the Midnattsloppet again this year. My goal for running it was under one hour (last years time was 59 minutes and 57 seconds), though I have done almost no training for it. So it was not for sure if I actually would reach/beat my goal. It was also a first for a couple of things- the first time running with music and the first time running with a knee brace. Last year when I got to km 8, ny knee popped and it hurt for days after. So I wanted to protect it as much as possible.

Timing of the event was horrible. A couple friend that we have called on Thursday to say that they were in town from Australia and wanted to meet up, so I had to miss the first night with them. The race was colder this year. As I was standing there waiting for our time to go, I was freezing. The positive side was that this year I did not have to go pee before the race started (learned that lesson last year). Eventually our number got to start.

For some reason, the first 3km is the hardest for me. Part of me wanted to stop there and just call it a day. The nice part about running in a large group like that is that I control my speed. Normally I would try to run faster then I should, but in a group, I keep it under control. By the forth km, I was feeling good. Around 7km is the big hill. I do well running up it. I don’t know why I can run up a hill. The sick part is that I enjoy running up the hills, it feels good. By the 8th km, I was feeling great and it only got better. I actually finished strong and could have “easily” gone on. I guess in reality I did go on further, since I had to get to the train station. In the end, I managed to complete the 10km loop in 55min 20sec, over 4 minutes faster then last year.

I am using the Midnattsloppet as a training for the Lidingöloppet. The first of the Classic for me (I had to start over, typical). A 30km race that is off road the entire way. Sounds like a pain, so I am not sure why I am doing it. They say it is harder then a marathon. It is only 29 days until the race and I have not really trained that much. My goal, right now anyway, is less then 4 hours. Maybe, with some additional training, I will be able to do it.

A Finnish Sauna

Every once in a while a traveler gets the opportunity to take advantage of a truly unique cultural experience. One of my best friends married a Finnish girl this weekend and we went over for the wedding. It was a beautiful service, with the two of them over looking a lake while reciting their wedding vows. After the dinner, this was itself a cultural experience, those who wanted to could partake in a Finnish sauna. I have taken plenty of saunas in Sweden and in other countries, but Finland is unique.

First of all, it is hot, real hot. It was well over 100 degrees. So when you walk in the door, it hits you like a brick wall. It is of course a wet sauna, meaning you can pour water on the element to create steam/heat. Which means it gets even hotter. The thing about a Finnish sauna though, is that you are not suppose to sit in the sauna just because. You sit in the sauna for a short period of time, say 5 to 10 minutes. Then you get out and hop in a lake.

The unique part happens when you get back in the sauna. Sitting in a bucket of water will be some green birch branches. Basically, after setting the wet branches on the coal for a few moments, you beat the living crap out of yourself or the person next to you with the branches. It, surprisingly, feels really nice. It opens up your pores…supposedly. It relaxed me at least. In the end, the sauna takes about 1.5 to 2 hours to complete. It was brilliant, a must if you find yourself in Finland. It should not be too hard to find a place with a sauna. Finland has 5.3 million residents and almost equal number of saunas. They even have public saunas. Though if you go to one of these, be careful. It is like the local bar, people have there seats that they always sit in.

Cadbury Chocolate Factory

We have been trying to find things to do while we are in England. It is easier said then done really, since our kids are so young. So when M found the factory tour of the Cadbury Chocolate Factory, we decided that it was a “must”. In my mind, it was going to be a cross between Willy Wonka’s Chocolate Factory and the Coke Museum in Atlanta, Georgia. My fear was that it was going to be closer to something like the tour of a box factory (Simpson’s episode). In the end, it was closer to the first two, just without the Oompa Loompas. I guess they did something close to Oompa Loompas.

When we found it, it felt a little overpriced. If it ended up being good, then it wouldn’t be. If it was excellent, then it was a value for the price. When you pull up to the factory, you are not really sure if it will be good. We walk in (actually we ran in, since it was starting to rain) and got the tickets. The tour is in two parts. The first part is the actual tour of the factory and a little history of chocolate/Cadbury. It was alright. The kids were not interested in it at all, other then the snacks that they gave to eat on the way. It was not until the Disney like ride through Chocolate Land happened that the kids were interested in the tour part. Here you got to follow like drops of chocolate on the way to the Cadbury Factory. N thought that it was great (here is where the kind of like Oompa Loompas happened). I actually liked the factory tour. It always amazes me how much gets produced and how it is produced. I loved watching the video on the Cadbury Egg production.

The second part started with a stupid video about how they came up with the idea of putting 1.5 glasses of fresh milk in each candy bar. I guess it was cute, but a little much maybe. After the show, you got to produce your very own candy treat- milk chocolate on top of your choice of treat. I picked popcorn, N had wine gums and M had cereal. Z loved it. She was covered in chocolate before it was over. Everyone was taking pictures of her. It was all over her.

The girls liked it, but I think that the highlight for them was a combo of the snacks around the factory and the playground with swings, probably more the other one. They were happy though, and we thought that it was excellent. They did have an elevator, just not a glass one.

On the Road Again

For over six weeks, we were on the road through 7 countrys, 5 ferry rides and unknown number of miles in our little Fiat Punto. All four of us and all of our gear fit in the car without too much problem. The Punto is a surprisingly roomy car for its size.

Back Home

After being on the road for over 6 weeks, we are finally home. Over the next month we are going to be blogging about all of our adventures, and we had lots of them. I will also (in theory) be posting some recipes and drinks on the 80 Meals blog as well, so you need to check that out as well.

Here are some of the highlights to come:

Camping in Denmark
Day Out With Thomas
Sea Life
Cadbury Chocolate Factory
Oxford
Monet's Garden
Disneyland Paris

and much more.

Road to England

The trip to England was a bit of an experience this time. It took three nights to get here, with the first night only a couple of hours away from the house. The second night was in a tent in Aalborg Denmark and the last night was on the ferry between Denmark and England.

The tent night was interesting. I was not overly interested in staying in a tent. I love camping, but I am guessing that I am going to get my fair share of it this summer. M was driving though, so she decided. It rained during the night...of course. The girls loved it though. They got sleeping bags for Christmas last year and thought that it as the coolest thing ever to sleep in their very own sleeping bags in a real tent. They were warm and happy all night. I wish I could say the same about M and I. We fought for the sleeping bags and were a little cold the entire night. In the morning we quickly put up the tent before it started to rain again (we failed).

The last night we took to the ferry from Denmark to England. M thought that the boat was a little small. It was not the biggest boat I had seen before, but it was not small. In reality, the boats to Åland have more things to do on them then this one and we were on this one for 18 hours. I guess it was a good thing that we did not have any alternatives on what to do- we slept for 12 of the 18 hours. While we were taking a little fika in the food area, we sat next to 3 couples chatting. They were all chatting about the different yachts that they own/have owned. Then they started to chat about the different places they took dance lessens- "I took a month long tango lesson in Argentina." "Well, I look a salsa lesson in Africa." The conversation went on and on. The joys of having way too much money.

We arrived in England with no problems and even got to the flat with out any problems. It is pretty nice and sits right on the Thames. So much so that I am going to have to be extra careful with the girls in the back yard.

Weekend's Training

Vätternrundan 27 days
Vansbrosimningen 56 days
Lidingöloppet 132 days
Vasaloppet 280 days

Saturday
biking 0
swimming 0
steps 10231
skiing 0
other hosted my inlaws for dinner, that counts for something...right

Sunday
biking 40 km (average speed of 25 km per hour)
swimming 0
steps 8,102
skiing 0
other 0

Steam Days in Didcot England

Swedish Classic Update

Vätternrundan 28 days
Vansbrosimningen 57 days

Lidingöloppet 133 days

Vasaloppet 281 days

biking 40km @ 27km per hour and 6km

swimming 0

steps 18,919

skiing 0

other 0

Yesterday's Training

Vätternrundan 29 days
Vansbrosimningen 58 days
Lidingöloppet 134 days
Vasaloppet 282 days

biking 0
swimming 0
steps 25,943
skiing 0
other 20 minutes of spin

Swedish Classic

Some say that the Swedish Classic is a true athletic accomplishment. Most people would probably say you are nuts for trying to complete it. It is made up of 4 exhausting races- skiing, biking, swimming and running. The first race of the year is the Vasaloppet (www.vasaloppet.se). A 90km cross country ski race held in March. The second of the events is the Vätternrundan (www.vatternrundan.se). A gruelling 300km one day bike ride around Sweden's 2nd largest lake. The third event is the Vansbrosimningen (www.vansbrosimningen.se). A three km swim, two km down river and one km up river. The difficulty of the swim depends on the amount of rain in the weeks previous to the race. The last event is the scariest to me- Lidingöloppet (www.lidingoloppet.se ). A 30km, off road run, said to be the toughest in Europe.

I don't really know the history of the Swedish Classic. What I do know is that it started in 1972 and that more then 28,000 people have completed it. I can imagine how it started though. I am guessing about three friends (no idea why it is three friends) sitting around bored one night (and probably drunk) after a day of skiing. The conversation went something like this:

"Whatever, you're a wimp!", said friend A.
"No I'm not, I'll prove it!", said friend B.
"Ok, then do all these events, and you won't be a wimp.", said friend C.
"Yea, and in the same year!", said friend A.
"Umm, ok, then I say say that I did the Swedish Classic, haha. You know, other people will try to prove themselves like did afterwards I bet", said friend B.
"Whatever!", said both friends A and B.

At some point, I decided that I wanted to complete the Swedish Classic (it is possible that it is nothing more then a midlife crisis that I am going through right now, but it is too late to back out of it). I was not really planning on completing it this year, though I had thought about it. It wasn't until work volunteered to pay for it that it became this years project. I skipped the Vasa this year and will compete in next years. So the first event is coming up fast. The plan is to post the amount of time left and the amount of training I do everyday until the completion of it (at least the completion of the Lidingöloppet).

So here we go. The training is yesterdays numbers:

Vätternrundan 30 days
Vansbrosimningen 59 days
Lidingöloppet 135 days
Vasaloppet 283 days

biking 0
swimming 0
steps 23,833 (of which 4km running)
skiing 0
other- none

Kids Say the Darnest Things

M just got back from yet another trip to Oxford. While she was gone the girls and I just on with everyday life. The night before M was suppose to come home, she talked to both girls and explained that she was coming home the next day. The next morning we were sitting at the breakfast table (which happens to be the same as the lunch and dinner table) when we saw a picture of an airplane and said "Mamma plane today."

When M got home (at 3:30 in the morning), I asked her if she explained to N that she would be taking a plane that day. She said that she just explained to N that she was coming home from England. That means that N understood in order to travel from England, one would have to take a plane (yes, I know there are different options, but whatever). Once again the kids impress me.

This Week's Joke

Subject: Kennedy Airport Flight

A plane was taking off from Kennedy Airport. After it reached a comfortable cruising altitude, the captain made an announcement over the intercom: "Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. Welcome to Flight Number 293, nonstop from New York to Los Angeles. The weather ahead is good, so we should have a smooth and uneventful flight. Now sit back and relax... OH, MY NO!"

Silence followed, and after a few minutes, the captain came back on the intercom and said, "Ladies and Gentlemen, I am so sorry if I scared you earlier. While I was talking to you, the flight attendant accidentally spilled a cup of hot coffee in my lap. You should see the front of my pants!"

A passenger in coach yelled, "That's nothing. You should see the back of mine!"

Product of the Week- The Spork

M got these for her 30th birthday from her brother. We have not used them yet, but they seem pretty good. The weight of them is nothing, they are super thin and seem to be pretty durable (we let the kids play with them and they managed not to break them, that says a lot!).

Cost: No idea, we got them as a gift

Worth getting: Since we have not used them yet, it is hard to say. Though I would think so.

Colors: They have all colors (pictures of them are in the camping cook book that we got to go

with the sporks)

Sir Edmund Hillary- A Hero




It does not really matter if you are into mountain climbing or not, Sir Edmund Hillary should be considered a hero to all. One can not ignore the fact that he was the first in the world to climb Everest (with Tenzing Norgay on May 29, 1953). It is because of this that he was able to do so much good in the world.

He brought education to many people in the world who never would have received it, he highlighted the need for humanity in the world and condemed the lack of it in the climbing world, and he was just an all around nice guy.

He will be missed!

Pictured with his climbing partner and friend Tenzing Norgay.

The New Youth Hostel

Sweden is getting a new youth hostel. I guess that in and of itself is not big news. Sweden, as a general rule, is very youth hostel friendly. They really are not too much on the "youth" part of the title. It is more families then backpackers staying there.

This youth hostel is going to be special though. It is going to be in an old Boeing 474 at Arlanda Airport (Stockholm). They are taking all the seats out and making 25- 3 bed bedrooms on the main floor. On the 2nd floor there will be 2- 2 bed bedrooms.

The plane has been sitting at the airport since 2002. It will open next year about this time. Attached you can see the plans for it and the guy who is behind it.

The Final Trip

Have you heard about this? Apparently it is now popular to dump your ashes (and I am not talking about cigarette ashes) on the different rides at the Disney Park. At first it was just the Haunted Mansion that it was done at, but now it is popular on the other rides as well. A couple of weeks ago Disneyland closed Pirates of the Caribbean ride due to the fact that they saw a women pour something into the water on the ride. Now she says that it was just baby powder, but who really believes that.

So which rides would be the best to have your ashes placed? Here are my three picks:

3) Haunted Mansion- OK, so it has been done before. I am sure all the rides have had ashes poured in them. Though if you believe in ghosts, then maybe your life ever after will be with all the ghosts there. Plus, your love ones can come back and at the very least say that they saw your ghost.

2) Space Mountain- Scotty in Star Trek had his ashes shot into space, but not everyone one can afford that. Space Mountain is a cheap alternative (well, given the prices of the Disney Parks these days, maybe not).

1) It's a Small World- For a traveler this would be the perfect spot. Think about it, you get all the countries at one time. OK, you would have to listen to that annoying song for all eternity, but for every country/continent it might be worth it!

Here is the story if you want to read it for yourself:

http://www.foxnews.com/story/0,2933,311922,00.html

Is it possible to get tired of Traveling?

Since the start of June, I have traveled 3 of those months to 8 countries and five different states. In the past 8 weeks, we have been home for four days (most of that time without interent, thus no posts). I leave tomorrow for several days to Austria. So here is my question, is it possible to get tired of traveling or am I just getting old?