Äntligen klara med skolansökningarna!
Det är galet hur jobbigt det kan vara att söka skolor åt sina barn. I fredags kväll fyllde vi i sista papperena och skickade in sista blanketterna för i år. Nu är det bara att hålla tummarna för att tjejerna kommer in på en riktigt bra skola. Vi har sökt fem olika alternativ, men det är inte alls säkert att de kommer in på något av dem.
Två av skolorna som vi har sökt är privatskolor. Inte så konstigt kanske att en sådan ansökan kräver en del pappersarbete - de vill verkligen veta att de får in "rätt" barn och familjer, även om det som de själva uttrycker det är något av ett "crap shoot" i den här åldern (svårt att avgöra än sålänge om barnen kommer att bli genier, herre gud). I alla fall. Vi började ansökningsprocessen redan i oktober med Öppet Hus-besök. I november var det intervjuer med mig och Darrin, i december respektive januari "lekträffar" för tjejerna, där de fick leka med andra barn i klassrums-/gruppmiljö under en timme medan deras beteende noga utvärderades... Nu i januari har vi fyllt i sista ansökningspapperen, lämnat in rapport från Novas och Zoeys fröken i Uppsala om deras tid på Slavsta förskola och sökt ekonomiskt bidrag.
"Ekonomiskt bidrag" förtjänar ett kapitel för sig själv. De här skolorna kostar sammanlagt ca $33000 per barn och år - summan för två barn blir högre än min årslön. Alltså, omöjligt utan bidrag. Bidragsansökan görs smidigt gemensamt för alla privatskolor på internet. Det stod att det skulle ta en normal familj ca en timme att fylla i den. För mig och Darrin som fortfarande har en fot i Sverige när det gäller löner och skatter var varje fråga oerhört komplicerad inte bara att besvara utan till och med att förstå. Det tog oss nog fem hela kvällar innan vi äntligen var klara! (Därför inga blogginlägg de senaste veckorna...)
Att söka kommunala skolor är också ett stort projekt i Cambridge. För det första så är hela processen ett lotteri. Om man söker innan sista januari får man vara med i första omgången av lotteriet, och har hyfsad chans att få något av de tre alternativ man skrivit upp på sin prioriteringslista. Att välja vilka skolor vi skulle söka var det första stora projektet. Det involverade lusläsning av skolguidboken och guidade visningar på de mest intressanta alternativen. Vi bestämde oss när Darrin stod i kö för att lämna in ansökan.
Det andra problemet är alla papper som behövs för att lämna in ansökan. Håll i er nu:
1) Ifyllda ansökningsblanketter
2) Ifyllda lunchblanketter
3) Ifyllda språkblanketter
4) Födelsebevis i original
5) Vaccinationsbevis (på att barnen har fått alla från en lista på tio olika sprutor och har haft vattkoppor)
6) "Certificate of address" påskrivet av en notarie
7) Hyresavtal/huslånebevis/påskrivet brev från hyresvärd
8) Elräkning/gasräkning/teleräkning från de senaste 30 dagarna
9) Lönebesked/bankbesked/W2 från de senaste 60 dagarna med adress angiven
Det tog ett tag att samla ihop alla papper. Jag tycker att Darrin och jag är hyfsat organiserade och framsynta - ändå var det en total pärs att försöka få in våra barn på lämplig kommunal skola!
Nu är det över för den här gången. Nästa steg är deklaration; den amerikanska varianten måste vara inne innan sista februari för ekonomisk hjälp-ansökans skull. (Med tanke på hur lång tid den ansökan tog är det nog dags att börja nu...)
I mars kommer beskeden. Nu är det bara att hålla tummarna. Kommer vi inte in på något av våra sökta alternativ, utan blir (tvångs-)placerade på någon av Cambridges mindre trevliga kommunala skolor, så kanske det blir att flytta till ett annat område och börja om igen... men den dagen, den sorgen. Nu ska vi bara titta på sitcomavsnitt på hulu.com, äta glass och slappa i minst en vecka!
Monday, January 31, 2011
Sunday, January 30, 2011
Sesame Street Live
Vi var på utflykt i torsdags. Hyrde en Zipcar för hela kvällen och åkte till Lowell på barnshow med Sesame Street. Har jag berättat om Zipcar? Det är ett bildelningsföretag där man kan "låna" en bil när man behöver den, för ca $10 i timmen. Jämfört med att ha egen bil är det inte dyrt, och framförallt såhär på vintern känns det mycket smidigt - inget konstant behov av att skotta bil och hitta parkeringsplats. I dagens utflykt ingick dock både en halvtimmes bilskottning (vi var de första att låna bilen efter senaste snöstormen) och parkeringsplatsproblem (Zipcarskylten på parkeringsplatsen var översnöad, så någon hade tagit "vår" plats av misstag medan vi var borta).
I alla fall. Efter de första 30 minuternas snöskottning blev det en supermysig kväll. Eftersom stormen dagen till ära hade stängt alla skolor så var det kraftigt mindre trafik än vanligt på vägarna - skönt! Vi åkte tillräckligt tidigt för att hinna med mysmiddag på mexikansk restaurang innan showen började. Nova och Zoey tycker att tortillachipsen som man får medan man väntar på maten är bland det mysigaste som finns (- deras burritos blev till största delen lunchlåda till mig till på fredagen.) De vågade sig till och med på att - hand in hand - gå och fråga om mer när den första laddningen chips tog slut!
Zoey har under tiden här i Boston blivit mer och mer förtjust i Elmo och Cookie Monster och de andra Sesame Street- karaktärerna. Hon har Elmo-tröja, Elmo-pyjamas, Elmo-tofflor och Sesame Street-skor. Darrin har också Elmotröja och Elmofilt (för att göra henne glad), och "Elmofilm" är numera ett av favoritvalen till myskvällsfilm på fredagarna. (Zoey gör också en helt fantastisk Elmo-imitation - borde spelas in och sparas för eftervärlden...) Det här gjorde förstås att jag och Darrin hade ganska höga förväntningar på kvällen - och de kom inte på skam. För varje ny karaktär som dök upp på scenen skrattade Zoey som tokig. Elmo kom sist, och blev den största succén. Sammanlagt skrattade hon oavbrutet i minst tio minuter. Både hon och Nova njöt - och höll sig relativt stilla och uppmärksamma - under hela showen.
Vi var på utflykt i torsdags. Hyrde en Zipcar för hela kvällen och åkte till Lowell på barnshow med Sesame Street. Har jag berättat om Zipcar? Det är ett bildelningsföretag där man kan "låna" en bil när man behöver den, för ca $10 i timmen. Jämfört med att ha egen bil är det inte dyrt, och framförallt såhär på vintern känns det mycket smidigt - inget konstant behov av att skotta bil och hitta parkeringsplats. I dagens utflykt ingick dock både en halvtimmes bilskottning (vi var de första att låna bilen efter senaste snöstormen) och parkeringsplatsproblem (Zipcarskylten på parkeringsplatsen var översnöad, så någon hade tagit "vår" plats av misstag medan vi var borta).
I alla fall. Efter de första 30 minuternas snöskottning blev det en supermysig kväll. Eftersom stormen dagen till ära hade stängt alla skolor så var det kraftigt mindre trafik än vanligt på vägarna - skönt! Vi åkte tillräckligt tidigt för att hinna med mysmiddag på mexikansk restaurang innan showen började. Nova och Zoey tycker att tortillachipsen som man får medan man väntar på maten är bland det mysigaste som finns (- deras burritos blev till största delen lunchlåda till mig till på fredagen.) De vågade sig till och med på att - hand in hand - gå och fråga om mer när den första laddningen chips tog slut!
Zoey har under tiden här i Boston blivit mer och mer förtjust i Elmo och Cookie Monster och de andra Sesame Street- karaktärerna. Hon har Elmo-tröja, Elmo-pyjamas, Elmo-tofflor och Sesame Street-skor. Darrin har också Elmotröja och Elmofilt (för att göra henne glad), och "Elmofilm" är numera ett av favoritvalen till myskvällsfilm på fredagarna. (Zoey gör också en helt fantastisk Elmo-imitation - borde spelas in och sparas för eftervärlden...) Det här gjorde förstås att jag och Darrin hade ganska höga förväntningar på kvällen - och de kom inte på skam. För varje ny karaktär som dök upp på scenen skrattade Zoey som tokig. Elmo kom sist, och blev den största succén. Sammanlagt skrattade hon oavbrutet i minst tio minuter. Både hon och Nova njöt - och höll sig relativt stilla och uppmärksamma - under hela showen.
Insnöade
Natten mellan onsdag och torsdag var det dags för nästa stora snöstorm, fjärde för säsongen. "Snöstorm" är verkligen mer extremt här än i Sverige. Under natten hade vi fått ca 20 cm. Det betydde att alla bilar var insnöade igen, att alla cykelbansövergångar var blockerade av nya snövallar och att jag inte kunde hitta tidningen när jag gick ut för att hämta den på morgonen - den var helt begravd i snö. Jag tog bussen till jobbet - i vanliga fall blir det cykel, men vägarna plogas före cykelbanorna, så inga cykelbanor skulle vara plogade redan torsdag morgon, och jag hade ingen lust att dra cykel 6 km genom 20 cm lössnö. Bussarna gick förvånansvärt nog i tid - förra gången jag blev tvungen att ta bussen fick jag vänta 40 minuter på en buss som skulle gå var 20e minut. Det var fascinerande att följa livet i Cambridge från bussfönstret - varenda hus var i full färd med att långsamt gräva sig fram ur det nya snötäcket. Det kan nämnas att efter tre tidigare snöstormar så är varenda hörn redan fullt med över-meter-höga snövallar. Dessutom finns det lokala lagar som säger att alla husägare har skyldighet att skotta sina trottoarer och inte får slänga någon snö på gatan - ingen lätt utmaning. ALLA använder salt - därför är trottoarerna konstant blöta även vid minusgrader.
Skolorna i Cambridge har redan stängt fyra gånger i vinter, mitt jobb två, på grund av för dåligt väglag efter storm. Som svensk kan det kännas lite konstigt att det ska behövas, framförallt så här långt norr ut i USA där de är vana vid snön och har utrustning att få bort den - men det kommer helt enkelt så mycket snö varje gång att det inte går att hinna med!
Natten mellan onsdag och torsdag var det dags för nästa stora snöstorm, fjärde för säsongen. "Snöstorm" är verkligen mer extremt här än i Sverige. Under natten hade vi fått ca 20 cm. Det betydde att alla bilar var insnöade igen, att alla cykelbansövergångar var blockerade av nya snövallar och att jag inte kunde hitta tidningen när jag gick ut för att hämta den på morgonen - den var helt begravd i snö. Jag tog bussen till jobbet - i vanliga fall blir det cykel, men vägarna plogas före cykelbanorna, så inga cykelbanor skulle vara plogade redan torsdag morgon, och jag hade ingen lust att dra cykel 6 km genom 20 cm lössnö. Bussarna gick förvånansvärt nog i tid - förra gången jag blev tvungen att ta bussen fick jag vänta 40 minuter på en buss som skulle gå var 20e minut. Det var fascinerande att följa livet i Cambridge från bussfönstret - varenda hus var i full färd med att långsamt gräva sig fram ur det nya snötäcket. Det kan nämnas att efter tre tidigare snöstormar så är varenda hörn redan fullt med över-meter-höga snövallar. Dessutom finns det lokala lagar som säger att alla husägare har skyldighet att skotta sina trottoarer och inte får slänga någon snö på gatan - ingen lätt utmaning. ALLA använder salt - därför är trottoarerna konstant blöta även vid minusgrader.
Skolorna i Cambridge har redan stängt fyra gånger i vinter, mitt jobb två, på grund av för dåligt väglag efter storm. Som svensk kan det kännas lite konstigt att det ska behövas, framförallt så här långt norr ut i USA där de är vana vid snön och har utrustning att få bort den - men det kommer helt enkelt så mycket snö varje gång att det inte går att hinna med!
Wednesday, January 19, 2011
Thursday, January 13, 2011
Snöstorm igen
Det har varit snöstorm i Boston igen. Och jag missade det den här gången också. Darrin, Nova och Zoey tillbringade onsdagen (mest) inomhus med varm choklad medan en rejäl "blizzard" svepte in hela Boston i en halvmeter snö, stängde skolor och arbetsplatser och fick lokaltrafiken att stanna av. MIT var också stängt, så det skulle ha blivit snöledigt även för mamman om hon hade varit hemma. Jag för min del tillbringade däremot onsdagen, liksom hela veckan, i Rochester på jobbresa. Vi fick inte lika mycket snö, men tillräckligt mycket för att det skulle vara grymt läskigt att köra Mississippiregistrerad Toyota Corolla med sommardäck fram och tillbaka från hotellet till jobbet.
Jag åkte hit i söndags kväll - söndag som förövrigt råkade vara min födelsedag. Hursomhelst, jag hann få känna mig firad innan jag kom iväg. Det började med att Darrin, tjejerna och mamma och pappa (de senare via Skype) kom och sjöng med paket och frukost på sängen. Jag tycker egentligen inte att det är viktigt med paket på min födelsedag, men av någon konstig anledning känns det viktigt att tjejerna får fira även mig och Darrin som de har lärt sig att man ska bli firad på sin födelsedag. Det betydde att jag fick välja mat också - fajitas, fast utan margarita eftersom jag skulle köra bil innan dagen var slut. Jag tror att Nova och Zoey ändå var lite besvikna att det inte blev några ballonger och tårta. Nova hade helst velat dekorera vardagsrummet med blåa serpentiner - hon fick ju rosa på sin födelsedag.
Höjdpunkten för mig var överraskningslunchen som Darrin och tjejerna tog med mig på på vårt libanesiska kvarterscafé (Sofra). Nova var lagom sur när vi kom dit för att hon hade varit tvungen att ta på sig byxor för att gå ut. Hon krävde att få pasta, vilket betydde att jag fick börja med att lugnt förklara tio gånger att det inte gick att köpa pasta där. Jag hann börja tro att det skulle bli katastrof - men det blev härligt. Båda tjejerna tyckte också det var mysigt att prova fyra olika nya rätter och efterrätter som vi aldrig ens hade sett tidigare, än mindre hört namnen på, och att tränga in sig på soffan i fönstret och balansera alla tallrikarna på ett litet kopparbord. Caféet, som ligger bara ett par hundra meter från vårt hus, har varit med i tidningen, och det är alltid kö utanför när vi går förbi. Jag har varit sugen på att prova det länge!
Det har varit snöstorm i Boston igen. Och jag missade det den här gången också. Darrin, Nova och Zoey tillbringade onsdagen (mest) inomhus med varm choklad medan en rejäl "blizzard" svepte in hela Boston i en halvmeter snö, stängde skolor och arbetsplatser och fick lokaltrafiken att stanna av. MIT var också stängt, så det skulle ha blivit snöledigt även för mamman om hon hade varit hemma. Jag för min del tillbringade däremot onsdagen, liksom hela veckan, i Rochester på jobbresa. Vi fick inte lika mycket snö, men tillräckligt mycket för att det skulle vara grymt läskigt att köra Mississippiregistrerad Toyota Corolla med sommardäck fram och tillbaka från hotellet till jobbet.
Jag åkte hit i söndags kväll - söndag som förövrigt råkade vara min födelsedag. Hursomhelst, jag hann få känna mig firad innan jag kom iväg. Det började med att Darrin, tjejerna och mamma och pappa (de senare via Skype) kom och sjöng med paket och frukost på sängen. Jag tycker egentligen inte att det är viktigt med paket på min födelsedag, men av någon konstig anledning känns det viktigt att tjejerna får fira även mig och Darrin som de har lärt sig att man ska bli firad på sin födelsedag. Det betydde att jag fick välja mat också - fajitas, fast utan margarita eftersom jag skulle köra bil innan dagen var slut. Jag tror att Nova och Zoey ändå var lite besvikna att det inte blev några ballonger och tårta. Nova hade helst velat dekorera vardagsrummet med blåa serpentiner - hon fick ju rosa på sin födelsedag.
Höjdpunkten för mig var överraskningslunchen som Darrin och tjejerna tog med mig på på vårt libanesiska kvarterscafé (Sofra). Nova var lagom sur när vi kom dit för att hon hade varit tvungen att ta på sig byxor för att gå ut. Hon krävde att få pasta, vilket betydde att jag fick börja med att lugnt förklara tio gånger att det inte gick att köpa pasta där. Jag hann börja tro att det skulle bli katastrof - men det blev härligt. Båda tjejerna tyckte också det var mysigt att prova fyra olika nya rätter och efterrätter som vi aldrig ens hade sett tidigare, än mindre hört namnen på, och att tränga in sig på soffan i fönstret och balansera alla tallrikarna på ett litet kopparbord. Caféet, som ligger bara ett par hundra meter från vårt hus, har varit med i tidningen, och det är alltid kö utanför när vi går förbi. Jag har varit sugen på att prova det länge!
Wednesday, January 12, 2011
Julgransplundring
Efter Harvard-konstkursen-som-blev-musikkurs i lördags släpade hela familjen sig iväg på julgransplundring med Svenska Skolan på ålderdomshemmet Scandinavian Living Center i West Newton. Jag kom ihåg från julgransplundringarna i Enköping när jag och Markus var små att man gärna skulle vara finklädd. Nova var helt med på idén - enda problemet var att jag fick snabbtvätta hennes julklappsklänning och dra upp värmen i huset några grader för att elementen skulle bli varma så att den hann torka i tid. Zoey å andra sidan revolterade (sin vana trogen) och bestämde att hon skulle vara FUL. När Darrin och jag förklarade att det inte spelar någon roll vad hon har på sig, hon är ALLTID världens finaste Zoey, så blev hon ännu surare. Hon valde ut ett par blåa sammetsaktiga tajts och sin röda yoda-tröja. Efter julgransplundringen, när vi frågade hur det hade varit, sa hon "Jag VAR ful!". Hon var nöjd, för hon tyckte att hon hade lyckats.
Själva julgransplundringen var lyckad. Det var första gången för både Darrin och tjejerna, och första gången på ca 25 år för mig. Det var knytkalas. Vi hade med oss julsillen som inte fick följa med till Texas på grund av kostnaden för incheckat bagage inom USA, och den blev populär. Höjdpunkten för mig var att dansa kring julgranen - men det var lite läskigt också, för jag blev alldeles svettig och andfådd och fick börja inse vad det var mamma och pappa tyckte var så jobbigt med att dansa kring granen när vi tjatade som barn. Nova och Zoey uppskattade själva "plundringen", som den här gången innebar att plocka godispåsar ur julgranen. De tyckte också att det var härligt att få titta på Kalle Anka, som vi missade i julas - den visas på SVT Play, men bara exakt samtidigt som på TV, vilket var kl 8 "dagen före" jul enligt vår konstiga 2010-tideräkning.
Tomten kom också - de fick se honom långsamt närma sig utanför fönstret, precis som han ska göra. Han pratade både svenska och engelska, och han hade med sig ett paket till varje barn. Nova fick sitt paket allra sist och hann bli ganska nervös. Efteråt kom frågorna: "Varför var han här idag?"
Tomten har blivit ett problem för mig. Jag tycker inte om att lura mina barn, det känns alldeles fel - fast det är för ett gott ändamål, och fast Darrin envist fortsätter övertyga mig att det skulle vara att ta deras barndom ifrån dem att inte låta dem tro på Tomten. Nu kom vi, Nova, Zoey och jag, tillsammans fram till att Tomten nog kom såhär flera veckor efter julen av omtanke om de svenska barnen i Boston, eftersom han ju alltid kommer på dagen i Sverige och på natten i USA. De svenska barnen i USA hade ju inte fått träffa Tomten den här julen, som de brukar få göra i Sverige!
Efter Harvard-konstkursen-som-blev-musikkurs i lördags släpade hela familjen sig iväg på julgransplundring med Svenska Skolan på ålderdomshemmet Scandinavian Living Center i West Newton. Jag kom ihåg från julgransplundringarna i Enköping när jag och Markus var små att man gärna skulle vara finklädd. Nova var helt med på idén - enda problemet var att jag fick snabbtvätta hennes julklappsklänning och dra upp värmen i huset några grader för att elementen skulle bli varma så att den hann torka i tid. Zoey å andra sidan revolterade (sin vana trogen) och bestämde att hon skulle vara FUL. När Darrin och jag förklarade att det inte spelar någon roll vad hon har på sig, hon är ALLTID världens finaste Zoey, så blev hon ännu surare. Hon valde ut ett par blåa sammetsaktiga tajts och sin röda yoda-tröja. Efter julgransplundringen, när vi frågade hur det hade varit, sa hon "Jag VAR ful!". Hon var nöjd, för hon tyckte att hon hade lyckats.
Själva julgransplundringen var lyckad. Det var första gången för både Darrin och tjejerna, och första gången på ca 25 år för mig. Det var knytkalas. Vi hade med oss julsillen som inte fick följa med till Texas på grund av kostnaden för incheckat bagage inom USA, och den blev populär. Höjdpunkten för mig var att dansa kring julgranen - men det var lite läskigt också, för jag blev alldeles svettig och andfådd och fick börja inse vad det var mamma och pappa tyckte var så jobbigt med att dansa kring granen när vi tjatade som barn. Nova och Zoey uppskattade själva "plundringen", som den här gången innebar att plocka godispåsar ur julgranen. De tyckte också att det var härligt att få titta på Kalle Anka, som vi missade i julas - den visas på SVT Play, men bara exakt samtidigt som på TV, vilket var kl 8 "dagen före" jul enligt vår konstiga 2010-tideräkning.
Tomten kom också - de fick se honom långsamt närma sig utanför fönstret, precis som han ska göra. Han pratade både svenska och engelska, och han hade med sig ett paket till varje barn. Nova fick sitt paket allra sist och hann bli ganska nervös. Efteråt kom frågorna: "Varför var han här idag?"
Tomten har blivit ett problem för mig. Jag tycker inte om att lura mina barn, det känns alldeles fel - fast det är för ett gott ändamål, och fast Darrin envist fortsätter övertyga mig att det skulle vara att ta deras barndom ifrån dem att inte låta dem tro på Tomten. Nu kom vi, Nova, Zoey och jag, tillsammans fram till att Tomten nog kom såhär flera veckor efter julen av omtanke om de svenska barnen i Boston, eftersom han ju alltid kommer på dagen i Sverige och på natten i USA. De svenska barnen i USA hade ju inte fått träffa Tomten den här julen, som de brukar få göra i Sverige!
Monday, January 10, 2011
Femåring på Harvard
I lördags började Nova på vad vi trodde var en konstkurs på Harvard. Det visade sig under lördagens gång röra sig om en musikkurs. Nova tror fortfarande att hon ska få börja måla tavlor snart. Jag vet inte hur vi lyckades missförstå så totalt. Hursomhelst har jag nu en femåring som går på Harvard - även om det bara är 45 minuter i veckan i åtta veckor, och även fast det rör sig om ett experiment som utförs av psykologiska institutionen för att se hur musikkursen påverkar femåringars kognitiva utveckling.
I lördags började Nova på vad vi trodde var en konstkurs på Harvard. Det visade sig under lördagens gång röra sig om en musikkurs. Nova tror fortfarande att hon ska få börja måla tavlor snart. Jag vet inte hur vi lyckades missförstå så totalt. Hursomhelst har jag nu en femåring som går på Harvard - även om det bara är 45 minuter i veckan i åtta veckor, och även fast det rör sig om ett experiment som utförs av psykologiska institutionen för att se hur musikkursen påverkar femåringars kognitiva utveckling.
Sunday, January 02, 2011
Nyår på Tahauya
En av Darrins bästa vänner har börjat jobba som ranger på scoutlägret Tahauya utanför Austin. (Vilket drömjobb!) Vi tillbringade större delen av nyårsafton nere hos honom och hans familj. Det var fantastiskt härligt att få släppa Nova och Zoey ”lösa” i skogen (ja, jag vet att de varken är hundar eller kor, men i alla fall). Vi tog en promenad runt lägrets sjö, kollade in vattenfall i bäcken, prasslade i löven, klättrade i berg och upptäckte grottor, och jag var bara lite nervös att tjejerna skulle trampa på en skallerorm på vägen. Nova hade Levisjeans, sina rosa cowboyboots och matchande prickig rosa tröja och gick omkring och fingrade på Darrins telefon hela tiden – jag kunde inte sluta titta på henne och le. Hur fick jag en sådan dotter? Jag skulle vilja att mina barn fick växa upp så nära naturen. Kanske valde jag ändå fel karriär Darrins kompis har en 6-månaders dotter som redan verkar njuta av både läget och alla scouter som kommer och går och busar med henne. Världens socialaste och gladaste bebis, förresten – men så har hon några av världens socialaste och lättsammaste föräldrar också!
En av Darrins bästa vänner har börjat jobba som ranger på scoutlägret Tahauya utanför Austin. (Vilket drömjobb!) Vi tillbringade större delen av nyårsafton nere hos honom och hans familj. Det var fantastiskt härligt att få släppa Nova och Zoey ”lösa” i skogen (ja, jag vet att de varken är hundar eller kor, men i alla fall). Vi tog en promenad runt lägrets sjö, kollade in vattenfall i bäcken, prasslade i löven, klättrade i berg och upptäckte grottor, och jag var bara lite nervös att tjejerna skulle trampa på en skallerorm på vägen. Nova hade Levisjeans, sina rosa cowboyboots och matchande prickig rosa tröja och gick omkring och fingrade på Darrins telefon hela tiden – jag kunde inte sluta titta på henne och le. Hur fick jag en sådan dotter? Jag skulle vilja att mina barn fick växa upp så nära naturen. Kanske valde jag ändå fel karriär Darrins kompis har en 6-månaders dotter som redan verkar njuta av både läget och alla scouter som kommer och går och busar med henne. Världens socialaste och gladaste bebis, förresten – men så har hon några av världens socialaste och lättsammaste föräldrar också!
Saturday, January 01, 2011
Barnvakt och Robert Earl Keen
I torsdags hade vi “professionell” barnvakt för första gången. Nja, professionell är fel ord, men betald barnvakt i alla fall. Barnvakten var 17 år och går i High School i vanliga fall. Nova och Zoey var mycket skeptiska innan, men Alex och Joey var tillräckligt extatiska för att lyckas övertyga dem om att det skulle bli kul. När jag frågade Nova morgonen efter hur det hade haft det ville hon först inte berätta. Sedan viskade hon: “Du får inte berätta för Daddy. Vi tittade på massor av TV.” I detaljförklaringen ingick även att de satte på TVn i sovrummet efter att de hade lagt sig.
Medan Nova och Zoey tittade på TV med sin inhyrda barnvakt gjorde jag och Darrin Texas på klassiskt vis. Dennis och Shirley tog med oss och Michelle till Fort Worth Stockyards för en riktig Barbeque, där vi fick betala för det kött vi ville ha, fick bönor och saltgurka gratis och fick äta på papper istället för på tallrikar. Vi tog både brisket, korv och revbenspjäll. Lokalen var full av infödda Texasbor i cowboyboots och –hattar. Från Stockyards fortsatte vi till Bass Performance Arts Center och den traditionella Nyårskonserten med Texasikonen Robert Earl Keen. Jag tror faktiskt att det var den bästa konserten jag någonsin har varit på. Vi har sett Robert Earls nyårskonsert förut, men i år var överlägset bättre än förra gången. Han skämtade vilt mellan låtarna, öppnade konserten med våra två favoriter och spelade nästan bara sånger vi kände igen hela kvällen.
Även Bass Performance Arts Center var fullt av typiska Texaskläder, kanske delvis kvällen till ära på grund av Robert Earl. Det läskiga är att jag nästan börjar tycka att cowboybootsstilen är snygg. Novas rosa julklappsboots är definitivt coola – hon smälter totalt in i miljön härnere. Zoey är en aning avundsjuk, men hon vill ha gula boots och det är inte lätt att hitta :-)
I torsdags hade vi “professionell” barnvakt för första gången. Nja, professionell är fel ord, men betald barnvakt i alla fall. Barnvakten var 17 år och går i High School i vanliga fall. Nova och Zoey var mycket skeptiska innan, men Alex och Joey var tillräckligt extatiska för att lyckas övertyga dem om att det skulle bli kul. När jag frågade Nova morgonen efter hur det hade haft det ville hon först inte berätta. Sedan viskade hon: “Du får inte berätta för Daddy. Vi tittade på massor av TV.” I detaljförklaringen ingick även att de satte på TVn i sovrummet efter att de hade lagt sig.
Medan Nova och Zoey tittade på TV med sin inhyrda barnvakt gjorde jag och Darrin Texas på klassiskt vis. Dennis och Shirley tog med oss och Michelle till Fort Worth Stockyards för en riktig Barbeque, där vi fick betala för det kött vi ville ha, fick bönor och saltgurka gratis och fick äta på papper istället för på tallrikar. Vi tog både brisket, korv och revbenspjäll. Lokalen var full av infödda Texasbor i cowboyboots och –hattar. Från Stockyards fortsatte vi till Bass Performance Arts Center och den traditionella Nyårskonserten med Texasikonen Robert Earl Keen. Jag tror faktiskt att det var den bästa konserten jag någonsin har varit på. Vi har sett Robert Earls nyårskonsert förut, men i år var överlägset bättre än förra gången. Han skämtade vilt mellan låtarna, öppnade konserten med våra två favoriter och spelade nästan bara sånger vi kände igen hela kvällen.
Även Bass Performance Arts Center var fullt av typiska Texaskläder, kanske delvis kvällen till ära på grund av Robert Earl. Det läskiga är att jag nästan börjar tycka att cowboybootsstilen är snygg. Novas rosa julklappsboots är definitivt coola – hon smälter totalt in i miljön härnere. Zoey är en aning avundsjuk, men hon vill ha gula boots och det är inte lätt att hitta :-)
Tuesday, December 28, 2010
Nagelblommor, tumproblem och snöstorm
I dag var stora Nagelspadagen. Alla 10 familjemedlemmarna var inbokade för pedikyr och manikyr kl 10:30 i morse. För Nova och Zoey var det första gången, och mycket spännande. Jag fick två tjejer i knät i pedikyrstolen som båda ville doppa fötterna i det varma vattnet. Zoey njöt mest - Nova tyckte att det var för varmt. Båda var mycket nöjda med gult/rosa nagellack, glitter och målade nagelblommor på stortår och tummar. Zoey sa att hon hade slutat suga på tummen - hon ville också så gärna ha tumblommor. En stund i alla fall. Innan vi hann lämna nagelspat fick hon sådan panik av att inte kunna suga på tummen att vi fick be dem ta fram nagellacksborttagningsmedlet.
Vi njuter fortfarande av den relativa värmen i Texas och Grandma och Grandpas jacuzzi. I Boston har det varit snöstorm de senaste dagarna. MIT fick till och med stänga igår för alla "non-essential employees" för att det var för farligt att ta sig ut i trafiken.
Förövrigt har Zoey bestämt att hon ska gifta sig med sin (låtsas-)kompis Bennys imorgon. Mormor och morfar blev inbjudna via Skype. Zoey gav dem ett flygplan så att de skulle kunna komma, men så gick flygplanet sönder så hon fick ge dem en väldigt snabb gul bil istället. Jag älskar alla hennes fantasifulla historier. Nova följer med stora ögon allt som storkusinerna Alex och Joey gör. Helst hade hon velat vaxa ögonbrynen i dag på spat också - tills Joey provade, och skrek så att taket höll på att ramla in. Bra avskräckt, Joey! I morse fick hon rosa cowboyboots i julklapp av Grandma och Grandpa. Min lilla Texastjej.
I dag var stora Nagelspadagen. Alla 10 familjemedlemmarna var inbokade för pedikyr och manikyr kl 10:30 i morse. För Nova och Zoey var det första gången, och mycket spännande. Jag fick två tjejer i knät i pedikyrstolen som båda ville doppa fötterna i det varma vattnet. Zoey njöt mest - Nova tyckte att det var för varmt. Båda var mycket nöjda med gult/rosa nagellack, glitter och målade nagelblommor på stortår och tummar. Zoey sa att hon hade slutat suga på tummen - hon ville också så gärna ha tumblommor. En stund i alla fall. Innan vi hann lämna nagelspat fick hon sådan panik av att inte kunna suga på tummen att vi fick be dem ta fram nagellacksborttagningsmedlet.
Vi njuter fortfarande av den relativa värmen i Texas och Grandma och Grandpas jacuzzi. I Boston har det varit snöstorm de senaste dagarna. MIT fick till och med stänga igår för alla "non-essential employees" för att det var för farligt att ta sig ut i trafiken.
Förövrigt har Zoey bestämt att hon ska gifta sig med sin (låtsas-)kompis Bennys imorgon. Mormor och morfar blev inbjudna via Skype. Zoey gav dem ett flygplan så att de skulle kunna komma, men så gick flygplanet sönder så hon fick ge dem en väldigt snabb gul bil istället. Jag älskar alla hennes fantasifulla historier. Nova följer med stora ögon allt som storkusinerna Alex och Joey gör. Helst hade hon velat vaxa ögonbrynen i dag på spat också - tills Joey provade, och skrek så att taket höll på att ramla in. Bra avskräckt, Joey! I morse fick hon rosa cowboyboots i julklapp av Grandma och Grandpa. Min lilla Texastjej.
Monday, December 27, 2010
Jul i Texas
Så var julen över för den här gången... nästan i alla fall. Vi småfirade lite via Skype med mormor, morfar, Markus, Annica och Alisia den 24e, firade ordentligt med Grandma och Grandpa, Daniel, Elina och Veera den 25e och sedan igen idag med Michelle, Alex, Vince och Joey. Imorgon börjar vi dagen med paket från Grandma och Grandpa - så som sagt, julen är i alla fall nästan över. Nova och Zoey känns nöjda, fast Zoey sa på juldagskvällen att hon vill ha "vanlig" jul. När jag frågade vad det var förklarade hon "snö". Snö har vi inte i Texas. Vi badar i Grandma och Grandpas utomhusjacuzzi varje dag. Däremot var vi på isutställning på hotellet Gaylord Texan nära flygplatsen igår, med ett stort istält fullt av isskulpturer skapade av 40 iskonstnärer från Kina, inklusive minusgrader och fejksnö. Zoey var sur hela tiden.
Zoeys favoritjulklapp var en pruttkudde. Novas största avundsjuka var pruttkudden. Hon kunde inte förstå varför tomten inte visste att hon också ville ha en pruttkudde. Idag fick hon en av Grandma. Hon sprang direkt och visade den för Zoey. Zoey sa bara "Åh, en sådan som du mest ville ha!". Zoey fick förresten massor av saker som hon "mest" ville ha - pruttkudden, lego, en kamera (lika som Novas!) och en kissdocka. Hon vill bara ha lego på sin födelsedag!
Så var julen över för den här gången... nästan i alla fall. Vi småfirade lite via Skype med mormor, morfar, Markus, Annica och Alisia den 24e, firade ordentligt med Grandma och Grandpa, Daniel, Elina och Veera den 25e och sedan igen idag med Michelle, Alex, Vince och Joey. Imorgon börjar vi dagen med paket från Grandma och Grandpa - så som sagt, julen är i alla fall nästan över. Nova och Zoey känns nöjda, fast Zoey sa på juldagskvällen att hon vill ha "vanlig" jul. När jag frågade vad det var förklarade hon "snö". Snö har vi inte i Texas. Vi badar i Grandma och Grandpas utomhusjacuzzi varje dag. Däremot var vi på isutställning på hotellet Gaylord Texan nära flygplatsen igår, med ett stort istält fullt av isskulpturer skapade av 40 iskonstnärer från Kina, inklusive minusgrader och fejksnö. Zoey var sur hela tiden.
Zoeys favoritjulklapp var en pruttkudde. Novas största avundsjuka var pruttkudden. Hon kunde inte förstå varför tomten inte visste att hon också ville ha en pruttkudde. Idag fick hon en av Grandma. Hon sprang direkt och visade den för Zoey. Zoey sa bara "Åh, en sådan som du mest ville ha!". Zoey fick förresten massor av saker som hon "mest" ville ha - pruttkudden, lego, en kamera (lika som Novas!) och en kissdocka. Hon vill bara ha lego på sin födelsedag!
Thursday, December 23, 2010
Den 23 december på kvällen...
...och jag sitter jag på flygplatsen på väg till Texas. Den klassiska skinktraditionen blev på eftermiddagen istället för kvällen i år, via Skype, med kaffe istället för snaps och skinka bara genom ögonen. Men det var kul! Jag, Markus, Annica, mamma och pappa sjöng och skålade som vanligt.
Det har blivit mycket Skype idag. Jag trodde när jag bokade flygbiljetterna att idag skulle vara en jobbdag, men alla på MIT har ledigt idag visade det sig, så jag satt hemma vid köksbordet och jobbade. Pratade med Zoey på Skype i morse - hon var fullt upptagen med att "skriva" en kompletterande lista till tomten med saker som hon hade glömt att önska sig. En gunga har hon kommit på att hon vill ha, och ett hjärta. När jag frågade vad hon tänkte göra med gungan sa hon "Den ska jag sätta upp i vårt nya hus när vi flyttar". Bara så att det är helt klart för er som läser: Vi har inte tänkt flytta inom den närmaste framtiden.
Det ska bli spännande att se vad vi får till för jul i år. I morgon på julafton har vi tänkt baka lussekatter på morgonen och ha lite julmiddag för några vänner på kvällen. En av vännerna kanske ska klä ut sig till tomte så att Nova och Zoey får träffa tomten i år också... men å andra sidan var det tillräckligt svårt förra året att förklara varför tomten både kom på julafton och natten till juldagen. Det är nog dags att välja en tradition per år, antingen amerikansk eller svensk tomte. Zoey tittade på gamla bilder från julen 2008 häromdagen. Det kom ett kort på pappa utklädd till tomte, och hon ropade direkt "Där är ju morfar-tomten!" Jag tror inte att hon kopplade ihop att det var morfartomten som kom med hennes älskade bilpulka, men hon kände helt klart igen morfar på bilden.
Det känns ganska juligt här på flygplatsen. Alla gatediskar är superdekorerade, med guldslädar/polkagrisrandigt tyg/tomtelandsmiljö... Högtalarna spelar julmusik. Ibland känns det nästan som om julen får ta ännu större plats här än hemma i Sverige. Det är de små detaljerna som får mig att känna så, som det personliga julkortet vi fick från tidningsbudet. Tidningen har varit full med uppmaningar till välgörenhet hela december. Flera olika organisationer samlar in julklappar till barn i familjer som annars inte skulle ha några att öppna på juldagens morgon. I tisdags var den stora nyheten att någon hade brutit sig in i en av organisationernas leksakscontainrar och stulit leksaker skänkta till välgörande ändamål. Det blev såklart ramaskri om vilken Grinch som hade varit framme - slutresultatet blev att upprörda människor mångdubblade de ursprungliga bidragen till organisationen. Inte för att jag tror att organisationen själv låg bakom stölden, men jag kan inte hjälpa att det slår mig att det hade varit ett bra knep!
...och jag sitter jag på flygplatsen på väg till Texas. Den klassiska skinktraditionen blev på eftermiddagen istället för kvällen i år, via Skype, med kaffe istället för snaps och skinka bara genom ögonen. Men det var kul! Jag, Markus, Annica, mamma och pappa sjöng och skålade som vanligt.
Det har blivit mycket Skype idag. Jag trodde när jag bokade flygbiljetterna att idag skulle vara en jobbdag, men alla på MIT har ledigt idag visade det sig, så jag satt hemma vid köksbordet och jobbade. Pratade med Zoey på Skype i morse - hon var fullt upptagen med att "skriva" en kompletterande lista till tomten med saker som hon hade glömt att önska sig. En gunga har hon kommit på att hon vill ha, och ett hjärta. När jag frågade vad hon tänkte göra med gungan sa hon "Den ska jag sätta upp i vårt nya hus när vi flyttar". Bara så att det är helt klart för er som läser: Vi har inte tänkt flytta inom den närmaste framtiden.
Det ska bli spännande att se vad vi får till för jul i år. I morgon på julafton har vi tänkt baka lussekatter på morgonen och ha lite julmiddag för några vänner på kvällen. En av vännerna kanske ska klä ut sig till tomte så att Nova och Zoey får träffa tomten i år också... men å andra sidan var det tillräckligt svårt förra året att förklara varför tomten både kom på julafton och natten till juldagen. Det är nog dags att välja en tradition per år, antingen amerikansk eller svensk tomte. Zoey tittade på gamla bilder från julen 2008 häromdagen. Det kom ett kort på pappa utklädd till tomte, och hon ropade direkt "Där är ju morfar-tomten!" Jag tror inte att hon kopplade ihop att det var morfartomten som kom med hennes älskade bilpulka, men hon kände helt klart igen morfar på bilden.
Det känns ganska juligt här på flygplatsen. Alla gatediskar är superdekorerade, med guldslädar/polkagrisrandigt tyg/tomtelandsmiljö... Högtalarna spelar julmusik. Ibland känns det nästan som om julen får ta ännu större plats här än hemma i Sverige. Det är de små detaljerna som får mig att känna så, som det personliga julkortet vi fick från tidningsbudet. Tidningen har varit full med uppmaningar till välgörenhet hela december. Flera olika organisationer samlar in julklappar till barn i familjer som annars inte skulle ha några att öppna på juldagens morgon. I tisdags var den stora nyheten att någon hade brutit sig in i en av organisationernas leksakscontainrar och stulit leksaker skänkta till välgörande ändamål. Det blev såklart ramaskri om vilken Grinch som hade varit framme - slutresultatet blev att upprörda människor mångdubblade de ursprungliga bidragen till organisationen. Inte för att jag tror att organisationen själv låg bakom stölden, men jag kan inte hjälpa att det slår mig att det hade varit ett bra knep!
Monday, December 20, 2010
Sunday, December 19, 2010
City girls
Vi åkte skridskor idag. Det finns två sätt att berätta historien. Första sättet är att helt enkelt beskriva hur mysigt det var. Vi tog buss och tunnelbana direkt till Boston Common och skridskobanan Frog Pond efter lunch. Nova, Zoey och jag hade våra egna skridskor och Darrin hyrde. Zoey var så upprymd att hon hoppade på skridskorna. Vi gick förbi skridskobanan med mormor och morfar när de var här, och tjejerna blev redan då väldigt sugna - nu var de glada att det äntligen var dags för oss att få prova. Båda hade utvecklats massor sedan förra året - ingen av dem kunde helt själv än, men både kunde hålla balansen när de stod stilla på skridskorna och båda prövade både entusiastiskt och länge. Vi hade med oss matsäck, och blev kvar i två timmar, med en mysig fikapaus i mitten. Mot slutet började det bli mörkt så vi fick chans att njuta av julljusen i träden runt hela Boston Common. Högtalare runt banan spelade musik. Det var en speciell känsla att åka skridskor nästan helt omgiven av skyskrapor.
Andra sättet att berätta historien är att fråga sig vad vi gör med våra barn egentligen. Förra året var skridskoträningen förlagd till Fjällnora, med snö, korvgrillning och gratis, långa, plogade isbanor - i år till Bostons centrum med $4 i inträdesavgift, närmare en timmes kö för att få komma in och massor av folk på en liten bana. Vi måste tänka efter noga innan vi bor kvar i Cambridge för länge - de kommer att sluta som storstadsmänniskor!
Vi åkte skridskor idag. Det finns två sätt att berätta historien. Första sättet är att helt enkelt beskriva hur mysigt det var. Vi tog buss och tunnelbana direkt till Boston Common och skridskobanan Frog Pond efter lunch. Nova, Zoey och jag hade våra egna skridskor och Darrin hyrde. Zoey var så upprymd att hon hoppade på skridskorna. Vi gick förbi skridskobanan med mormor och morfar när de var här, och tjejerna blev redan då väldigt sugna - nu var de glada att det äntligen var dags för oss att få prova. Båda hade utvecklats massor sedan förra året - ingen av dem kunde helt själv än, men både kunde hålla balansen när de stod stilla på skridskorna och båda prövade både entusiastiskt och länge. Vi hade med oss matsäck, och blev kvar i två timmar, med en mysig fikapaus i mitten. Mot slutet började det bli mörkt så vi fick chans att njuta av julljusen i träden runt hela Boston Common. Högtalare runt banan spelade musik. Det var en speciell känsla att åka skridskor nästan helt omgiven av skyskrapor.
Andra sättet att berätta historien är att fråga sig vad vi gör med våra barn egentligen. Förra året var skridskoträningen förlagd till Fjällnora, med snö, korvgrillning och gratis, långa, plogade isbanor - i år till Bostons centrum med $4 i inträdesavgift, närmare en timmes kö för att få komma in och massor av folk på en liten bana. Vi måste tänka efter noga innan vi bor kvar i Cambridge för länge - de kommer att sluta som storstadsmänniskor!
Saturday, December 18, 2010
Smarta Barn
Zoey är full av smarta idéer idag. Det känns som om hon har blivit stor på riktigt. Den första smarta idén kom när vi pratade om att de ska åka till Texas på måndag utan mig. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men det var i alla fall något som inte Daddy kunde göra som de behövde mig till. Zoey föreslog att jag skulle följa med dem istället för Daddy. Jag förklarade att det inte funkade. Då sa hon att jag vet ju också var Grandma och Grandpa bor. Jag förklarade att jodå, jag skulle kunna följa med till Grandma och Grandpa - det som skulle bli konstigt var om Daddy plötsligt dök upp på mitt jobb. Då kom smarthet #1: "Du kan väl ha vikarie som mormor hade när hon var här."
Andra smartheten kom när Zoey ville ha hjälp att tejpa upp en tomte som hon hade gjort på ytterdörren. Jag försökte hjälpa henne att vända den "rätt", men då förklarade hon för tröga mamman att den skulle vara baklänges så att man kunde se den utifrån.
Sammantaget så trodde jag helt enkelt att Zoey började bli lite för smart för att vara tre år. Som tur var vägde hon upp det när jag bad henne att hämta en påse under diskbänken - hon lade sig på golvet och kikade in under skåpen och sa "Här menar du?" Gullunge.
Nova imponerade också på mig idag. Vi har bakat pepparkakshus, eller rättare sagt tåg, idag. I morse satt vi och skissade på mallen vid frukostbordet. Nova bestämde sig för att skriva tåg på papperet och skrev helt utan hjälp "TOG". Hon som aldrig vill lyssna när jag försöker hjälpa henne att ljuda ihop orden. Jag blev alldeles paff.
Ni ikväll satte jag på risgrynsgröt (det måste man nästan äta på pepparkakshusdagen). Nova undrade vad jag höll på med. När hon fick veta var det som om hela lilla tjejen sken upp. Hon hade inte glömt att hon tjatade om risgrynsgröt till frukost ett halvår efter förra julen. Det är tur att Nova uppskattar det - jag tror att Darrin helst hade velat smita iväg och äta ute ikväll!
Efter maten planerar vi en promenad för att titta på grannarnas uteljus, och sedan glögg med tjejerna innan sängdags. Vi får se hur mycket vi orkar med... men det är i alla fall en härlig plan. Det luktar jul hemma hos oss nu!
För övrigt så hade vi en till mus i fällan i morse. Nu är vi uppe i sex stycken.
Zoey är full av smarta idéer idag. Det känns som om hon har blivit stor på riktigt. Den första smarta idén kom när vi pratade om att de ska åka till Texas på måndag utan mig. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men det var i alla fall något som inte Daddy kunde göra som de behövde mig till. Zoey föreslog att jag skulle följa med dem istället för Daddy. Jag förklarade att det inte funkade. Då sa hon att jag vet ju också var Grandma och Grandpa bor. Jag förklarade att jodå, jag skulle kunna följa med till Grandma och Grandpa - det som skulle bli konstigt var om Daddy plötsligt dök upp på mitt jobb. Då kom smarthet #1: "Du kan väl ha vikarie som mormor hade när hon var här."
Andra smartheten kom när Zoey ville ha hjälp att tejpa upp en tomte som hon hade gjort på ytterdörren. Jag försökte hjälpa henne att vända den "rätt", men då förklarade hon för tröga mamman att den skulle vara baklänges så att man kunde se den utifrån.
Sammantaget så trodde jag helt enkelt att Zoey började bli lite för smart för att vara tre år. Som tur var vägde hon upp det när jag bad henne att hämta en påse under diskbänken - hon lade sig på golvet och kikade in under skåpen och sa "Här menar du?" Gullunge.
Nova imponerade också på mig idag. Vi har bakat pepparkakshus, eller rättare sagt tåg, idag. I morse satt vi och skissade på mallen vid frukostbordet. Nova bestämde sig för att skriva tåg på papperet och skrev helt utan hjälp "TOG". Hon som aldrig vill lyssna när jag försöker hjälpa henne att ljuda ihop orden. Jag blev alldeles paff.
Ni ikväll satte jag på risgrynsgröt (det måste man nästan äta på pepparkakshusdagen). Nova undrade vad jag höll på med. När hon fick veta var det som om hela lilla tjejen sken upp. Hon hade inte glömt att hon tjatade om risgrynsgröt till frukost ett halvår efter förra julen. Det är tur att Nova uppskattar det - jag tror att Darrin helst hade velat smita iväg och äta ute ikväll!
Efter maten planerar vi en promenad för att titta på grannarnas uteljus, och sedan glögg med tjejerna innan sängdags. Vi får se hur mycket vi orkar med... men det är i alla fall en härlig plan. Det luktar jul hemma hos oss nu!
För övrigt så hade vi en till mus i fällan i morse. Nu är vi uppe i sex stycken.
Subscribe to:
Posts (Atom)