Tisdag kväll. Darrin har jobbmöte klockan sju, senaste data från NIF har just kommit in och jag har i ett svagt ögonblick lovat mina kolleger att jag ska börja analysera kl 8. Måste bara lägga tjejerna först.
Vi läser ett kapitel i Loranga, och släcker sedan lampan.
Novas gosar in sig och har (nästan) somnat - när Zoey börjar "sjunga": Aaaaah, aaaaaah, aaaaah...
-Mamma, Zoey vaknar mig. (Av någon anledning spelar det ingen gång hur många gånger jag säger "väcker", vaknar har fastnat i mina barns huvuden.)
-Snääälla Zoey, förstår du inte att Nova försöker sova. Var tyst snälla du.
-Men jag sjunger ju bara!
Samma replikskifte upprepas sex gånger, sedan tar Vänliga, Stressade och Trötta mamman Nova i famnen, säger "skitunge" till Zoey och går till Novas säng. ("Mamma, varför sa du skitunge", frågar Nova.)
En halv minut går, sedan kommer Zoey in och lägger sig i sin säng och sjunger Aaaaah, aaaaaah, aaaaah...
...så Nova och jag går tillbaka till sovrummet igen. En halv minut till går, sedan kommer Zoey och sjunger igen. Så säger hon:
-Nu får ni gå igen!
-Nej, säger jag, nu får du gå Zoey.
Så Zoey går - in i köket.
-Mamma, Zoey är i köket.
-Strunta i henne, försök och sov nu.
-Men, tänk om hon gör något som hon inte får!
OK, med Zoey på det här humöret så har Nova en poäng, så jag går ut igen och pratar med Zoey. Nejdå, hon ska bara släcka alla lampor först för det är bra för miljön, sedan ska hon lägga sig i sin säng.
När alla lampor är släckta kommer Zoey tassande tillbaka till sovrummet, plötsligt på ett helt annat humör.
-Mamma, det var så mörkt så jag kunde inte hitta dörren. Jag kommer tillbaka till er nu.
Sedan gosar båda barnen in sig och det tar fem minuter så sover de. Och klockan är bara halv nio - inte mer än trettio minuter efter i tidschemat...
No comments:
Post a Comment