Flygproblem

Jag behövde vara i Rochester onsdag den här veckan. BARA onsdag. Flyget dit skulle komma fram kl 22:06 tisdag kväll, men var en dryg timme försenat. Det blev en sen kväll. Onsdag kväll skulle jag och en kollega åka med 19-flyget till Boston. Vi lämnade äntligen Rochester kl 20:30 - men kom inte längre än till Albany innan planet var tvunget att nödlanda. Väl på marken lovade de att vi skulle vara på väg till Boston igen inom en halvtimme, med ett annat flyg. 45 minuter senare, nu efter 22 på kvällen, fick vi veta att de hade ångrat sig - vi skulle få åka buss till Boston istället. 3,5 timme skulle deg ta. Vi valde att hyra en bil istället, men set slutade ändå med att min kollega släppte av mig hemma kl halv två på morgonen. Planet skulle ha landat i Boston kvart över åtta på kvällen. En härlig kväll...

Vårlördag

Det var skönt att kunna lämna huset igen igår. Nova sa att det kändes konstigt att gå ut först, eftersom hon hade varit tvungen att vara inne en hel dag.

Vi fick en skön lördag - kanske första riktiga vårlördagen. Den här veckan har träden fått musöron och många har slagit i blom. Vi började dagen på Davis Square. Darrin och Zoey träffade Kalle Anka-tecknaren Don Rosa och jag och Nova köpte rosa tråd. Sedan spelade vi candle stick bowling och åt pizza till lunch. Efter en kopp kaffe tog vi cykel (Zoey) och skoter (Nova) till lekparken för att träffa en kompis, och sedan blev det kinesisk hämtmat till middag hemma hos kompisens familj. En skön och avslappnad lördag!

Lockdown

Vi har en långsam dag idag, med två uttråkade tjejer som tittar på Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter, en uttråkad man som hade planerat att få träffa en astronaut på jobbet idag och en uttråkad mamma som inte kan sluta följa nyheterna istället för att jobba. Vi sitter fast i vårt hus i Cambridge, under order att hålla oss inne, och helst borta från fönster och dörrar.

I morse när vi vaknade kändes det läskigt. Vi hade innan vi gick och la oss igår kväll fått första meddelandet via MITs nödsystem om en "aktiv skytt" på campus - under natten hade meddelandena fortsatt strömma in. Nova väckte oss före sex och vi fick sedan i snabb följd veta att MIT var stängt, och sedan via Cambridge automatiska telefonmeddelandesystem att alla i Cambridge uppmanades att hålla sig inne. Vi bor i den änden av Cambridge som ligger allra närmast Watertown - bara några kvarter ifrån - och under den där första halvtimmen drog jag verkligen ner alla persienner och kände det som om den misstänkte kunde komma springande närsomhelst.

Nu, sju timmar senare, känns inget lika akut längre. Det känns ganska galet att 1 miljon människor måste hålla sig inne för att en ensam galning befinner sig på fri fot.

Maratonbomberna

Nu har jag skrivit om alla trevliga saker som har hänt på sista tiden, så jag antar att det kan vara dags att också nämna det läskiga. Jag var i Rochester på jobbresa när bomberna smällde i måndags, Darrin och tjejerna var på hans jobb (ja, vi var förmodligen de enda i Massachusetts som var tvungna att jobba på den lediga dagen). Jag fick höra om det inom några minuter via textmeddelande från MITs nödvarningssystem, och ringde direkt för att försäkra mig om att Darrin och tjejerna verkligen var i säkert förvar i skogen i Blue Mountains. Det är otroligt läskigt att något sådant här kan hända, var det än händer, men det blir såklart extra påtagligt när det är nära hemma.

Efter att jag pratat med Darrin återgick jag till att jobba som vanligt, för det var totalt kaos på jobbet inför experiment dagen efter. Det gick några timmar innan jag kände att jag måste höra hur det var med dem igen, och då kunde jag inte få tag på dem. Ryktet gör gällande att inkommande mobiltrafik blockerades till Boston för att ingen skulle kunna trigga fler bomber, och det kan stämma, för Darrin och tjejerna satt i trafik precis utanför Downtown och mina samtal släpptes inte igenom, jag fick bara meddelande att samtalet inte kunde kopplas fram för närvarande. Darrin fick däremot tag på mig och kunde berätta att det tog dem en timme att köra en sträcka som vanligtvis tar 10 minuter, för att ingen släpptes in mot centrala delarna av Boston.

Igår kom jag tillbaka till stan. Flygplatsen fungerade precis som vanligt, och stämningen känns lugn men tryckt. Jag läste i DN att Bostonborna verkar känna mer sorg än skräck. Det kan nog stämma, men viss skräck måste ändå ha spridit sig, för sedan i måndags har det varit två falska larm via MITs nödsystem om misstänkta paket som ledde till utrymning av byggnader på campus.

Vetenskapsmässa

I lördags var det dags för årlig Vetenskapsmässa vid biblioteket i Cambridge, som start på årets Vetenskapsvecka. Det är en stor mässhall med massor av utställare, och en grusplan utomhus med ytterligare utställare, alla med pedagogiska vetenskapsaktiviteter för barn. Tyvärr var det så grymt mycket folk i år att vi knappt orkade försöka armbåga oss fram till aktiviterna.

Tjejerna tyckte i alla fall att det var kul. Vi hann prova att bygga kretsar för att tända lysdioder och titta på robotar innan halva familjen tappade bort andra halvan. Zoey och jag fortsatte med att bygga en håv för att fånga plankton av en sönderklippt nylonstrumpbyxa, en sönderklippt plastflaska, två sönderklippta plastmuggar och fem gem, och med att tillverka blått slime. Zoey tyckte nog det var allra coolast att tillverka blått slime, för hon fick både en labbrock, skyddsglasögon och handskar som hon sedan fick ta med hem. (Just nu önskar jag att Darrin och jag inte hade bestämt oss för att aldrig posta bilder där det går att tydligt se barnens ansikten, för jag har världens gulligaste bild på Zoey i full labbmundering!)

Båda måste ha tyckt att det var kul, för på väg hem i bilen sa de att de ville bli "scientists" när de blir stora, och när de kom hem gjorde de iordning ett vetenskapsbord, klädde på sig Zoeys nya labbkläder och lät mig och Darrin komma och göra experiment.

Dansuppvisning

En annan begivenhet precis före lovet var dansuppvisning med Novas och Zoeys afterschool-grupp "Creative Dance" (bådas favorit-afterschoolaktivitet, möjligen med konkurrens från keramik för Nova). Uppvisningen var i en aula i en annan skola, som råkar ligga väldigt nära mitt jobb. Mycket smidigt för mig, men mindre smidigt för Darrin och tjejerna som tog fel på skola och fick superstressa för att hinna i tid till uppvisningen! Kul var det i alla fall. De hade tränat in en "Pyjamasdans, hade sina egna pyjamasar som scenkläder och dansade till sången "Get Your Jammies On". Alla var otroligt koncentrerade och seriösa, och hur gulliga som helst.

Pannkaksfrukost med hemgjord lönnsirap

Den här veckan har vi vårlov i Boston. Innan lovet hade Novas klass fullt upp med specialaktiviteter. Först bjöd de alla familjer på pannkaksfrukost, med hemmagjord lönnsirap. Det visar sig att kvaliteten på sirapen beror på när saven tappats från träden. Tidig sav blir ljus, nästan genomskinlig, mycket söt sirap, medan sen sav ger den klassiska bruna färgen på sirapen. Vi fick prova alla varianter från ljus till mörk. Ljus, som oftast inte ens går att köpa i vanliga affärer, anses vara av bäst kvalité.

Lönnsirap egenhändigt tillverkad av Haggerty årskurs 1!

Nästa aktivitet var teaterpjäsuppvisningar. De hade tränat i många veckor, byggt rekvisita och lärt sig massor om temat för pjäserna, som var folksagor. Nu var det äntligen dags för uppvisning! Klassen hade tränat in tre pjäser. Nova var en av tre berättare i "Leola and the Three Honey Bears", en afrikansk-amerikansk version av "Guldlock och de Tre Björnarna", och såg otroligt cool ut där hon satt på en barstol i svart klänning och vit fluffig väst och skickade mikrofonen fram och tillbaka mellan sig själv och de andra två berättarna. Vi var helt imponerad av hur duktiga alla barn var! Uppvisningen följdes av frukost och frågesport på temat folksagor i klassrummet. Skådespelare och föräldrar från de tre pjäserna fick tävla mot varandra. Vi fick verkligen se hur mycket barnen hade lärt sig om folksagor - föräldrarna kunde inte hälften av svaren! Som tur var var det flera frågor där regeln var att en förälder måste svara, men att barnen fick viska svaret till sina föräldrar.

Brev från Nova

Nova som aldrig har haft något intresse för gosedjur har en ny favoritleksak - gosedjurstypen "Beanie Boo". Alla tjejer i hennes klass leker med dem, bygger hus åt dem, gör halsband åt dem... Igår drog Nova med mig och Zoey till vår närmaste leksaksaffär, Magic Bean, för att läsa Beanie Boo-lappar. Varje Beanie Boo kommer nämligen med en liten namnskylt där det också står födelsedatum och en liten vers om vad djuret tycker om att göra. Nova fick sina första Beanie Boos av sina kompisar på sitt sjuårskalas, och hade vid den tidpunkten ännu inte insett det där med att varje Beanie Boo också har en bestämd födelsedag. Alltså slängde hon lapparna, efter att noga ha memorerat namnen. Nu har hon gått i flera månader och känt sig ledsen för att hon inte visste när de där första fyllde år. Vi kom på lösningen att vi skulle gå till affären och titta på lapparna på ännu oköpta exemplar av samma sort. När vi kom hem tog Nova ner sin almanacka från väggen och skrev noga ner varje Beanie Boos födelsedag på rätt datum, för att inte missa någons födelsedag.

Idag fick jag ett brev från Beanie Boo-sarna. Nova har kämpat och kämpat med att lära sig läsa och skriva under året och fått massor av extra hjälp med läsningen. Mot den bakgrunden tyckte jag att Beanie Boo-brevet (som dessutom var skrivet på hennes andra skrivspråk svenska) var helt fantastiskt:

"Ve vil ha noteng och ha på vå anseten så vi kan såva! Och ve vil ha teltet! Snela! Kan do snela sta up Teltet! Ve kan jelpa!"

Varför ville Beanie Boo-sarna ha något att ha på ansiktena så att de kunde sova? Jo, solen föll rakt in genom Nova och Zoeys persienner och stack dem i ögonen. Tältet som skulle sättas upp var deras lektält, som inte varit uppe på länge. Jag kan nämna att Beanie Boo-sarna fick som de ville på den punkten!

Story Pirates

Vi fick hem det här meddelandet i foldern i Zoeys ryggsäck idag:

Hela Haggerty-skolan hade samling med det resande teater/läs-och-skrivinspirationssällskapet "Story Pirates" idag. Story Pirates ber barnen skriva sagor, och väljer sedan ut ett par som de "stjäl" för att spela upp inför hela skolan.

Darrin försökte fråga Zoey vad som hade hänt innan jag kom hem, men fick inget svar. Vi fick lirka det ur henne: Av alla barns sagor på hela skolan hade de valt ut tre att spela upp, och en av de tre var hennes! De andra två var skrivna av barn i fjärde och femte klass, enligt Nova. Zoey ville inte prata om det, men Nova berättade för oss. Först hade de sagt att de skulle spela upp en scen skriven av Zoey Johnson, sedan hade de spelat upp Zoeys saga, och sedan hade Zoey fått komma upp på scenen och buga sig. Nova berättade att hon hade börjat gråta för att hon var så stolt över Zoey. En pojke som satt bredvid hade pekat på henne och sagt "hon gråter!" men då sa Novas kompis (som gick i Zoeys klass förra året och går i Novas klass i år) "It is because of Love". Snabbtänkt unge!

Jag blev alldeles varm inuti, både för att Nova var så stolt över Zoey och för att jag själv kände mig så stolt över Zoey. Frågan är vad Zoey själv tyckte. Det enda hon sa när vi försökte fråga var att hon inte ville att de skulle spela upp hennes saga.

Här är framsidan på sagan (kopia som Zoeys fröken hade lämnat in till Story Pirates):

Översättning: Fish. By Zoey.

En tand till

Zoey har redan tappat sin andra tand! I måndags på afterschool (motsvarande fritids). Hon kom hem med tanden i en plastpåse, nu med dubbel glugg. Tandfén misslyckades med uppdraget att komma med pengar första natten. Vi pratade om problemet morgonen efter vid frukostbordet, jag, Nova och Zoey. Jag förklarade att jag hade haft samma problem flera gånger när jag var liten också, och att det bästa sättet nog bara var att försöka en natt till. Nova trodde att vi hade blandat ihop tänderna när vi skulle byta den gamla (som fortfarande låg i tandkudden) mot den nya (som skulle läggas i), så att det fortfarande var den gamla som låg i. Därmed funkade inte tandfémagin, trodde hon. Men, Zoey var helt säker på att det var rätt tand i kudden.

- Det kanske var så många barn som tappade tänder igår kväll så att tandfén inte hann med alla, försökte jag.

Men det skulle jag inte ha sagt. Novas kommentar:
- Men, hur hinner tomten med alla då?

Zoey:
- Han gör ju en del på dagen och en del på natten.

Här kommer också den utlovade bilden på tandkudden: