Nu har jag skrivit om alla trevliga saker som har hänt på sista tiden, så jag antar att det kan vara dags att också nämna det läskiga. Jag var i Rochester på jobbresa när bomberna smällde i måndags, Darrin och tjejerna var på hans jobb (ja, vi var förmodligen de enda i Massachusetts som var tvungna att jobba på den lediga dagen). Jag fick höra om det inom några minuter via textmeddelande från MITs nödvarningssystem, och ringde direkt för att försäkra mig om att Darrin och tjejerna verkligen var i säkert förvar i skogen i Blue Mountains. Det är otroligt läskigt att något sådant här kan hända, var det än händer, men det blir såklart extra påtagligt när det är nära hemma.
Efter att jag pratat med Darrin återgick jag till att jobba som vanligt, för det var totalt kaos på jobbet inför experiment dagen efter. Det gick några timmar innan jag kände att jag måste höra hur det var med dem igen, och då kunde jag inte få tag på dem. Ryktet gör gällande att inkommande mobiltrafik blockerades till Boston för att ingen skulle kunna trigga fler bomber, och det kan stämma, för Darrin och tjejerna satt i trafik precis utanför Downtown och mina samtal släpptes inte igenom, jag fick bara meddelande att samtalet inte kunde kopplas fram för närvarande. Darrin fick däremot tag på mig och kunde berätta att det tog dem en timme att köra en sträcka som vanligtvis tar 10 minuter, för att ingen släpptes in mot centrala delarna av Boston.
Igår kom jag tillbaka till stan. Flygplatsen fungerade precis som vanligt, och stämningen känns lugn men tryckt. Jag läste i DN att Bostonborna verkar känna mer sorg än skräck. Det kan nog stämma, men viss skräck måste ändå ha spridit sig, för sedan i måndags har det varit två falska larm via MITs nödsystem om misstänkta paket som ledde till utrymning av byggnader på campus.
No comments:
Post a Comment