Det är så fuktigt i luften idag. Det blir aldrig så här fuktigt i Uppsala - jag har bara varit med om det en gång innan vi flyttade till Boston och det var i New Orleans. När jag kommer fram efter 30 minuter på cykel är hela kroppen täckt av en tunn film av klibb. Håret klibbar mot pannan och kläderna mot kroppen.

Förövrigt var det simskoledag i dag. Det är så mysigt att först åka buss själv med tjejerna och sedan sitta och titta på dem när de flyter och doppar huvudet och sprattlar och njuter i vattnet.

Båda bussarna var galet fulla med folk idag. Som tur är är folk väluppfostrade och reser sig upp för att jag ska få sitta med barnen. Båda tjejerna trängdes i mitt knä och Zoey blev nästan klaustrofobisk av alla som stod inträngda runt oss.

Glömde en sak...

Tröjan som Darrin hade på sig var en Homer Simpson-variant med texten "I am so smrt". Nästan för bra för att vara sant.

Får man skratta åt Daddy?

I morse satte Darrin på sig sin tröja ut och in på typiskt morgontrött förvirrad-pappa-manér. Det första Nova sa när hon kom till frukostbordet var "Daddy! Du måste vända på din tröja! Den är ut-och-in!"

Jag var till att börja med bara imponerad av att hon kunde uttrycket ut-och-in.

Darrin svarade "No, I was planning on wearing it like this to Swedish school."

Zoey svarade "Men Daddy, då kommer alla att..." och letade efter ord för att fortsätta meningen. Nova fyllde i "...skratta åt dig!" och så visade vi hur det skulle gå till: Vi pekade finger åt Daddy och skrattade tillsammans alla tre. Jag kände mig väldigt glad åt att skratta tillsammans med mina tjejer och att skojretas med min man.

(Men, Darrin har förstås rätt när han följer upp skrattfesten med "Vad lär du dina barn egentligen"? Jag försöker taktfullt reparera skadan med att "Ni förstår väl att det är ok att skoja med Daddy men inte att reta ett barn som har råkat sätta på sig tröjan fel?" Hoppas att mina barn tar mig på orden istället för att följa mitt exempel...)

Molniga skyskrapor

Det regnade i morse. Jag cyklade som vanligt längs Charles River till jobbet. Det var inte lika många roddare på floden eller joggare på cykelvägen som vanligt - men skyskraporna i centrala Boston låg insvepta i tunga moln. Det är coolt att cykla till jobbet!

Min lilla mytoman

Zoey har börjat hitta på historier. Idag när jag frågade vad hon hade gjort under dagen fick jag höra om hennes och Nallens tripp till McDonald's. Nallen åt hamburgare och Zoey åt Chicken Nuggets (hennes absoluta favorit). De tog Fiat Punton dit. Zoey körde - "jag kunde det!" Zoey fick två leksaker och Nallen fick en. Men sedan fick Zoey Nallens också för han kunde ändå inte leka med sin. Många av Zoeys kompisar var där. Hon fick en cykel av en av sina kompisar - "det var väl schysst mamma!"

Vad ska man tycka? Det är supergulligt, totalt förvirrande (man vet aldrig vad som är sant och inte) och har man inte hört att alla barn mobbar mytomaner? Darrin tar det hela med total ro - vi ska vara glada över att Zoey har fantasi, säger han - och jag tror att jag håller med...

Första kalaset i Boston och vikten av att tro på Tomten
Vi var på kalas i lördags. På biblioteket i centrala Boston. Födelsedagsbarnet var Nicke Nyfiken, och han fyllde 70 år. Nova tyckte det roligaste var att pyssla Nicke Nyfiken-kransar. Jag tyckte det roligaste var att titta på Zoey när hon dansade under sångstunden. Nicke själv var såklart där, och mannen med gula hatten. Zoey fick ta kort med Nicke och var mycket glad. Nova ville som vanligt inte. Däremot berättade hon för mig att Nicke inte var Nicke på riktigt, bara en människa som var utklädd. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag tycker det är bra att hon tänker själv och det är fascinerande när det liksom klickar till i hennes huvud och hon kopplar ihop olika information till att komma på något som är nytt för henne alldeles på egen hand. Men, Darrin tror skarpt på att barn behöver magi i sitt liv. Han vill att de ska få tro på Tomten så länge som möjligt, och att deras ögon ska glittra när de träffar Mickey Mouse på Disneyworld. Är inte det här bara ett litet steg på vägen mot att sluta tro på Tomten? Till sist bestämde jag mig för att viska i hennes öra att visst, Nova du har rätt - men berätta inte för Zoey... På tal om Tomten - fascinerande många barnböcker avslöjar hemligheten med Tomten för sina unga läsare. Kanske jag läser böcker för Nova och Zoey som egentligen är avsedda för äldre barn, men varje gång jag kommer till ett sådant parti läser jag om det lagom anpassat för att inte bryta Darrins regler.

Vi sjöng Happy Birthday för Nicke Nyfiken också, och åt Cup Cakes med gul icing på toppen. Inte gott, inte nyttigt, men mycket mysigt. Zoeys ögon lyste verkligen när alla barn sjöng samtidigt för Nicke som stod bredvid mannen med gula hatten framme vid ballongerna.

Höstkänslor
Jag förknippar hösten i Sverige med regniga gråa mörka kallar dagar med stort myslampebehov. Hösten är på väg till Boston nu och istället för en trött gråhet känns det, trots vår omtalade myslampebrist, som om det ligger förväntan i luften. Min teori är att det är för att två av årets största högtider infaller på hösten här. Affärer och tidningar är redan i mitten av september fulla med Halloweendekorationstips, "trick-or-treat"-kostymreor, orangea blommor och pumpor. Efter Halloween kommer också Thanksgiving innan julen. Dessutom verkar flertalet Bostonboende vara övertygade om att hösten är den vackraste årstiden här - när alla löv ändrar färg och speglar sig i Charles River.

Vi började vår amerikanska höstfrossa idag med ett besök på MITs årliga glaspumpavisning. Glaskonstlabbet hade tillverkat mer än 1000 konstpumpor som fanns till försäljning på gräsplanen utanför Novas och Zoeys simskola. Pumporna var fantatiska! På eftermiddagen gick jag och Nova till mataffären för att fylla på fruktförrådet. Självklart var entréerna och grönsaksavdelningen fyllda av pumpor och Nova ville veta när vi skulle köpa våra. När vi kom hem hade våra grannar Doug och Maureen ställt två stora härliga orangea klassiska pumpor på förstutrappan och Nova hoppade högt av glädje. En glädje som bara växte när Maureen senare på kvällen knackade på och frågade om tjejerna ville hjälpa henne och Doug att dekorera inför Halloween. Pumporna på trappan hade de köpt till Nova och Zoey - de får dekorera en var. Det känns som om det kommer att bli en bra höst i Boston!

Myslampor, pinnlampor och sänglampor
Lampkultur visar sig vara kontinentberoende. Jag kommer ihåg att min tyskalärare på gymnasiet hade haft lägenhetsbyte med några tyska vänner, som gjorde sig lustiga över alla myslampor i hennes hus. Men, det föll mig aldrig in att det inte skulle gå att köpa myslampor i Tyskland. Darrin och jag har letat med ljus och lykta (!) efter hängande fönstermyslampor i minst 10 affärer och på ett större antal webbsidor – men det börjar verka som ett lönlöst projekt. Än så länge har vi förutom taklampor en (1) stycken billig skrivbordslampa som får flytta runt mellan Nova och Zoeys pysselbord, deras nattduksbord och mitt och Darrins nattduksbord, och en (1) typiskt amerikansk ”pinnlampa”, tyvärr med svensk glödlampa så den ger ifrån sig ett mycket måttligt ljus. En pinnlampa, eller Stick Lamp, är den amerikanska sortens myslampa. Den finns i Sverige också – det är helt enkelt en pinne på fot med traditionell textillampskärm. Darrin vill att vi ska ha pinnlampor som sänglampor. Problemet som jag ser det är att det inte går att vinkla pinnlampan så att man får ljus på boken/tidningen under läsning. Darrin tycker att lampan ska vara estetiskt tilltalande och inte praktisk – en sladd på väggen är det absolut värsta han kan föreställa sig. Vi har diskuterat fram och tillbaka i tre veckor nu (det är därför jag får flytta runt skrivbordslampan vart jag än går). Nu har jag äntligen lyckats övertala honom att traditionella sänglampor är ok för tjejernas rum – men, då går det inte att HITTA några sänglampor! IKEA har några (tack IKEA), men de säljer inte via sin hemsida, och Boston-IKEA ligger en halvtimme söder om stan utanför allmänna kommunikationsnätet otillgängligt för oss som inte har bil (inte tack IKEA). (Jag vet, det låter knasigt – går det verkligen att bo i USA utan bil? Vi får väl se hur länge det funkar!)

Hur gjorde vi det i Uppsala?
I dag är det onsdag. Onsdag i Boston betyder simskola på MIT recreation & sports kl 9. I dag hade vi bestämt att jag skulle följa med tjejerna, och Darrin skulle få en timme för sig själv (att komma till jobbet kl 10 en dag är inte hela världen när man sällan är hemma före kl 7!). Det var supermysigt så fort vi hade kommit på bussen - vi satt i knät och pratade och hade "vi-tid" - men... jag förstår inte hur vi klarade av att ha stressmorgon VARJE DAG i Uppsala. Att ha en tid att passa med Nova på morgonen är som att beställa hjärtinfarkt på posten. Någon gång ska jag berätta om Nova och byxor - men inte just nu. På sätt och vis är det helt enkelt väldigt lyxigt med hemmapappa - även om det är en tillfällig lösning och betyder att vi inte har råd med bil eller mobiltelefon.

Midsommarmagi
I dag när jag skulle hämta Novas nattlinne under kudden hittade jag en klöverblomma där. Det visade sig att Zoey hade hittat klöver på väg till lekparken och lagt en under sin kudde och en under Novas kudde. Enligt traditionen så förvandlas klöver som ligger under kudden på midsommarnatten till lördagsgodis (dvs Fruxo eller Zoo-ask) i vår familj. Tyvärr har Zoey lite svårt för konceptet "bara på midsommarnatten". Det är bra frestande att använda Fruxoaskarna från mormor och morfar-paketet till lite septembertorsdagsmagi!

Paket från mormor och morfar
Nova och Zoey fick paket från mormor och morfar igår, med det som Zoey saknar kanske allra mest från Sverige – lördagsgodis. Lördagsgodis enligt mina döttrar är Fruxotablettaskar. Det var andra försöket för mormors del – första gången gick kuvertet upp i posten och godiset ramlade ur. Den här gången var det stor succé. Otroligt nog var både Nova och Zoey helt överens om att vänta till på söndag med att prova godiset. Nova har flyttat vår godisdag till söndag. Vi pratade om saken när jag kom hem från jobbet. ”Tror ni verkligen att ni kan vänta med lördagsgodiset till söndag?” frågade jag. Nova blev helt tyst. Sedan sa hon ”Söndagsgodis, mamma.” Så, nu har godiset bytt namn också.

På nya äventyr

Vi har börjat vårt nya äventyr! Sedan snart 1 ½ månad bor hela familjen i Boston. Ojojoj vilken vår/sommar det var med att få allt i ordning inför flytten. Jag tror jag skulle kunna skriva en bok bara om projektet att sälja lägenheten i Uppsala. Men, det är inte därför jag skriver nu. Mitt visum kom, lägenheten blev såld, alla saker blev packade och fick åka container till USA , Grandma hittade en lägenhet åt oss i Cambridge – och här är vi nu. Vi flög över den 6 augusti och jag började jobba den 9 augusti. Vi har målat om hela lägenheten, packat upp alla saker, fixat bankkonton och personnummer och internet och tidning och listat ut sopsortering. Nova och Zoey har börjat på svensk skola (tisdag eftermiddag) och simskola (onsdag morgon) och Nova har börjat på fotboll (lördag morgon). Darrin och jag har lagt varje kväll de senaste två veckorna på att kolla på TV-serier från biblioteket i soffan – nu börjar vi äntligen hinna ikapp och orka saker igen. Alltså – dags att ta itu med att försöka dela med oss av vad som händer i vårt nya liv! Jag lovar inte att det kommer att bli ofta (det här är trots allt mitt allra första blogginlägg någonsin och jag har ingen aning om om jag kommer att tycka det är kul eller inte!) – men jag lovar att försöka. För jag VILL att ni ska få veta hur vi har det, och att vi tänker på er!