Första kalaset i Boston och vikten av att tro på Tomten
Vi var på kalas i lördags. På biblioteket i centrala Boston. Födelsedagsbarnet var Nicke Nyfiken, och han fyllde 70 år. Nova tyckte det roligaste var att pyssla Nicke Nyfiken-kransar. Jag tyckte det roligaste var att titta på Zoey när hon dansade under sångstunden. Nicke själv var såklart där, och mannen med gula hatten. Zoey fick ta kort med Nicke och var mycket glad. Nova ville som vanligt inte. Däremot berättade hon för mig att Nicke inte var Nicke på riktigt, bara en människa som var utklädd. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag tycker det är bra att hon tänker själv och det är fascinerande när det liksom klickar till i hennes huvud och hon kopplar ihop olika information till att komma på något som är nytt för henne alldeles på egen hand. Men, Darrin tror skarpt på att barn behöver magi i sitt liv. Han vill att de ska få tro på Tomten så länge som möjligt, och att deras ögon ska glittra när de träffar Mickey Mouse på Disneyworld. Är inte det här bara ett litet steg på vägen mot att sluta tro på Tomten? Till sist bestämde jag mig för att viska i hennes öra att visst, Nova du har rätt - men berätta inte för Zoey... På tal om Tomten - fascinerande många barnböcker avslöjar hemligheten med Tomten för sina unga läsare. Kanske jag läser böcker för Nova och Zoey som egentligen är avsedda för äldre barn, men varje gång jag kommer till ett sådant parti läser jag om det lagom anpassat för att inte bryta Darrins regler.

Vi sjöng Happy Birthday för Nicke Nyfiken också, och åt Cup Cakes med gul icing på toppen. Inte gott, inte nyttigt, men mycket mysigt. Zoeys ögon lyste verkligen när alla barn sjöng samtidigt för Nicke som stod bredvid mannen med gula hatten framme vid ballongerna.