Två tjejer med cowboyboots

Gissa vem som är vem?

Nu är Trollmor läskig

Zoey tycker om att jag sjunger för henne. Hon går igenom olika perioder - under en period förra sommaren till exempel så skulle det bara vara nya sånger hela tiden, så jag fick verkligen tänka igenom hela min repertoar. Till sist gick det inte längre, jag blev tvungen att börja upprepa.

Nova och jag sjöng "När Trollmor har lagt de elva små trollen" för Zoey redan när hon låg i magen. Det var den första sången Zoey kunde sjunga själva ("ahahaha buuu") och en av de första hon kunde be om ("fastdomsvansen mamma", oftast följt av "sen vinen", som betydde "sedan Sov du lilla videung"). De senaste veckorna vill inte Zoey att jag ska sjunga Trollmor alls längre. Vissa kvällar orkar jag inte vara kreativ med att komma på sånger och drar bara igenom min standardrepertoar av vaggvisor (Trollmor, Sov du lilla videung, Nu i ro, Vyss lull från Klas Klättermusboken, Lasse Liten, Vyssan Lull). Trollmor är fortfarande min egen överlägsna favorit bland vaggvisorna. Jag fick helt enkelt lov att fråga Zoey varför hon inte tycker om den längre - och fick svaret att "den är för läskig". "Varför binder hon fast dem i svansen, mamma?" Jag antar att det är nästa steg i utvecklingen.

Vårtecken, Dr Seuss och Underbar Man

Familjen (dock inte jag) gjorde också en utflykt till en statypark med Dr Seuss-inspirerade statyer förra veckan. N&Z ska enligt uppgift ha njutit mycket av statyerna, som var som tagna ur några av deras kanske mest uppskattade böcker. Darrin lyckades också hitta en överraskning till mig i parken. Jag var skeptisk när han sa det - misstänkte att han hade köpt något helt oanvändbart i museishopen - men jag blev fantastiskt glatt överraskad när han räckte fram en använd Dunkin Donuts-kaffemugg med årets hittills enda och första tuva med tussilago! På bilden nedan har de redan nästan hunnit blomma över, tyvärr. Zoey och jag har letat och letat runt Fresh Pond efter minsta spår av tussilago och inte kunnat hitta några - nu vet vi i alla fall att de finns på den här sidan av Atlanten också!

Fyraåring i familjen del 2 - bildbevis

Exempel på insektsfälla tillverkad av barn (Nova) på kalaset. Darrin tyckte att det verkade som en del av föräldrarna inte var helt nöjda med att låta sina barn prova häftpistol och skruvdragare, ens under dessa mycket kontrollerade former - men resultatet blev mycket mysigt tycker jag.
Den ena frukostbrickan från morgonfirningen - vi var så många att det behövdes en bricka bara till allas kaffe och smoothie också. Som synes intogs frukosten på golvet (luftmadrassen) bredvid min och Darrins säng.

Populär restaurang med toa i köket

Torsdag kväll förra veckan tog mina svärföräldrar med oss på italiensk restaurang. Mitt jobb var bara att ta mig från jobbet till flygplatsen vid lämplig tidpunkt - där hämtade de mig med bil och körde oss till restaurangen. Shirley hade sett ett inslag om just den här restaurangen på Food Network på TV, och Darrin hade läst om den i Boston Globe. När de slog sina kloka huvuden ihop så blev det tydligt att den var något som "borde provas". Restaurangen var ett litet familjeetablissemang som låg mitt i bostadskvarteren i Revere öster om Boston. Lokalen var så liten att man fick vänta utanför tills man fick plats vid ett bord. För att gå på toa var man tvungen att gå igenom köket, förbi diskbänken, så att killen som tog hand om disken fick maka sig åt sidan varje gång. Vi fick verkligen chans att prova på både att vänta utanför (två timmar innan vi fick bord) och att gå igenom köket till toan (bara Zoey behövde testa det 5 gånger). Hela restaurangen var en spännande upplevelse och maten var alldeles utmärkt. Fascinerande att något som så uppenbarligen inte är avsett för en stor publik kan bli så populärt!

Basketmatch på TD Garden

Förra veckan var som sagt Grandma och Grandpa här och det betydde förutom Zoeys födelsedag även en del andra aktiviteter utöver det vanliga. Onsdag kväll var det jag, Darrin och Grandpa som fick en utekväll för oss själva medan Grandma, N och Z åt spaghetti, tittade på film och åt popcorn.

Vi för vår del gick och såg vår första Boston Celtics-match på TD Garden. För mig var det första basketmatchen någonsin. Minst halva publiken hade gröna tröjor alternativt grönmålade ansikten och det var klöverblad överallt - nästan som St Patrick's Day. Det var överraskande kul och medryckande. Basket skulle kunna bli "min" sport. Det hände något på planen precis hela tiden - ibland hann jag inte ens märka att bollen gick genom korgen innan poängställningen ändrades. Det ser kul ut att spela också. Det bästa var dock som vanligt känslan av kulturupplevelse. Det låter kliché-igt, men publiken kändes som en "stor familj" där alla fick vara med på sina egan villkor. Mot slutet av matchen fick man välja "matchens fan" genom att jubla så mycket som möjligt när ett av tre utvalda ansikten visades på jumbotronen - valen blev (1) några killar med spexiga pappershuvuden, (2) en ca 85-årig gråhårig dam som dansade i takt med musiken eller (3) en kille med Downs syndrom som engagerat hejade på laget. Killen med Downs syndrom vann överlägset och det kändes verkligen som om hela publiken valde honom med värme.

Hur det gick? Matchen var mycket jämn. Bortalaget, Memphis Grizzlies, vann, men matchen var fortfarande inte avgjord med fyra sekunder kvar att spela.

Skolbesked

Den här veckan fick vi äntligen besked om skolor för tjejerna till i höst. Första beskedet blev att vi inte helt överraskande inte kom in på privatskolorna som vi hade sökt. Det kändes ärligt talat nästan lite skönt - vi hade gjort vad vi kunnat och försökt, men nu slipper vi stressa över att vi egentligen inte har råd och söka ekonomiskt bidrag varje år i sådär en 14 år. Andra beskedet blev att vi kom in på vårt andrahandsval av kommunal skola. Den här gången blev jag rejält besviken, mer än jag hade väntat mig. Andrahandsvalet, Haggerty, har många kvaliteter - bland annat att det ligger 1.5 kvarter bort, vilket betyder enkel hämtning och lämning och kompisar i närområdet. Men, förstahandsvalet Amigos var en tvåspråkig skola där barnen hade fått lära sig engelska och spanska på likvärdig nivå med undervisningen uppdelad på båda språken från första dagen - och det var en möjlighet jag verkligen ville ge mina barn. Darrin ringde och frågade hur långt ner vi låg på väntelistan, och vi har ingen möjlighet att komma in. Lotten avgjorde, så det fanns inget mer vi hade kunnat göra. Första veckan i september börjar mina barn Kindergarten (typ sexårsklass) på Haggerty School i Cambridge.

Fyraåring i familjen (igen)

I går fyllde Zoey år - äntligen. Hon har längtat och längtat ända sedan Novas födelsedag i december, och nu var det äntligen hennes tur. Jag tror att det blev en härlig födelsedag. Vi började som vanligt med frukost på sängen (eller luftmadrassen för att vara mer exakt, eftersom Grandma och Grandpa var på besök och hade tagit över Novas och Zoeys rum). Zoey sov mycket hårt när vi kom och det tog några minuter för henne att vakna tillräckligt för att öppna presenter, men hon kom snart igång, och hon njöt i stora drag. Jag var lite missnöjd med presenterna, men det blev tillräckligt bra som tur var. (Exempel: PlayMo-dykare och pirat, tågbro till BRIO-tågen, nya kläder till dockan Emma som jag hade sytt, Starwars-hjälm. Darrin säger att vi helt enkelt lyckades så bra med att komma på presenter till Zoey i julas att det inte fanns så mycket bra kvar att välja på :-)) Hon fick också sin frukostfavorit ugnsbakade croissanter, och varm choklad i vår nya grattismugg med hjärtan.

Förmiddagen blev kalasförberedelser. Jag, Nova och Zoey bakade tårta. Zoey hade själv planerat sin tårta - det skulle vara en pool med nallar som badade (jag älskar Zoeys fantasi!). Vi gjorde en fyrkantig tårta med vit grädde runt och blå grädde i mitten, som vatten, och ramade in "vattnet" med vindruvor för att poolen skulle framträda lite tydligare. Nova och Zoey vände också några vindruvshalvor upp och ner som "båtar" i poolen, och sedan tog vi fram godisbjörnarna och släppte loss. Det blev björnar som doppade tårna från kanten, björnar som stod på huvudet i vattnet, björnar som åkte båt och björnar som simmade. Efter en stund kom Nova på att vi behövde en strand också, så vi blandade till lite gul grädde och gjorde björnar som solade. Vi var mycket nöjda med slutresultatet!

Grandma och Grandpa tog med Zoey och Nova till McDonald's för att äta lunch, medan Darrin och jag avslutade kalasförberedelserna.

Det blev lite "insektstema" på kalaset - Darrin och tjejerna hade laminerat fjärilar under veckan som vi hängde upp runt huset. En av aktiviteterna blev att bygga en egen insektsfälla, med skruvar och häftpistol och nät och träbitar, och skumklistermärken som dekoration. Vi avslutade med en skattjakt med fem ledtrådar skrivna på utklippta insekter och utspridda runt huset. Barnen fick varsin fjärilshåv att ha med för att "fånga" ledtrådarna, och påsarna som de till slut hittade i ugnen innehöll bland annat plastinsekter att stoppa i fällan, insektsgodis och små luppar att studera insekterna närmare med. Vi känner fortfarande inte så många i Boston, men två barnfamiljer kom på kalaset med varsin fyraåring och en 1.5-åring - det kändes ganska lagom. Det får bli riktiga klassiska barnkalas för tjejerna nästa år när de har börjat skolan.

Gästerna gick kl 16:30, efter att ha retat Darrin lite för att hans planeringslapp med "16:30 - Guests leave" låg framme i köket :-) Sedan fick Zoey öppna presenter från Grandma, Grandpa, Michelle med familj, Dana och Baylee innan middagen. Hon fick sin efterlängtade barnvagn till dockorna - och det blev dagens överlägset största konflikt. Nova hade haft en till och från ganska jobbig dag som storasyster till födelsedagsbarnet och vagnen blev hon mycket avundsjuk på - samtidigt som Zoey absolut inte vill låna ut den eftersom Nova inte har lånat ut sin på de tre år som hon har haft den...

Middag blev pannkaka och pannkakssoppa (Zoeys val). Zoey kändes trött men nöjd när hon gick och la sig - och jag med!

Vårtecken

Jag glömde en sak. Den här veckan har jag kommit på vad Bostons mest tydliga vårtecken är också. I måndags såg jag första roddbåten på Charlesfloden sedan före jul. Sedan har det dykt upp fler och fler båtar varje dag tills hela floden kändes full i fredags. Få se hur det blir nästa vecka - imorgon ska det snöa igen. Fast vi hade 20 grader i torsdags.

Söndag kväll - igen!

Plötsligt har det gått en hel vecka sedan jag ens skrev förra gången. Den här veckan var det inte bara helgen som gick fort, utan hela veckan. Det var en ganska intensiv vecka på jobbet, med flera kvällar som blev senare än vanligt. Darrin och jag ägnade våra kvällar åt att planera Zoeys födelsedagspresenter och åt att fylla i de sista amerikanska skattepapperen för den här gången (under förutsättning att allt blev rätt, vill säga, och att vi inte får tillbaka dem med uppmaning om gör-om-gör-rätt).

I tisdags var Zoey veckans stjärna på svenska skolan. Det betyder att en förälder behöver vara med i klassrummet hela lektionen och läsa bok på svenska som avslutning. Darrin och jag tyckte det passade bra att jag följde med. Jag hade bokat en zipcar, men det var så strålande väder ute att jag avbokade den, stressade från jobbet vid två och tog tåget med tjejerna. Vi fick en fantastiskt härlig eftermiddag tillsammans, och Zoeys klasskompisar fick chans att njuta av Pernilla Stalfelts "Bajsboken" - uppskattat, men jag måste erkänna att det kändes lite konstigt att läsa den högt utanför familjen... Zoey fick välja bok alldeles själv. Jag var rätt utpumpad när vi kom hem kl 8:40, efter fem timmar i acceleratorlabbet på jobbet, 2 gånger 30 minuter cykling, promenad 2 km uppförsbacke med vagn och barn från tåget till svenska skolan, promenad tillbaka, och slutligen buss och promenad från tåget och hem.

Torsdag var också en speciell dag. Darrin hade vunnit två biljetter till premiären på en IMAX-film om tornados på Boston Museum of Science. Vi bestämde att han skulle ta med Nova (Zoey har som tidigare nämnts ganska lätt för att tycka att filmer är läskiga). Som tröstpris så kom vi överens om att Zoey och jag skulle äta middag på McDonald's. Zoey ÄLSKAR McDonald's. Jag har personligen lite svårt att se McDonald's som en njutning i livet, men nu var ju målet att göra det mysigt för Zoey, och det här var verkligen ett lätt sätt att få till det på. Darrin och Nova släppte av henne på mitt jobb, vi jobbade en stund tillsammans och tog sedan en promenad till McDonald's vid Central Square i Cambridge. Zoey fick sin favorit, Happy Meal med Chicken Nuggets, Pommes Frites och äppeljuice och njöt med hela kroppen. Hon tyckte att min milkshake var god också och blev lite besviken när den plötsligt var slut. Som tur var var det en dam på McDonald's som tyckte att Zoey (dagen till ära i hemsydda Gruffalobyxor och Starwarsmunkjacka) var så söt att hon gav henne en dollarsedel. På väg ut tog Zoey sina nyintjänade pengar, gick fram till kassan, och sa "I want a milkshake, please". Killen i kassan frågade "What flavor?" och Zoey sa, med njutning i rösten: "Chocolate". Pengarna räckte inte riktigt, men jag hade inget emot att lägga till lite... hon var för söt. Sedan fick hon följa med mig tillbaka till jobbet och ha telefonkonferens.

Söndag kväll - igen

Det känns som om helgerna bara flyger förbi. Visst, den här helgen började sent på grund av det försenade flyget, och sedan förlorade vi en timme i morse på grund av omställning till sommartid - men det är ett allmänt fenomen. Vi vill gärna ta det lite lugnt på helgmorgnarna. Det brukar oftast betyda kaffe på sängen eller soffan och bok/tidning (Darrin läser tidningen och jag läser bok för tjejerna, drömskt sneglande på tidningen) innan frukost. Det betyder att frukosten sällan kommer igång före niotiden, och sedan är det alla de vanliga momenten med påklädning/tandborstning/hårkamning/tvätta Novas öron som måste klaras av innan vi kan ta oss ut ur lägenheten, saker som man helst inte vill stressa med på helgen heller. Det betyder att vi sällan hinner ut alls innan det plötsligt är dags för lunch numera. Och sedan är det några tvättmaskiner som måste köras, lite kaos att städa upp, kanske ett rum som behöver en extra avhyvling för att hållas i form...

Vi brukar alltid hitta på minst en rolig sak per dag på helgen tillsammans hela familjen, men jag brukar också alltid ha minst tio planer på saker som jag vill göra (små eller stora saker, allt från pärlplatta till skridskoåkning till sy nya lakan till dockvaggan) som aldrig blir av. Det är lätt att gå omkring och känna sig lite havlstressad hela helgen av allt man vill hinna med, och att glömma att njuta för fulla drag av att bara vara tillsammans.

Jag köpte en ny bok på flygplatsen i Rochester i fredags som verkligen är en njutning att läsa - "The Happiness Project" av Gretchen Rubin. Boken handlar om Gretchen själv, som bor i New York med man och två små döttrar och tycker att hon inte riktigt njuter av livet som hon borde. Hon bestämmer sig för att ägna ett år åt ett "Lyckoprojekt" - att fokusera på vad som gör henne lycklig och försöka förstärka de delarna av livet. Jag känner hittills igen mig i nästan allt hon skriver. I mitt eget "Happiness Project" skulle första och viktigaste punkten helt klart vara att stressa mindre, sätta lägre mål för vad jag vill hinna med och njuta mer av de saker som jag och tjejerna gör tillsammans. I dag målade vi t ex ljusstakar medan Darrin var på affären, något som Nova har tjatat om i flera veckor nu. Tjejerna njöt, men jag försökte samtidigt fixa tvätten, städa undan från frukosten, tvätta penslar, hälla upp ny färg och kolla så att Zoey inte målade bordet istället för ljusstakarna med den dyra färgen och kände mig så totalt oavslappnad som vara möjligt. Nästa helg ska jag tänka ut en speciell sak åt oss att göra på lördagen och en till söndagen, och ägna stunden vi håller på med vårt projekt åt bara projektet. Det blir ett första steg ett mot någon sorts grundläggande Happiness Project.

Olycksdag (och kväll)

Nova har haft en riktigt jobbig dag idag. Lördagen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det började egentligen redan i går kväll. Mitt plan som skulle gå från Rochester 6:55 och landa i Boston 8:06 tog inte mark i på Loganflygplatsen förrän 12:06. Sedan fick jag springa för att hinna med sista bussen från flygplatsen, sista röda linjen från South Station och sista bussen från Harvard Square och hem. Jag var inte hemma förrän klockan var nästan två. Sedan behövde Darrin och jag förstås prata en stund också, så när Nova väckte mig med vad jag väljer att kalla "pill i ansiktet" (min maaamma-pill-pill-finger-på-kinden-näsan-hakan) kl 6:30 så hade jag sovit 4 timmar. Det spelar ingen roll hur glad jag var att se mina barn och min familj igen, 4 timmars sömn ger helt enkelt en lättretlig mamma som inte har jättemycket tålamod.

Nova, och efter en stund även Zoey, och jag gjorde i alla fall kaffe och satte oss på soffan för att läsa så att Darrin skulle få sova. Det blev helt klart mysigaste stunden på dagen. Sedan drog det igång med gnälliga barn och trötta föräldrar. Nova och Zoey är båda lite förkylda, och Nova hade jobbigt på förmiddagen med snor som åkte från näsan bakvägen in i munnen. Hon fick kväljningar med jämna mellanrum och det gjorde henne i sin tur lättretlig och trött. När vi pratade med mormor, morfar, Annica, Markus och Alisia på Skype gick hon och gömde sig i sin garderob och var ledsen för att det kändes jobbigt med munnen. Jag kröp in och satte mig bredvid henne. "Är det för att det är jobbigt med munnen? frågade jag, och hon svarade med en fundering "Mamma, har du haft det så här jobbigt någon gång?" Jag berättade att jo, när jag var liten och inte kunde fräsa så bra än så hände det helt klart att det var jobbigt för mig också. Då ville gullungen veta vad min mamma sa till mig då. Det slutade med att vi frågade mormor direkt på Skype. Hon rekommenderade hårt bröd. Nova åt några brödpinnar och sedan kräktes hon lite - inte magsjuka, bara jobbigt med snoret. Lilla gumman.

Eftermiddagen blev inte ett dugg bättre den heller. Vi bestämde oss för att ta vårens första cykeltur. Det var 15 grader och sol ute och krokus och snödroppar tittar upp i rabatterna. Tjejerna var lyckliga över att få cykla igen. Nova kom direkt ihåg hur man gör trots att hon bara precis hann lära sig innan säsongen tog slut i höstas och vi njöt alla fyra ... tills "katastrofen" inträffade. Nova var med om sin värsta ramling hittills i sitt cykelliv. Det blev ett rejält blåmärke på ena kinden, näsblod och skrubbsår på händerna. Sin vana trogen reagerar Nova direkt med att ALDRIG vilja cykla mer. (Hon sa till och med bestämt under de första minuterna efter olyckan att hon bara kommer att "köra bil och gå" när hon blir vuxen.) Det övergår mitt förstånd varför hon inte bara kan svälja ramlingen och prova igen, men Nova funkar så och det är bara att försöka hjälpa henne igenom det. Darrin har berättat att hans syster ramlade illa när hon var liten och sedan verkligen aldrig började cykla igen i hela sitt liv.

Hursomhelst, såret på Novas kind var verkligen väldigt besvärligt för henne. Det gjorde ont när hon sprang, pratade och åt hårda saker (till och med lördagsgodis). Blåmärket kommer att vara kvar i flera veckor. Det ser ut som om hon har varit i ett ordentligt slagsmål. Kombinationen av ramling och snor i munnen gjorde verkligen att vi fick en Nova som knappt gick att känna igen på eftermiddagen. Hon var bara ledsen och trött, höll på att somna före maten, ville inte hjälpa till att skära champinjoner eller smörja formen och somnade medan jag borstade tänderna, innan jag ens hade kommit och lagt mig bredvid henne. Lilla gumman, hoppas det känns bättre imorgon.

Zoey å sin sida hade sin skräckupplevelse igår. Hon stack in en rund "bildskiva" (till en sådan där liten kikare som barn har och tittar på olika bilder i, om ni vet vad jag menar,) bakom en kontakt som var instucken i väggen. Skivan visade sig leda ström från metallpinnarna på kontakten och Zoey fick en rejäl stöt. I kväll när vi skulle sova sa hon att hon vill bygga ett nytt hus åt oss att bo i, ett utan sladdar i.

"Ickeupplevelser" i Rochester

En gång i tiden tänkte jag att det kanske skulle vara kul att bli reseskribent; att få åka runt och upptäcka nya platser och skriva om upplevelserna. Ett sådant jobb skulle förstås kräva att man faktiskt upplever något på varje nytt resmål. I Rochester, som jag har besökt tre gånger nu, har jag hittills sett (1) labbet, (2) motorvägen, (3) flygplatsen, (4) hotellet (samma varje gång) och (5) ett mindre antal olika lunchrestauranger, allt inom en radie av knappt 5 miles. Lunchrestaurangerna i fråga är inte ens unika för Rochester, utan typiska kedjerestauranger.

Den mest Rochester-unika aktiviteten hittills var nog middagen efter tisdagens experiment, på en lokal pub med "Buffalo Wings" som specialitet (kycklingvingar som fått sitt namn efter den närbelägna staden Buffalo). Vi var kanske 10-12 fysiker som gick ut tillsammans (jag enda tjej förstås) efter en heldag (före 8 på morgonen till efter 8 på kvällen) i kontrollrummet på OMEGA-lasern. Alla drack öl - utom jag. Att dricka och köra bil känns helt omöjligt för mig. Är det för att jag är svensk? Jag som i övrigt inte anser mig vara särskilt stereotypiskt svensk...

Skype och Sushi

Jag är så glad att Skype finns. Nova och Zoey är riktiga Skype-experter. De ringer och skickar meddelanden och lägger på och gör större bild. Sedan händer det förstås också fortfarande att de pussar dataskärmen - mindre datorvänligt men mycket gulligt. När jag är borta så här försöker vi prata en gång på morgonen i samband med frukost och en gång på kvällen innan de går och sover - det behöver inte vara några långa stunder, men det känns skönt att se deras ansikten varje dag.

Ikväll köpte jag sushi påväg tillbaka till hotellet och åt medan vi pratade. Kommentarer från samtalet:
"Åh, mamma äter du SUSHI!" (Nova)
"Jag är AVUNDSJUK på dig mamma!" (Zoey)
"Du LUKTAR sushi, mamma! (Nova)

Därefter sjöng Zoey tre sånger som hon hade lärt sig av vardera Guggi, Bennys och Alos. Bennys sång var läskigast, för den handlade om en krokodil som åt upp en bebis så att hon "dödde" och kom till sin mamma (?). Zoey har fantastiskt mycket fantasi. Kanske hon slutar som författare en dag och får leva sin mammas gamla dröm... Darrin tror att hon kommer att bli veterinär (hans gamla dröm). Nu låter det kanske som om vi försöker tvinga på våra barn yrkesroller som de inte är intresserade av. Det tänker vi förstås inte alls göra (men jag måste säga att jag blev gladare när Nova sa att hon ville jobba på Harvard som sin musikkurslärare Sam än när hon sa att hon ville jobba med att hjälpa folk att ta hål i öronen...)

Den rafflande upplösningen?

Dilemmat från helgen löste sig enkelt av sig självt i morse. Min kollegas flyg blev inställt igår kväll, och Zoeys operation blev inställd i morse endast baserat på hennes förkylning förra veckan (ny tid inbokad till 10 maj). Så, nu sitter jag på Loganflygplatsen igen lagom laddad för en vecka i Rochester. Nova och Zoey var inte alldeles nöjda med att jag måste åka iväg på så kort varsel, men vi fick i alla fall större delen av eftermiddagen tillsammans. Jag glömde nyckel-/ID-kortet till labbet i Rochester på jobbet och fick åka tillbaka och hämta det - Nova och Zoey följde med. Sedan hjälpte de mig att packa. Det blev ganska knöligt i väskan, men den var ändå ganska tom och det finns strykjärn på hotellet så det var det värt (det uttrycket får mig att tänka på Mattias).

I morse, när jag "bara" skulle åka till jobbet, förklarade Zoey att hon hade låst dörren på mitt jobb så att det inte gick att komma in där. Nova å sin sida förklarade att hon hade kommit på att jag borde jobba hemma. Jag minns när jag var liten och ville att mamma skulle jobba hemma. Ibland gick vi till en tygaffär som en dam några kvarter bort drev i sin källare. Jag och Markus tyckte att driva tygaffär skulle vara ett perfekt jobb för mamma, alternativt dagmamma eller restaurangägare (eftersom hon lagade så god mat). Nu är det min tur.

Tjejernas senaste idé är att jag borde ta med presenter hem när jag kommer tillbaka från Rochester. Vet inte var de har fått det ifrån, varken Darrin eller jag har brukat ta med presenter hem från jobbresor? Jag tänker inte börja nu heller. Än så länge brukar de vara tillräckligt glada bara att se mig igen :-)

Mitt senaste dilemma

Zoey har äntligen fått tid för en riktig ögonoperation som en gång för alla ska lösa hennes tårkanalsproblem. Läkarna har i USA har gjort ett oändligt mycket mer kompetent intryck på mig och Darrin än Zoeys tidigare doktor på Akademiska i Uppsala. De gjorde en grundlig undersökning och såg att den ena tårkanalen var helt igensatt medan den andra fortfarande också var ovanligt trång. Det efter att vi hade berättat att problemet var identifierat och att hon redan hade gått igenom två operationer. Läkaren på akademiska slängde vid första mötet an snabb, slö blick på Zoey, identifierad igensatta tårkanaler som problemet och skickade iväg oss innan vi han få chansen att ens formulera några frågor.

Bakgrunden till hela historien är att Zoey har haft igensatta tårkanaler på båda ögonen sedan födseln. Vi har kämpat på med remisser och långa väntetider i Uppsala i 3,5 år. Under den tiden har problemet med det ena ögat avtagit av sig självt, medan andra ögat fortfarande efter två operationer har varit ständigt kladdigt. Alla bilder på Zoey som liten inkluderar tunga klumpar av kladd som hänger i ögonfransarna. Vi har ständigt fått förklara för nya lärare på förskolan och nya föräldrar att Zoey inte har ögoninflammation, att det är medfött och inte smittar. Zoey har gradvis själv blivit mer och mer besvärad av kladdet.

Så, nu till dilemmat. Jag tror att operationstiden på tisdag har varit bokad i tre månader nu. Vi var överlyckliga över att läkarna bestämde sig för att gå in och ta hål i benet mellan ögat och näsan för att lösa problemet en gång för alla. Jag ställde in en viktig jobbresa för att kunna vara här och ta hand om Nova och vara nära Zoey under operationen (vilket dessutom betydde att en kollega som ska disputera om tre månader blev tvungen att åka i mitt ställe fast han inte alls har tid). Och nu, med två dagar kvar till operation och snart 4 års väntan, så börjar jag undra om hon verkligen behöver operationen. Det är snart en månad sedan det hängde kladdklumpar i ögonfransarna. Hon har aldrig haft en så lång period utan kladd förut, och det dessutom genom två förkylningar som brukar göra saken värre. Måste vi verkligen söva henne och ta hål i benet? Det känns så dramatiskt när det verkar som om det här ögat nu har nått samma nivå av tårkanalsöppning som det andra.

Zoey har hostat på nätterna nu under helgen. Kanske blir hon förkyld så att hon ändå inte kan opereras på tisdag, och vi slipper ta det svåra beslutet. Men om inte? Hur ska vi göra...

Solglasögonsmissöde

Vi var och åkte skridskor igen i lördags (äntligen). Tjejerna njöt. De kan fortfarande inte helt själva, och Frog Pond är lite för full av folk för att de egentligen ska ha möjlighet att träna ordentligt, men det går utmärkt så länge vi håller i dem och det känns att de snart kommer att kunna.

Innan vi kunde komma igång med åkningen annonserade en viss dotter att hon behövde gå på toa. Sagt och gjort, vi tog oss in på de inte alltför fräscha allmänna toaletterna bredvid skridskobanan. När jag skulle lyfta upp nämnda dotter på toaletten ångrade hon sig plötsligt och började streta emot av all kraft. Resultatet blev en ojämn kamp som förlorades av ... mina solglasögon. De gled ned från huvudet och hamnade med ett plopp rätt i toaskålen. Så himla äckligt! Det var bara att bita ihop och plocka upp dem. Jag tvättade dem noga med tvål, hjälpte båda tjejerna att gå på toa, tvättade dem noga med tvål två gånger till och de kändes fortfarande för ofräscha för att använda. De hamnade i diskmaskinen när vi kom hem. Själv kände jag mig inte helt fräsch heller - det var helt klart inte lika mysigt som vanligt att äta kanelbullar och mangobitar (med fingrarna) till matsäck...

Krokodilägget #2

Vi har numera en krokodil som bor i en liten fiskskål i vardagsrummet. Som tur var blev upptäckten att den inte var "riktig" tämligen odramatisk. Nova ringde mig på jobbet när den hade kläckts och berättade glädjestrålande om nyheten. Efter kanske fem minuter av detaljerad beskrivning nämnde hon närmast i förbifarten att den inte var riktig. Men, nu är den ett avslutat kapitel och står bortglömd i sin fiskskål bredvid hyacinterna som vi planterade i december. Hyacinterna, förresten - en av de fyra har blommat hittills, de andra väntar vi fortfarande på. (Vi kunde inte hitta hyacinter hur vi än letade inför jul, men svärmor hittade lökar åt oss som vi planterade, utan hopp att de skulle slå ut i tid.)