Olycksdag (och kväll)

Nova har haft en riktigt jobbig dag idag. Lördagen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det började egentligen redan i går kväll. Mitt plan som skulle gå från Rochester 6:55 och landa i Boston 8:06 tog inte mark i på Loganflygplatsen förrän 12:06. Sedan fick jag springa för att hinna med sista bussen från flygplatsen, sista röda linjen från South Station och sista bussen från Harvard Square och hem. Jag var inte hemma förrän klockan var nästan två. Sedan behövde Darrin och jag förstås prata en stund också, så när Nova väckte mig med vad jag väljer att kalla "pill i ansiktet" (min maaamma-pill-pill-finger-på-kinden-näsan-hakan) kl 6:30 så hade jag sovit 4 timmar. Det spelar ingen roll hur glad jag var att se mina barn och min familj igen, 4 timmars sömn ger helt enkelt en lättretlig mamma som inte har jättemycket tålamod.

Nova, och efter en stund även Zoey, och jag gjorde i alla fall kaffe och satte oss på soffan för att läsa så att Darrin skulle få sova. Det blev helt klart mysigaste stunden på dagen. Sedan drog det igång med gnälliga barn och trötta föräldrar. Nova och Zoey är båda lite förkylda, och Nova hade jobbigt på förmiddagen med snor som åkte från näsan bakvägen in i munnen. Hon fick kväljningar med jämna mellanrum och det gjorde henne i sin tur lättretlig och trött. När vi pratade med mormor, morfar, Annica, Markus och Alisia på Skype gick hon och gömde sig i sin garderob och var ledsen för att det kändes jobbigt med munnen. Jag kröp in och satte mig bredvid henne. "Är det för att det är jobbigt med munnen? frågade jag, och hon svarade med en fundering "Mamma, har du haft det så här jobbigt någon gång?" Jag berättade att jo, när jag var liten och inte kunde fräsa så bra än så hände det helt klart att det var jobbigt för mig också. Då ville gullungen veta vad min mamma sa till mig då. Det slutade med att vi frågade mormor direkt på Skype. Hon rekommenderade hårt bröd. Nova åt några brödpinnar och sedan kräktes hon lite - inte magsjuka, bara jobbigt med snoret. Lilla gumman.

Eftermiddagen blev inte ett dugg bättre den heller. Vi bestämde oss för att ta vårens första cykeltur. Det var 15 grader och sol ute och krokus och snödroppar tittar upp i rabatterna. Tjejerna var lyckliga över att få cykla igen. Nova kom direkt ihåg hur man gör trots att hon bara precis hann lära sig innan säsongen tog slut i höstas och vi njöt alla fyra ... tills "katastrofen" inträffade. Nova var med om sin värsta ramling hittills i sitt cykelliv. Det blev ett rejält blåmärke på ena kinden, näsblod och skrubbsår på händerna. Sin vana trogen reagerar Nova direkt med att ALDRIG vilja cykla mer. (Hon sa till och med bestämt under de första minuterna efter olyckan att hon bara kommer att "köra bil och gå" när hon blir vuxen.) Det övergår mitt förstånd varför hon inte bara kan svälja ramlingen och prova igen, men Nova funkar så och det är bara att försöka hjälpa henne igenom det. Darrin har berättat att hans syster ramlade illa när hon var liten och sedan verkligen aldrig började cykla igen i hela sitt liv.

Hursomhelst, såret på Novas kind var verkligen väldigt besvärligt för henne. Det gjorde ont när hon sprang, pratade och åt hårda saker (till och med lördagsgodis). Blåmärket kommer att vara kvar i flera veckor. Det ser ut som om hon har varit i ett ordentligt slagsmål. Kombinationen av ramling och snor i munnen gjorde verkligen att vi fick en Nova som knappt gick att känna igen på eftermiddagen. Hon var bara ledsen och trött, höll på att somna före maten, ville inte hjälpa till att skära champinjoner eller smörja formen och somnade medan jag borstade tänderna, innan jag ens hade kommit och lagt mig bredvid henne. Lilla gumman, hoppas det känns bättre imorgon.

Zoey å sin sida hade sin skräckupplevelse igår. Hon stack in en rund "bildskiva" (till en sådan där liten kikare som barn har och tittar på olika bilder i, om ni vet vad jag menar,) bakom en kontakt som var instucken i väggen. Skivan visade sig leda ström från metallpinnarna på kontakten och Zoey fick en rejäl stöt. I kväll när vi skulle sova sa hon att hon vill bygga ett nytt hus åt oss att bo i, ett utan sladdar i.