Mormor berättade i morse om ett samtal som Nova och Zoey hade haft igår.

Nova: Jag vill aldrig vara utan dig Zoey.

Zoey: Så, när jag kräks stannar du hemma med mig och när du kräks stannar jag hemma med dig, OK?

Mormor och morfar är här!

De kom i lördags – och vi har lyckats hålla oss ordentligt sysselsatta sedan dess (därför heller inga nya blogginlägg de senaste dagarna). En kort dag-för-dag-rapport ser ut som följer:

Lördag – Julpyssel på svenska skolan. Nova, Zoey och Mamma tog tåget och började pyssla kl 14, Daddy hämtade Mormor och Morfar på flygplatsen i hyrbil och mötte upp någon timme senare. Då hade Nova hunnit göra godispaket till Morfar och Mormor, båda hade hunnit med smällkarameller och fika och halvvägs med varsin garntomte. Garntomtarna slutade sin karriär som garnbollar, för det tog slut på tid, men Nova och Zoey var mycket nöjda med det resultatet.

Söndag – Bilutflykt till Thanksgivings födelsestad Plymouth, där vi åt kalkonlunch med pumpa- och äppelpaj till efterrätt i ett tält vid Atlantkusten och tittade på USA-berömda Plymouth Rock, som visade sig vara i storlek ungefär som min kramkudde. Nova och Zoey uppskattade särskilt en smal gränd där de kunde träna på att springa, och ett tält med barnaktiviteter. Bästa aktiviteten var att klistra skumklistermärken på små vykort. Damen som ansvarade för aktiviteten var mycket fascinerad av Nova, som var det första barn hon någonsin hade sett som plockade ut de överblivna extrabitarna runt skumformerna för att klistra på sitt kort istället för skumformerna själva.

Måndag – Mamma: Jobb. Resten: Vetenskapsmuseet. Mormor och Morfar hann också ta med tjejerna på cykeltur runt Fresh Pond medan Daddy och Mamma var på skolbesök på förmiddagen. Familjen hann låsa sig ute ur lägenheten (tack Morfar för att du lyckades få upp låset!) och Mamma och Daddy fick avsluta kvällen med att gå på nya Harry Potter på bio (lyxigt).

Skolvecka

Den här veckan har vi börjat på allvar med skolletandet. Jag har gått på visning av två allmänna skolor, Darrin och tjejerna två - varav en samma, så sammanlagt tre. När vi ansöker i januari behöver vi ange tre alternativ i rangordning, så vi kommer nog att försöka besöka ytterligare några skolor innan det är dags. Skolan som vi har varit på alla fyra vid det här laget heter Haggerty och ligger bara två kvarter bort. Det är en liten skola med bara ca 270 elever och känns som ett helt ok alternativ. Det som drar ner det allmänna betyget kanske mest är att de inte har någon språkundervisning utom engelska - fast de planerar att inför spanska på försök för förskoleklasserna i höst. En av de andra skolorna, som bara Darrin har besökt hittills, har helt motsatt inställning - de undervisar likvärdigt mycket på spanska och engelska, så att barnen som börjar där helt enkelt får lov att lära sig spanska. Det är ett spännande alternativ!

Nästa vecka, när mormor och morfar är här och vi kan gå utan barnen, är det dags för besök och intervjuer på privatskolor. Jag känner mig splittrad inför konceptet privatskola - för det första för att det är så dyrt, men också pga elittänkandet som man hör från en del föräldrar som har sina barn i privatskolor. Det är mycket att tänka på.

Annars har det känts lite tungt att gå till jobbet den här veckan - jag behöver helt enkelt träffa min barn ordentligt på helgen för att klara av att lämna dem varje morgon hela veckan, fast de väldigt gulligt ber mig stanna hemma med dem. (Tur att jag har ett kul jobb!) Nu har vi i alla fall en helg tillsammans och en kort vecka. Imorgon kommer som sagt mormor och morfar. Zoey blev extra glad när vi pratade om det i morse - det ska bli kul att träffa "morfar-porfar och mormor-pormor".

Zoey har förövrigt varit hos tandläkaren idag. Hon ramlade hemma hos mormor och morfar sista veckan i juli och slog till en tand så att den blev lös. Nu, tre månader senare, har roten plötsligt blivit infekterad och det verkar som om hon måste dra ut tanden. Tandläkarbesöket gick galant och Darrin var så stolt över henne - det som var värre var medicinen hon måste ta mot infektionen innan de kan dra ut tanden. Vi fick rosa sprut över hela vardagsrummet i kväll mitt under myskvällen.

Jag lövvar dig

Nova och Zoey börjar använda mer och mer engelska. De har växt upp med båda språken i familjen, och har förstått både svenska och engelska sedan de var små - men har valt att prata bara svenska mer eller mindre fram till nu. Vi trodde nog innan vi skaffade barn att tvåspråkigheten skulle komma mer självklart. Hursomhelst, förra veckan när Nova och Zoey var på utflykt med Grandma utan Daddy så pratade de bara engelska hela tiden. Det smyger sig in engelska ord även när de pratar med mig då och då numera. Ett typexempel är när de ska berätta vad de har gjort under dagen och förklarar att de "har varit på the library". I går kväll när vi skulle sova och jag sa att jag älskade Zoey så svarade hon "jag lövvar dig, mamma".

Lätt att glömma Far

I våras fick en av mina jobbarkompisar i Uppsala mig att gå med i något som heter Matklubben - en receptdelarsida på nätet. Sidan skickar med jämna mellanrum ut recepttips till sina medlemmar. I torsdags fick jag ett mejl som handlade om att fira Far med god mat. Det blev en helt nödvändig påminnelse: ”Javisst ja, den här helgen är det ju Fars Dag i Sverige!” (Amerikanska Fars Dag infaller i juni.)

-----------Markus, jag kan inte lita på Matklubben varje gång. Nästa gång är det din absoluta skyldighet att påminna mig!------------

Nu fick jag i alla fall prata med pappa på Fars Dag, och det kändes jättebra. Men, jag hade velat skicka kort också, så jag skulle ha behövt lite längre förvarning.

Shoe Repair and Fine Arts

Min gamla korridorare H bor numera i Chicago. Läget på hennes lägenhet är perfekt – ”ett par tre kvarter” från Lake Michigan, 15 minuter med buss till centrum och 30 minuter med expresståg till jobbet. Vi passade på att ta ett par springrundor längs sjöstranden, och kom förbi både badstrand, småbåtshamn och gratis djurpark (Lincoln Park Zoo) med isbjörnar, giraffer, pingviner osv på vägen. Det konstigaste med Hs lägenhet är grannen mitt under – en affär med det målande namnet ”Shoe Repair and Fine Arts”. Det är verkligen precis vad det låter som, alltså en liten kvartersskomakare som också säljer konst. Om man kikar in genom fönstret ser man skoverktyg huller om buller med vackra tavlor.

H har bott i USA i 5 år och har mer erfarenhet än jag har av vad man kan tänkas sakna vid olika tider på året. Vanligt saffran ska vara mycket svårt att få tag på. Medan jag var där hittade vi i alla fall en mycket mysig kryddaffär med kryddor från hela världen. De hade även spanskt saffran till salu. Användningsområden? Paella, bouillabaisse och ”Specialty Scandinavian Breads”. Det blir lussekattsbak för H i år också.

Världens vackraste damtoautsikt?

Snart är jag hemma i Boston igen. I morgon kommer Darrin och tjejerna också tillbaka. Det ska bli skönt och jag längtar. Men, jag har haft en härlig helg i Chicago. Jag och min gamla korridorare från Kantorsgatan har joggat, ”gjort stan”, ätit god mat och spelat kort. Det är galet vad mycket man hinner när inte barnen är med. På fredagkvällen kom vi på att vi ville åka upp i John Hancock-skyskrapan efter maten och äta efterrätt på 96e våningen med utsikt över natt-Chicago – det var bara att diska och hoppa på bussen så var vi där. Om ni någonsin kommer er för att åka dit – passa på att gå på damtoan. Utsikten från panoramafönstren därinne är helt fantastisk. Besökare efter besökare som kom in medan jag var där kunde inte låta bli att undslippa sig ett ”wow”, och som en äldre dam uttryckte det – det måste vara en av världens vackraste toautsikter.

På lördagseftermiddagen gick vi på improvisationsteater på Second City - tydligen en annan berömd Chicago-attraktion. Vi var där tidigt och fick platser längst fram vid scenen. Fem skådespelare underhöll med korta sketcher blandat med ren improvisation i turbofart i nästan två timmar. Många skratt blev det. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Jag passade också på att strosa i affärer inför Novas femårsdag – nu har jag laddat upp med Hello Kitty-klocka och delfinörhängen. Dock har jag inte hittat någon fin klänning i Novastil till rimligt pris än. Självklart kommer hon också att få böcker. Darrin har fixat Hello Kitty-pennset. Nova har örhängen och Hello Kitty-saker högst upp på önskelistan. Varje gång hon säger det säger Zoey att hon vill ha Spidermangrejer! Mina döttrar är båda lika och olika. Darrin och jag funderar på hur vi ska balansera upp Novas tjejgrejssamling – hon önskar sig en gitarr också, så det kanske blir ett alternativ.

Jag hittade en fascinerande affär i Chicago på tal om tjejgrejer – American Girl Place. De säljer dockor i olika utförande och likadana dock- och barnkläder. Tanken är att man ska kunna hitta en docka som är en kopia av en själv och klä sig och dockan i samma kläder. Det fanns till och med dockhårfrisörska på stället, allt för att dockan ska kunna få ”rätt” frisyr innan hon får följa med hem. Konstigt, men för att vara helt ärlig så skulle jag nog ta med Nova dit om det inte var så dyrt.

A Nice Little "Vacation"

Everything seemed like it was going like it was suppose to. Everything was packed, the girls were up and ready to go, we left the house in plenty of time and everyone was in a great mood. N and Z were in a good mood because they were going to see Grandma and Grandpa, while I was in a good mood thinking about some well earned time away from the kids. In fact, things were going too good.

It is very important to mention here that it is just N and Z and myself. M is at a conference, so this is our first vacation with out here. See, M and I usually have a plan. One of us will take care of the luggage and one of us will take care of the kids. It is such a good plan. This time I was in charge of everything. I got to the airport 2 hours in advance. My father was making fun of me because we were arriving so early. We got off the bus and then walked in the airport when I realized that I had left my and N's backpack on the bus. I told the girls to wait there and I sprinted to the next terminal only to miss it by a minute. In my bag it had all of my clothes, computer and flight information. In N's bag, it was her doll (much more important then my back, that is for sure). By the time that I got back to our terminal, security was there watching the girls.

We waited for the next bus to come and when he arrived, he called dispatch to look for the backpack. Then we went to check in and wait for our bus make it all the way around again. Thank God our bags were in there. N told me that she was glad that M was not there, as she would not be happy about it. Personally I was beyond sick to my stomach over the whole thing.

When we finally made it through security, we only had about 30 minutes before departure. It was not until we loaded the plan that I noticed that N and Z had seats together, but I was in a row behind. The guy was very nice and swapped with me. I am honestly not sure if it was me or the guy who was nice.

On that flight, I started thinking. If we did not have seats together on the second flight, I wonder what we will have on our next flight. It turned out that we had seats on three different rows. I tried to get it fixed during our 4 hour layover, but no good. I had to try and swap it on the plane. It almost did not work, since one guy had to sit on the aisle seat. It took all my will power not to just set the girls next to him and be done with it. It did work out though...in the end.

Rapport från Chicago och Svenskar i utlandet

Har ni hört talas om Chicago-pizza? Enligt säkra källor så ska det vara något alldeles speciellt - ett lager deg som vanligt, med topping och ost, så ytterligare ett lager deg, krönt med ett andra lager topping och ost. "Ungefär som en lasagne", som min informant uttryckte det.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Chicago kändes närmast skräckinjagande förra gången jag var här. Den här gången får jag ett mycket mildare och ljusare intryck. I morse tog jag en springtur längs flodpromenaden ut till Lake Michigan och en bit längs stranden. Det gav fin överblick både över sjön, med Navy Pier i bakgrunden, och skylinen med alla skyskrapor. Igår kväll var vi ute och åt armenisk mat och Girardelli-glass.

På tal om armenisk mat - det var en armenisk kollega som tog med oss ut för att äta armeniskt, och han frågade en sak som fick mig att börja tänka efter. Han beskrev hur han tyckte det var fel, eller åtminstone ett problem, att armeniska föräldrar som hans i LA överbeskyddar sina barn och hindrar dem från att få full kontakt med det amerikanska samhället. De uppmuntrar dem att gifta sig med andra armener, pratar bara armeniska med varandra, umgås nästan uteslutande inom sin kulturgrupp och vårdar sina seder och sin matkultur. Jag uttryckte att jag förstod vad han pratade om - en av mina bästa vänner på gymnasiet var kurd och hennes situation påminde mig om det han beskrev. Då kom frågan som fick mig att tänka efter: "Gör svenskar också så?"

Min första reaktion var ett omedelbart nej. Det känns in i ryggmärgen främmande att tänka sig svenskar som en etnisk (med risk att använda fel ord) gruppering på det sättet. Men, jag är ju bara van vid svenskar i Sverige. Det är klart att svenskar i Sverige inte behöver verka beskyddande för att behålla sina traditioner och starka band till sin kultur. I Boston verkar svenskar i stor utsträckning dras till varandra för att bevara och underhålla egenheter och traditioner som lucia och midsommar. Svenska skolan anstränger sig för att svenska barn ska kunna behålla och utveckla sitt språk. Organisationen Swea ser till att svenska kvinnor får möjlighet att nätverka och utnyttja varandras kontakter. Kanske är skillnaden inte så stor ändå? Fast, merparten av de svenskar som vi har stött på i Boston verkar leva i blandfamiljer, där ena partnern är svensk och den andra amerikan. Då blir det ju två kulturer att underhålla och inte samma isolerande situation. Hursomhelst, frågan är väl värd att reflektera över.

Under konferensens första presentation i morse satt jag och funderade på vilka sessioner jag skulle gå på och lyssnade med ett halvt öra på anförandet. Plötsligt uppmanade talaren oss att sätta på oss våra 3D-glasögon, ljusen i salen släcktes och hela presentationen bytte karaktär. Vi fick med 3D-bilder och -filmer som redskap följa pågående forskning från UCLA. För mig var det en helt ny, cool upplevelse - jag kände mig sm om jag hade hamnat i framtiden!

Val i USA

En fördel med att vara på resa är att man faktiskt hinner läsa tidningen. Det är lite svårt att övertyga Darrin att vi verkligen behöver en dagstidning varje dag trots att jag sällan hinner förbi framsidan därför att jag prioriterar tjejerna under frukosten. Idag har jag i alla fall haft tillräckligt med tid på tunnelbana/flygplats/flyg för att hinna med en grundlig genomgång av båda de intressanta delarna av Boston Globe. I tisdags var det val i USA. Darrin har registrerat sig för att rösta i Cambridge och släpade med sig tjejerna till närmaste vallokal för att rösta på kandidater som förlorade i nästan alla fall. En sak är lite speciell med att rösta i Massachusetts – för att registrera sig för att rösta så måste man uppge vilket parti man anser sig höra till. Enligt Darrin är det inte så i Texas – och han som inte har några problem med att dela med sig av sina politiska åsikter tyckte det kändes obekvämt att tvingas uppge partitillhörighet i det läget. Själv får jag inte rösta på någon nivå eftersom jag inte är amerikansk medborgare.

Som ni kanske har läst så gjorde republikanerna ”come back” i USA i tisdagens val. Tea Party-rörelsen vann några viktiga segrar, och partiet tog tillbaka majoriteten i representanthuset i kongressen. I Massachusetts gjorde republikanerna inga framsteg. I tidningen idag stod det om hur båda sidor hade delade känslor när det gällde valutgången – republikanerna kunde inte förstå hur majoriteten kunde rösta för fortsätt demokratisk dominans i alla instanser, och demokraterna kunde inte förstå hur de kunde vara en så isolerad ö av demokratisk dominans i landet i stort. I Cambridge där vi bor röstade 82% på den demokratiske guvernörskandidaten Deval Patrick. Visst känns Cambridge som ett så kallat ”liberalt” fäste, med tanke på (varning för klyscha) all övervintrade hippies som dominerar gatubilden vid Harvard Square, men jag hade aldrig kunnat tro att dominansen var så total.

Hm, det kanske inte borde förvåna – utanför den gamla regeringsbyggnaden i Boston står en staty av en åsna (demokratiska partiets symbol) med två fotspår i asfalten framför, med texten ”standing in opposition”.

Födelsedagsdilemma

Igår när vi skulle sova pratade Nova om sin förskola i Sverige för första gången på länge. Först undrade hon varför vi aldrig pratar på Skype med I&M (hennes och Zoeys bästa kompisar på förskolan i Sverige). Jag vet inte egentligen varför det aldrig har blivit av. Ett problem är att vi under tre månaders tid har köpt två små saker att skicka till I&M och fått två brev av dem - men ännu inte kommit oss för med att skicka varken brev eller saker. Darrin tycker det är svårt att skriva på svenska och jag har på sista tiden inte orkat ta mig för med någonting utöver till allra nödvändigaste på att-göra-listan.

Pratet om I&M ledde iallafall vidare till prat om förskolan. Nova berättade att de nog skulle skicka paket till henne på hennes 5-årsdag i december. Åh vad jag ville säga att "ja, Nova, det gör det nog" bara för att göra henne glad, men de har inte vår adress och jag har mycket svårt att tro att de kommer ihåg när hennes födelsedag är. Lilla gumman. I morse pratade Darrin och jag med henne om att det nog inte kommer att bli något barnkalas i år. Vi ska göra kalas med spöktema för oss fyra, Grandma och Grandpa, Dana och Baylee 4 år och försöka göra det riktigt mysigt - vi har helt enkelt inte lärt känna tillräckligt många barn här för att ha ett traditionellt barnkalas än. Nova tog det som tur var bra och lät lika glad ändå (spöktemat var hennes idé), men jag känner mig ändå som en lite dålig mamma som inte kan erbjuda min dotter ett riktigt 5-årskalas!

Nu är det hög tid för mig att gå på planet till Chicago. 8 dagar tills jag får träffa min fina familj igen. Jag längtar redan!

Första Zipcarförsöket och dinosaurie på väggen

Jag vet inte om jag nämnde det redan men jag har gått och blivit en "Zipster". Zipcar är ett bildelningsföretag som är mycket populärt i Boston. De har avtal med MIT som gör det billigare för mig - därför blev det jag som anmälde mig, och inte Darrin. Alltså, fortsatt kvinnlig bilförare i vår familj.

I dag testade vi Zipcar för första gången. Efter en något trög start med arg Nova så lyckades vi ta oss de ca tre kvarteren till parkeringsplatsen där den röda Kian fanns att hämta. Dagens mål var IKEA. Allt funkade bra. Det blev lite stressigt på hemvägen, men vi hann i tid för att slippa försenings-straffavgift. Sedan testade vi systemet med att glömma Novas kängor i bilen - det blev några telefonsamtal innan vi lyckades få upp låsen igen för att komma åt dem, men det löste sig.

IKEA-utflykten blev en lampaffär. Vi köpte tre adventsljusstakar, en adventsstjärna, en pinnlampa till vardagsrummet, en hållare till fönstermyslampa i köket och varsin sänglampa till Nova och Zoey. Sänglamporna blev superpopulära och kom upp på väggen innan maten var klar. Darrin fick lov att markera med blyertspenna på väggen var skruvarna skulle sitta - och glömde förklara för Zoey att det var undantag, inte nya regler, att han fick rita på väggen. Efter maten hittade vi en stor bläckpennadinosaurie på väggen ovanför Novas och Zoeys pysselbord. En väldigt cool dinosaurie faktiskt, men på helt fel plats.

Tröttvecka med klängiga barn

Det har inte blivit så mycket skrivet den här veckan. Jag kom hem från en jobbresa i onsdags och åker på nästa på söndag. Nova och Zoey är glada för att jag är hemma och lämnar mig inte i fred en sekund (vilket förstås är härligt, men jobbigt också). Dessutom har jag lyckats bli lite förkyld. Jag somnade i soffan mitt under myskvällen ikväll, men det lyckades Nova och Zoey lätt råda bot på: "Ett, Två, Tre VAAAKNA MAMMA!"

Vi har några hektiska veckor framför oss med min jobbresa, Darrin och Nova och Zoeys Texas/Oklahoma-resa, mormor och morfar-besök och grandma och grandpa-besök - faktum är att i morgon är sista helgdagen tillsammans bara vi innan Novas 5-årsdag. Det ska bli mycket kul, men jag blir lite trött av att tänka på det också. Darrin och jag sitter i soffan och försöker planera in presentinköp, adventskalenderförberedelser och julkort i schemat. Tänk att hösten har gått så himla fort nu igen!!!

Vi åt Pitabröd med falafel och hummus till middag. Mycket gott, och alla tyckte det var mysigt, men det blev så många raseriutbrott över läckande pitabröd att det kommer att dröja innan vi orkar testa igen. Som Tacos. Hur kunde det funka så bra när vi var små? Våra barn blir bara arga av att bli kladdiga just nu.