Rapport från Chicago och Svenskar i utlandet

Har ni hört talas om Chicago-pizza? Enligt säkra källor så ska det vara något alldeles speciellt - ett lager deg som vanligt, med topping och ost, så ytterligare ett lager deg, krönt med ett andra lager topping och ost. "Ungefär som en lasagne", som min informant uttryckte det.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Chicago kändes närmast skräckinjagande förra gången jag var här. Den här gången får jag ett mycket mildare och ljusare intryck. I morse tog jag en springtur längs flodpromenaden ut till Lake Michigan och en bit längs stranden. Det gav fin överblick både över sjön, med Navy Pier i bakgrunden, och skylinen med alla skyskrapor. Igår kväll var vi ute och åt armenisk mat och Girardelli-glass.

På tal om armenisk mat - det var en armenisk kollega som tog med oss ut för att äta armeniskt, och han frågade en sak som fick mig att börja tänka efter. Han beskrev hur han tyckte det var fel, eller åtminstone ett problem, att armeniska föräldrar som hans i LA överbeskyddar sina barn och hindrar dem från att få full kontakt med det amerikanska samhället. De uppmuntrar dem att gifta sig med andra armener, pratar bara armeniska med varandra, umgås nästan uteslutande inom sin kulturgrupp och vårdar sina seder och sin matkultur. Jag uttryckte att jag förstod vad han pratade om - en av mina bästa vänner på gymnasiet var kurd och hennes situation påminde mig om det han beskrev. Då kom frågan som fick mig att tänka efter: "Gör svenskar också så?"

Min första reaktion var ett omedelbart nej. Det känns in i ryggmärgen främmande att tänka sig svenskar som en etnisk (med risk att använda fel ord) gruppering på det sättet. Men, jag är ju bara van vid svenskar i Sverige. Det är klart att svenskar i Sverige inte behöver verka beskyddande för att behålla sina traditioner och starka band till sin kultur. I Boston verkar svenskar i stor utsträckning dras till varandra för att bevara och underhålla egenheter och traditioner som lucia och midsommar. Svenska skolan anstränger sig för att svenska barn ska kunna behålla och utveckla sitt språk. Organisationen Swea ser till att svenska kvinnor får möjlighet att nätverka och utnyttja varandras kontakter. Kanske är skillnaden inte så stor ändå? Fast, merparten av de svenskar som vi har stött på i Boston verkar leva i blandfamiljer, där ena partnern är svensk och den andra amerikan. Då blir det ju två kulturer att underhålla och inte samma isolerande situation. Hursomhelst, frågan är väl värd att reflektera över.