Basketmatch på TD Garden

Förra veckan var som sagt Grandma och Grandpa här och det betydde förutom Zoeys födelsedag även en del andra aktiviteter utöver det vanliga. Onsdag kväll var det jag, Darrin och Grandpa som fick en utekväll för oss själva medan Grandma, N och Z åt spaghetti, tittade på film och åt popcorn.

Vi för vår del gick och såg vår första Boston Celtics-match på TD Garden. För mig var det första basketmatchen någonsin. Minst halva publiken hade gröna tröjor alternativt grönmålade ansikten och det var klöverblad överallt - nästan som St Patrick's Day. Det var överraskande kul och medryckande. Basket skulle kunna bli "min" sport. Det hände något på planen precis hela tiden - ibland hann jag inte ens märka att bollen gick genom korgen innan poängställningen ändrades. Det ser kul ut att spela också. Det bästa var dock som vanligt känslan av kulturupplevelse. Det låter kliché-igt, men publiken kändes som en "stor familj" där alla fick vara med på sina egan villkor. Mot slutet av matchen fick man välja "matchens fan" genom att jubla så mycket som möjligt när ett av tre utvalda ansikten visades på jumbotronen - valen blev (1) några killar med spexiga pappershuvuden, (2) en ca 85-årig gråhårig dam som dansade i takt med musiken eller (3) en kille med Downs syndrom som engagerat hejade på laget. Killen med Downs syndrom vann överlägset och det kändes verkligen som om hela publiken valde honom med värme.

Hur det gick? Matchen var mycket jämn. Bortalaget, Memphis Grizzlies, vann, men matchen var fortfarande inte avgjord med fyra sekunder kvar att spela.