Lockdown

Vi har en långsam dag idag, med två uttråkade tjejer som tittar på Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter, en uttråkad man som hade planerat att få träffa en astronaut på jobbet idag och en uttråkad mamma som inte kan sluta följa nyheterna istället för att jobba. Vi sitter fast i vårt hus i Cambridge, under order att hålla oss inne, och helst borta från fönster och dörrar.

I morse när vi vaknade kändes det läskigt. Vi hade innan vi gick och la oss igår kväll fått första meddelandet via MITs nödsystem om en "aktiv skytt" på campus - under natten hade meddelandena fortsatt strömma in. Nova väckte oss före sex och vi fick sedan i snabb följd veta att MIT var stängt, och sedan via Cambridge automatiska telefonmeddelandesystem att alla i Cambridge uppmanades att hålla sig inne. Vi bor i den änden av Cambridge som ligger allra närmast Watertown - bara några kvarter ifrån - och under den där första halvtimmen drog jag verkligen ner alla persienner och kände det som om den misstänkte kunde komma springande närsomhelst.

Nu, sju timmar senare, känns inget lika akut längre. Det känns ganska galet att 1 miljon människor måste hålla sig inne för att en ensam galning befinner sig på fri fot.