Snöstorm igen

Det har varit snöstorm i Boston igen. Och jag missade det den här gången också. Darrin, Nova och Zoey tillbringade onsdagen (mest) inomhus med varm choklad medan en rejäl "blizzard" svepte in hela Boston i en halvmeter snö, stängde skolor och arbetsplatser och fick lokaltrafiken att stanna av. MIT var också stängt, så det skulle ha blivit snöledigt även för mamman om hon hade varit hemma. Jag för min del tillbringade däremot onsdagen, liksom hela veckan, i Rochester på jobbresa. Vi fick inte lika mycket snö, men tillräckligt mycket för att det skulle vara grymt läskigt att köra Mississippiregistrerad Toyota Corolla med sommardäck fram och tillbaka från hotellet till jobbet.

Jag åkte hit i söndags kväll - söndag som förövrigt råkade vara min födelsedag. Hursomhelst, jag hann få känna mig firad innan jag kom iväg. Det började med att Darrin, tjejerna och mamma och pappa (de senare via Skype) kom och sjöng med paket och frukost på sängen. Jag tycker egentligen inte att det är viktigt med paket på min födelsedag, men av någon konstig anledning känns det viktigt att tjejerna får fira även mig och Darrin som de har lärt sig att man ska bli firad på sin födelsedag. Det betydde att jag fick välja mat också - fajitas, fast utan margarita eftersom jag skulle köra bil innan dagen var slut. Jag tror att Nova och Zoey ändå var lite besvikna att det inte blev några ballonger och tårta. Nova hade helst velat dekorera vardagsrummet med blåa serpentiner - hon fick ju rosa på sin födelsedag.

Höjdpunkten för mig var överraskningslunchen som Darrin och tjejerna tog med mig på på vårt libanesiska kvarterscafé (Sofra). Nova var lagom sur när vi kom dit för att hon hade varit tvungen att ta på sig byxor för att gå ut. Hon krävde att få pasta, vilket betydde att jag fick börja med att lugnt förklara tio gånger att det inte gick att köpa pasta där. Jag hann börja tro att det skulle bli katastrof - men det blev härligt. Båda tjejerna tyckte också det var mysigt att prova fyra olika nya rätter och efterrätter som vi aldrig ens hade sett tidigare, än mindre hört namnen på, och att tränga in sig på soffan i fönstret och balansera alla tallrikarna på ett litet kopparbord. Caféet, som ligger bara ett par hundra meter från vårt hus, har varit med i tidningen, och det är alltid kö utanför när vi går förbi. Jag har varit sugen på att prova det länge!