Överraskning

Jag tror jag börjar ångra mig när det gäller överraskningar. Alltså, inte sådana överraskningar som verkligen är överraskningar, utan sådana som mina barn ber om när jag ska åka bort - "Kan du ta med en överraskning hem, mamma?" Jag förstår inte hur de kom på idén med överraskningar från allra första början. De var så små när det började, inte mer än 3 och 4, kanske ännu yngre, och vi har verkligen inte uppmuntrat det. Min filosofi har varit att de ska bli glada för jag kommer hem, inte för att jag har med mig en sak tvivelaktigt klassificerad som överraskning åt dem.

I går började jag ändå undra om jag har missförstått hela konceptet. Det var dags för nästa resa till Rochester, och Nova sa bestämt gång på gång under dagarna innan avresa att jag inte fick åka den här gången, jag bara måste stanna hemma. (Zoey sa att det var ok med henne att jag åkte, men jag tror ärligt talat att det bara var för att hon ville tycka annorlunda än Nova, ungefär som när Mattias döpte om Mollipest till Molligott.)

De körde mig till flygplatsen. När jag hade kramat alla och skulle vinka hej då blev Zoey arg för att jag hade "glömt henne" (det hade jag inte) och när hon fick en extra kram behövde jag förstås ge Nova också en. Det var då det hände. Nova höll fast mig i bilen och sa "du måste stanna mamma, sätt dig i bilen igen". Jag förklarade att hon vet ju hur det är, jag behöver åka, jag kommer tillbaka på fredag... Och då gav hon upp och sa "tar du med en överraskning hem?" AHA! Det kanske inte är så mycket för överraskningens skull ändå - det blir sättet som Nova kan rättfärdiga att jag åker iväg.

Jag är inte övertygad om att min nya teori stämmer än, men när jag åkte för att ersätta den rakhyvel jag glömt hemma åkte det med två par Halloweenstrumpor i korgen också - ett par rosa och ett med pirater.