Låt mig få börja med ett personligt avslöjande för att sätta saken i sitt sammanhang. Jag var rädd för allt när jag var liten. När jag säger allt menar jag bland annat, men absolut inte bara, mördare, krig, tjuvar, bränder, att inte hitta en toa när jag behövde en, tunnlar och att åka båt. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för allt.

Igår lärde jag Nova att vara rädd för tjuvar. Det var inte meningen. Vi håller på och läser Karlsson på Taket, och gårdagens kapitel handlade om när Karlsson klär ut sig till spöke och skrämmer bort tjuvarna Fille och Rulle från Lillebrors lägenhet. (Förövrigt kommer jag ihåg nu var ett av mina favorituttryck, "Spulle, ett röke!" kommer ifrån.) Texten var väldigt levande. Vi fick i detalj höra hur Lillebror låg bakom soffan och helst ville gråta när Fille började rota i mammas sekretär och hittade först hushållspengarna och sedan ringen och broschen som mamma hade fått av mormor. När vi hade läst klart somnade Zoey på min arm. Nova somnade inte. Hon frågade. Först frågade hon vad tjuvarna gjorde i Lillebrors lägenhet. Jag försökte förklara att tjuvar tar andras saker för att sälja dem och få pengar. Hon ville förstås veta varför, så jag försökte med att deras föräldrar kanske aldrig hade berättat för dem att man inte får ta andras saker, och att de kanske inte förstod hur jobbigt det blev för den som blev av med sakerna. Då frågade Nova: "Men, mamma, tjuvar finns inte på riktigt väl?" Åh. Jag smälte. Vad ska man svara? Jag sa att jo, de finns på riktigt Nova. Kommer du ihåg när Michaelas cykel blev stulen i Uppsala? Och att Daddys cykel blev stulen en gång? Då kontrade Nova med att ok, de finns på riktigt i Uppsala, men inte i Boston. När jag sa att de nog finns på riktigt i Boston också, så sa hon resolut: "Vi får sätta dem i fängelse helt enkelt." Det kändes som om hon valde att skydda sig själv från att vara rädd med att mentalt sätta tjuvarna i fängelse. Jag hoppas det funkar. Jag vill inte att Nova ska vara rädd.