Fyraåring i familjen del 2 - bildbevis

Exempel på insektsfälla tillverkad av barn (Nova) på kalaset. Darrin tyckte att det verkade som en del av föräldrarna inte var helt nöjda med att låta sina barn prova häftpistol och skruvdragare, ens under dessa mycket kontrollerade former - men resultatet blev mycket mysigt tycker jag.
Den ena frukostbrickan från morgonfirningen - vi var så många att det behövdes en bricka bara till allas kaffe och smoothie också. Som synes intogs frukosten på golvet (luftmadrassen) bredvid min och Darrins säng.

Populär restaurang med toa i köket

Torsdag kväll förra veckan tog mina svärföräldrar med oss på italiensk restaurang. Mitt jobb var bara att ta mig från jobbet till flygplatsen vid lämplig tidpunkt - där hämtade de mig med bil och körde oss till restaurangen. Shirley hade sett ett inslag om just den här restaurangen på Food Network på TV, och Darrin hade läst om den i Boston Globe. När de slog sina kloka huvuden ihop så blev det tydligt att den var något som "borde provas". Restaurangen var ett litet familjeetablissemang som låg mitt i bostadskvarteren i Revere öster om Boston. Lokalen var så liten att man fick vänta utanför tills man fick plats vid ett bord. För att gå på toa var man tvungen att gå igenom köket, förbi diskbänken, så att killen som tog hand om disken fick maka sig åt sidan varje gång. Vi fick verkligen chans att prova på både att vänta utanför (två timmar innan vi fick bord) och att gå igenom köket till toan (bara Zoey behövde testa det 5 gånger). Hela restaurangen var en spännande upplevelse och maten var alldeles utmärkt. Fascinerande att något som så uppenbarligen inte är avsett för en stor publik kan bli så populärt!

Basketmatch på TD Garden

Förra veckan var som sagt Grandma och Grandpa här och det betydde förutom Zoeys födelsedag även en del andra aktiviteter utöver det vanliga. Onsdag kväll var det jag, Darrin och Grandpa som fick en utekväll för oss själva medan Grandma, N och Z åt spaghetti, tittade på film och åt popcorn.

Vi för vår del gick och såg vår första Boston Celtics-match på TD Garden. För mig var det första basketmatchen någonsin. Minst halva publiken hade gröna tröjor alternativt grönmålade ansikten och det var klöverblad överallt - nästan som St Patrick's Day. Det var överraskande kul och medryckande. Basket skulle kunna bli "min" sport. Det hände något på planen precis hela tiden - ibland hann jag inte ens märka att bollen gick genom korgen innan poängställningen ändrades. Det ser kul ut att spela också. Det bästa var dock som vanligt känslan av kulturupplevelse. Det låter kliché-igt, men publiken kändes som en "stor familj" där alla fick vara med på sina egan villkor. Mot slutet av matchen fick man välja "matchens fan" genom att jubla så mycket som möjligt när ett av tre utvalda ansikten visades på jumbotronen - valen blev (1) några killar med spexiga pappershuvuden, (2) en ca 85-årig gråhårig dam som dansade i takt med musiken eller (3) en kille med Downs syndrom som engagerat hejade på laget. Killen med Downs syndrom vann överlägset och det kändes verkligen som om hela publiken valde honom med värme.

Hur det gick? Matchen var mycket jämn. Bortalaget, Memphis Grizzlies, vann, men matchen var fortfarande inte avgjord med fyra sekunder kvar att spela.

Skolbesked

Den här veckan fick vi äntligen besked om skolor för tjejerna till i höst. Första beskedet blev att vi inte helt överraskande inte kom in på privatskolorna som vi hade sökt. Det kändes ärligt talat nästan lite skönt - vi hade gjort vad vi kunnat och försökt, men nu slipper vi stressa över att vi egentligen inte har råd och söka ekonomiskt bidrag varje år i sådär en 14 år. Andra beskedet blev att vi kom in på vårt andrahandsval av kommunal skola. Den här gången blev jag rejält besviken, mer än jag hade väntat mig. Andrahandsvalet, Haggerty, har många kvaliteter - bland annat att det ligger 1.5 kvarter bort, vilket betyder enkel hämtning och lämning och kompisar i närområdet. Men, förstahandsvalet Amigos var en tvåspråkig skola där barnen hade fått lära sig engelska och spanska på likvärdig nivå med undervisningen uppdelad på båda språken från första dagen - och det var en möjlighet jag verkligen ville ge mina barn. Darrin ringde och frågade hur långt ner vi låg på väntelistan, och vi har ingen möjlighet att komma in. Lotten avgjorde, så det fanns inget mer vi hade kunnat göra. Första veckan i september börjar mina barn Kindergarten (typ sexårsklass) på Haggerty School i Cambridge.

Fyraåring i familjen (igen)

I går fyllde Zoey år - äntligen. Hon har längtat och längtat ända sedan Novas födelsedag i december, och nu var det äntligen hennes tur. Jag tror att det blev en härlig födelsedag. Vi började som vanligt med frukost på sängen (eller luftmadrassen för att vara mer exakt, eftersom Grandma och Grandpa var på besök och hade tagit över Novas och Zoeys rum). Zoey sov mycket hårt när vi kom och det tog några minuter för henne att vakna tillräckligt för att öppna presenter, men hon kom snart igång, och hon njöt i stora drag. Jag var lite missnöjd med presenterna, men det blev tillräckligt bra som tur var. (Exempel: PlayMo-dykare och pirat, tågbro till BRIO-tågen, nya kläder till dockan Emma som jag hade sytt, Starwars-hjälm. Darrin säger att vi helt enkelt lyckades så bra med att komma på presenter till Zoey i julas att det inte fanns så mycket bra kvar att välja på :-)) Hon fick också sin frukostfavorit ugnsbakade croissanter, och varm choklad i vår nya grattismugg med hjärtan.

Förmiddagen blev kalasförberedelser. Jag, Nova och Zoey bakade tårta. Zoey hade själv planerat sin tårta - det skulle vara en pool med nallar som badade (jag älskar Zoeys fantasi!). Vi gjorde en fyrkantig tårta med vit grädde runt och blå grädde i mitten, som vatten, och ramade in "vattnet" med vindruvor för att poolen skulle framträda lite tydligare. Nova och Zoey vände också några vindruvshalvor upp och ner som "båtar" i poolen, och sedan tog vi fram godisbjörnarna och släppte loss. Det blev björnar som doppade tårna från kanten, björnar som stod på huvudet i vattnet, björnar som åkte båt och björnar som simmade. Efter en stund kom Nova på att vi behövde en strand också, så vi blandade till lite gul grädde och gjorde björnar som solade. Vi var mycket nöjda med slutresultatet!

Grandma och Grandpa tog med Zoey och Nova till McDonald's för att äta lunch, medan Darrin och jag avslutade kalasförberedelserna.

Det blev lite "insektstema" på kalaset - Darrin och tjejerna hade laminerat fjärilar under veckan som vi hängde upp runt huset. En av aktiviteterna blev att bygga en egen insektsfälla, med skruvar och häftpistol och nät och träbitar, och skumklistermärken som dekoration. Vi avslutade med en skattjakt med fem ledtrådar skrivna på utklippta insekter och utspridda runt huset. Barnen fick varsin fjärilshåv att ha med för att "fånga" ledtrådarna, och påsarna som de till slut hittade i ugnen innehöll bland annat plastinsekter att stoppa i fällan, insektsgodis och små luppar att studera insekterna närmare med. Vi känner fortfarande inte så många i Boston, men två barnfamiljer kom på kalaset med varsin fyraåring och en 1.5-åring - det kändes ganska lagom. Det får bli riktiga klassiska barnkalas för tjejerna nästa år när de har börjat skolan.

Gästerna gick kl 16:30, efter att ha retat Darrin lite för att hans planeringslapp med "16:30 - Guests leave" låg framme i köket :-) Sedan fick Zoey öppna presenter från Grandma, Grandpa, Michelle med familj, Dana och Baylee innan middagen. Hon fick sin efterlängtade barnvagn till dockorna - och det blev dagens överlägset största konflikt. Nova hade haft en till och från ganska jobbig dag som storasyster till födelsedagsbarnet och vagnen blev hon mycket avundsjuk på - samtidigt som Zoey absolut inte vill låna ut den eftersom Nova inte har lånat ut sin på de tre år som hon har haft den...

Middag blev pannkaka och pannkakssoppa (Zoeys val). Zoey kändes trött men nöjd när hon gick och la sig - och jag med!

Vårtecken

Jag glömde en sak. Den här veckan har jag kommit på vad Bostons mest tydliga vårtecken är också. I måndags såg jag första roddbåten på Charlesfloden sedan före jul. Sedan har det dykt upp fler och fler båtar varje dag tills hela floden kändes full i fredags. Få se hur det blir nästa vecka - imorgon ska det snöa igen. Fast vi hade 20 grader i torsdags.

Söndag kväll - igen!

Plötsligt har det gått en hel vecka sedan jag ens skrev förra gången. Den här veckan var det inte bara helgen som gick fort, utan hela veckan. Det var en ganska intensiv vecka på jobbet, med flera kvällar som blev senare än vanligt. Darrin och jag ägnade våra kvällar åt att planera Zoeys födelsedagspresenter och åt att fylla i de sista amerikanska skattepapperen för den här gången (under förutsättning att allt blev rätt, vill säga, och att vi inte får tillbaka dem med uppmaning om gör-om-gör-rätt).

I tisdags var Zoey veckans stjärna på svenska skolan. Det betyder att en förälder behöver vara med i klassrummet hela lektionen och läsa bok på svenska som avslutning. Darrin och jag tyckte det passade bra att jag följde med. Jag hade bokat en zipcar, men det var så strålande väder ute att jag avbokade den, stressade från jobbet vid två och tog tåget med tjejerna. Vi fick en fantastiskt härlig eftermiddag tillsammans, och Zoeys klasskompisar fick chans att njuta av Pernilla Stalfelts "Bajsboken" - uppskattat, men jag måste erkänna att det kändes lite konstigt att läsa den högt utanför familjen... Zoey fick välja bok alldeles själv. Jag var rätt utpumpad när vi kom hem kl 8:40, efter fem timmar i acceleratorlabbet på jobbet, 2 gånger 30 minuter cykling, promenad 2 km uppförsbacke med vagn och barn från tåget till svenska skolan, promenad tillbaka, och slutligen buss och promenad från tåget och hem.

Torsdag var också en speciell dag. Darrin hade vunnit två biljetter till premiären på en IMAX-film om tornados på Boston Museum of Science. Vi bestämde att han skulle ta med Nova (Zoey har som tidigare nämnts ganska lätt för att tycka att filmer är läskiga). Som tröstpris så kom vi överens om att Zoey och jag skulle äta middag på McDonald's. Zoey ÄLSKAR McDonald's. Jag har personligen lite svårt att se McDonald's som en njutning i livet, men nu var ju målet att göra det mysigt för Zoey, och det här var verkligen ett lätt sätt att få till det på. Darrin och Nova släppte av henne på mitt jobb, vi jobbade en stund tillsammans och tog sedan en promenad till McDonald's vid Central Square i Cambridge. Zoey fick sin favorit, Happy Meal med Chicken Nuggets, Pommes Frites och äppeljuice och njöt med hela kroppen. Hon tyckte att min milkshake var god också och blev lite besviken när den plötsligt var slut. Som tur var var det en dam på McDonald's som tyckte att Zoey (dagen till ära i hemsydda Gruffalobyxor och Starwarsmunkjacka) var så söt att hon gav henne en dollarsedel. På väg ut tog Zoey sina nyintjänade pengar, gick fram till kassan, och sa "I want a milkshake, please". Killen i kassan frågade "What flavor?" och Zoey sa, med njutning i rösten: "Chocolate". Pengarna räckte inte riktigt, men jag hade inget emot att lägga till lite... hon var för söt. Sedan fick hon följa med mig tillbaka till jobbet och ha telefonkonferens.

Söndag kväll - igen

Det känns som om helgerna bara flyger förbi. Visst, den här helgen började sent på grund av det försenade flyget, och sedan förlorade vi en timme i morse på grund av omställning till sommartid - men det är ett allmänt fenomen. Vi vill gärna ta det lite lugnt på helgmorgnarna. Det brukar oftast betyda kaffe på sängen eller soffan och bok/tidning (Darrin läser tidningen och jag läser bok för tjejerna, drömskt sneglande på tidningen) innan frukost. Det betyder att frukosten sällan kommer igång före niotiden, och sedan är det alla de vanliga momenten med påklädning/tandborstning/hårkamning/tvätta Novas öron som måste klaras av innan vi kan ta oss ut ur lägenheten, saker som man helst inte vill stressa med på helgen heller. Det betyder att vi sällan hinner ut alls innan det plötsligt är dags för lunch numera. Och sedan är det några tvättmaskiner som måste köras, lite kaos att städa upp, kanske ett rum som behöver en extra avhyvling för att hållas i form...

Vi brukar alltid hitta på minst en rolig sak per dag på helgen tillsammans hela familjen, men jag brukar också alltid ha minst tio planer på saker som jag vill göra (små eller stora saker, allt från pärlplatta till skridskoåkning till sy nya lakan till dockvaggan) som aldrig blir av. Det är lätt att gå omkring och känna sig lite havlstressad hela helgen av allt man vill hinna med, och att glömma att njuta för fulla drag av att bara vara tillsammans.

Jag köpte en ny bok på flygplatsen i Rochester i fredags som verkligen är en njutning att läsa - "The Happiness Project" av Gretchen Rubin. Boken handlar om Gretchen själv, som bor i New York med man och två små döttrar och tycker att hon inte riktigt njuter av livet som hon borde. Hon bestämmer sig för att ägna ett år åt ett "Lyckoprojekt" - att fokusera på vad som gör henne lycklig och försöka förstärka de delarna av livet. Jag känner hittills igen mig i nästan allt hon skriver. I mitt eget "Happiness Project" skulle första och viktigaste punkten helt klart vara att stressa mindre, sätta lägre mål för vad jag vill hinna med och njuta mer av de saker som jag och tjejerna gör tillsammans. I dag målade vi t ex ljusstakar medan Darrin var på affären, något som Nova har tjatat om i flera veckor nu. Tjejerna njöt, men jag försökte samtidigt fixa tvätten, städa undan från frukosten, tvätta penslar, hälla upp ny färg och kolla så att Zoey inte målade bordet istället för ljusstakarna med den dyra färgen och kände mig så totalt oavslappnad som vara möjligt. Nästa helg ska jag tänka ut en speciell sak åt oss att göra på lördagen och en till söndagen, och ägna stunden vi håller på med vårt projekt åt bara projektet. Det blir ett första steg ett mot någon sorts grundläggande Happiness Project.

Olycksdag (och kväll)

Nova har haft en riktigt jobbig dag idag. Lördagen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det började egentligen redan i går kväll. Mitt plan som skulle gå från Rochester 6:55 och landa i Boston 8:06 tog inte mark i på Loganflygplatsen förrän 12:06. Sedan fick jag springa för att hinna med sista bussen från flygplatsen, sista röda linjen från South Station och sista bussen från Harvard Square och hem. Jag var inte hemma förrän klockan var nästan två. Sedan behövde Darrin och jag förstås prata en stund också, så när Nova väckte mig med vad jag väljer att kalla "pill i ansiktet" (min maaamma-pill-pill-finger-på-kinden-näsan-hakan) kl 6:30 så hade jag sovit 4 timmar. Det spelar ingen roll hur glad jag var att se mina barn och min familj igen, 4 timmars sömn ger helt enkelt en lättretlig mamma som inte har jättemycket tålamod.

Nova, och efter en stund även Zoey, och jag gjorde i alla fall kaffe och satte oss på soffan för att läsa så att Darrin skulle få sova. Det blev helt klart mysigaste stunden på dagen. Sedan drog det igång med gnälliga barn och trötta föräldrar. Nova och Zoey är båda lite förkylda, och Nova hade jobbigt på förmiddagen med snor som åkte från näsan bakvägen in i munnen. Hon fick kväljningar med jämna mellanrum och det gjorde henne i sin tur lättretlig och trött. När vi pratade med mormor, morfar, Annica, Markus och Alisia på Skype gick hon och gömde sig i sin garderob och var ledsen för att det kändes jobbigt med munnen. Jag kröp in och satte mig bredvid henne. "Är det för att det är jobbigt med munnen? frågade jag, och hon svarade med en fundering "Mamma, har du haft det så här jobbigt någon gång?" Jag berättade att jo, när jag var liten och inte kunde fräsa så bra än så hände det helt klart att det var jobbigt för mig också. Då ville gullungen veta vad min mamma sa till mig då. Det slutade med att vi frågade mormor direkt på Skype. Hon rekommenderade hårt bröd. Nova åt några brödpinnar och sedan kräktes hon lite - inte magsjuka, bara jobbigt med snoret. Lilla gumman.

Eftermiddagen blev inte ett dugg bättre den heller. Vi bestämde oss för att ta vårens första cykeltur. Det var 15 grader och sol ute och krokus och snödroppar tittar upp i rabatterna. Tjejerna var lyckliga över att få cykla igen. Nova kom direkt ihåg hur man gör trots att hon bara precis hann lära sig innan säsongen tog slut i höstas och vi njöt alla fyra ... tills "katastrofen" inträffade. Nova var med om sin värsta ramling hittills i sitt cykelliv. Det blev ett rejält blåmärke på ena kinden, näsblod och skrubbsår på händerna. Sin vana trogen reagerar Nova direkt med att ALDRIG vilja cykla mer. (Hon sa till och med bestämt under de första minuterna efter olyckan att hon bara kommer att "köra bil och gå" när hon blir vuxen.) Det övergår mitt förstånd varför hon inte bara kan svälja ramlingen och prova igen, men Nova funkar så och det är bara att försöka hjälpa henne igenom det. Darrin har berättat att hans syster ramlade illa när hon var liten och sedan verkligen aldrig började cykla igen i hela sitt liv.

Hursomhelst, såret på Novas kind var verkligen väldigt besvärligt för henne. Det gjorde ont när hon sprang, pratade och åt hårda saker (till och med lördagsgodis). Blåmärket kommer att vara kvar i flera veckor. Det ser ut som om hon har varit i ett ordentligt slagsmål. Kombinationen av ramling och snor i munnen gjorde verkligen att vi fick en Nova som knappt gick att känna igen på eftermiddagen. Hon var bara ledsen och trött, höll på att somna före maten, ville inte hjälpa till att skära champinjoner eller smörja formen och somnade medan jag borstade tänderna, innan jag ens hade kommit och lagt mig bredvid henne. Lilla gumman, hoppas det känns bättre imorgon.

Zoey å sin sida hade sin skräckupplevelse igår. Hon stack in en rund "bildskiva" (till en sådan där liten kikare som barn har och tittar på olika bilder i, om ni vet vad jag menar,) bakom en kontakt som var instucken i väggen. Skivan visade sig leda ström från metallpinnarna på kontakten och Zoey fick en rejäl stöt. I kväll när vi skulle sova sa hon att hon vill bygga ett nytt hus åt oss att bo i, ett utan sladdar i.

"Ickeupplevelser" i Rochester

En gång i tiden tänkte jag att det kanske skulle vara kul att bli reseskribent; att få åka runt och upptäcka nya platser och skriva om upplevelserna. Ett sådant jobb skulle förstås kräva att man faktiskt upplever något på varje nytt resmål. I Rochester, som jag har besökt tre gånger nu, har jag hittills sett (1) labbet, (2) motorvägen, (3) flygplatsen, (4) hotellet (samma varje gång) och (5) ett mindre antal olika lunchrestauranger, allt inom en radie av knappt 5 miles. Lunchrestaurangerna i fråga är inte ens unika för Rochester, utan typiska kedjerestauranger.

Den mest Rochester-unika aktiviteten hittills var nog middagen efter tisdagens experiment, på en lokal pub med "Buffalo Wings" som specialitet (kycklingvingar som fått sitt namn efter den närbelägna staden Buffalo). Vi var kanske 10-12 fysiker som gick ut tillsammans (jag enda tjej förstås) efter en heldag (före 8 på morgonen till efter 8 på kvällen) i kontrollrummet på OMEGA-lasern. Alla drack öl - utom jag. Att dricka och köra bil känns helt omöjligt för mig. Är det för att jag är svensk? Jag som i övrigt inte anser mig vara särskilt stereotypiskt svensk...

Skype och Sushi

Jag är så glad att Skype finns. Nova och Zoey är riktiga Skype-experter. De ringer och skickar meddelanden och lägger på och gör större bild. Sedan händer det förstås också fortfarande att de pussar dataskärmen - mindre datorvänligt men mycket gulligt. När jag är borta så här försöker vi prata en gång på morgonen i samband med frukost och en gång på kvällen innan de går och sover - det behöver inte vara några långa stunder, men det känns skönt att se deras ansikten varje dag.

Ikväll köpte jag sushi påväg tillbaka till hotellet och åt medan vi pratade. Kommentarer från samtalet:
"Åh, mamma äter du SUSHI!" (Nova)
"Jag är AVUNDSJUK på dig mamma!" (Zoey)
"Du LUKTAR sushi, mamma! (Nova)

Därefter sjöng Zoey tre sånger som hon hade lärt sig av vardera Guggi, Bennys och Alos. Bennys sång var läskigast, för den handlade om en krokodil som åt upp en bebis så att hon "dödde" och kom till sin mamma (?). Zoey har fantastiskt mycket fantasi. Kanske hon slutar som författare en dag och får leva sin mammas gamla dröm... Darrin tror att hon kommer att bli veterinär (hans gamla dröm). Nu låter det kanske som om vi försöker tvinga på våra barn yrkesroller som de inte är intresserade av. Det tänker vi förstås inte alls göra (men jag måste säga att jag blev gladare när Nova sa att hon ville jobba på Harvard som sin musikkurslärare Sam än när hon sa att hon ville jobba med att hjälpa folk att ta hål i öronen...)

Den rafflande upplösningen?

Dilemmat från helgen löste sig enkelt av sig självt i morse. Min kollegas flyg blev inställt igår kväll, och Zoeys operation blev inställd i morse endast baserat på hennes förkylning förra veckan (ny tid inbokad till 10 maj). Så, nu sitter jag på Loganflygplatsen igen lagom laddad för en vecka i Rochester. Nova och Zoey var inte alldeles nöjda med att jag måste åka iväg på så kort varsel, men vi fick i alla fall större delen av eftermiddagen tillsammans. Jag glömde nyckel-/ID-kortet till labbet i Rochester på jobbet och fick åka tillbaka och hämta det - Nova och Zoey följde med. Sedan hjälpte de mig att packa. Det blev ganska knöligt i väskan, men den var ändå ganska tom och det finns strykjärn på hotellet så det var det värt (det uttrycket får mig att tänka på Mattias).

I morse, när jag "bara" skulle åka till jobbet, förklarade Zoey att hon hade låst dörren på mitt jobb så att det inte gick att komma in där. Nova å sin sida förklarade att hon hade kommit på att jag borde jobba hemma. Jag minns när jag var liten och ville att mamma skulle jobba hemma. Ibland gick vi till en tygaffär som en dam några kvarter bort drev i sin källare. Jag och Markus tyckte att driva tygaffär skulle vara ett perfekt jobb för mamma, alternativt dagmamma eller restaurangägare (eftersom hon lagade så god mat). Nu är det min tur.

Tjejernas senaste idé är att jag borde ta med presenter hem när jag kommer tillbaka från Rochester. Vet inte var de har fått det ifrån, varken Darrin eller jag har brukat ta med presenter hem från jobbresor? Jag tänker inte börja nu heller. Än så länge brukar de vara tillräckligt glada bara att se mig igen :-)

Mitt senaste dilemma

Zoey har äntligen fått tid för en riktig ögonoperation som en gång för alla ska lösa hennes tårkanalsproblem. Läkarna har i USA har gjort ett oändligt mycket mer kompetent intryck på mig och Darrin än Zoeys tidigare doktor på Akademiska i Uppsala. De gjorde en grundlig undersökning och såg att den ena tårkanalen var helt igensatt medan den andra fortfarande också var ovanligt trång. Det efter att vi hade berättat att problemet var identifierat och att hon redan hade gått igenom två operationer. Läkaren på akademiska slängde vid första mötet an snabb, slö blick på Zoey, identifierad igensatta tårkanaler som problemet och skickade iväg oss innan vi han få chansen att ens formulera några frågor.

Bakgrunden till hela historien är att Zoey har haft igensatta tårkanaler på båda ögonen sedan födseln. Vi har kämpat på med remisser och långa väntetider i Uppsala i 3,5 år. Under den tiden har problemet med det ena ögat avtagit av sig självt, medan andra ögat fortfarande efter två operationer har varit ständigt kladdigt. Alla bilder på Zoey som liten inkluderar tunga klumpar av kladd som hänger i ögonfransarna. Vi har ständigt fått förklara för nya lärare på förskolan och nya föräldrar att Zoey inte har ögoninflammation, att det är medfött och inte smittar. Zoey har gradvis själv blivit mer och mer besvärad av kladdet.

Så, nu till dilemmat. Jag tror att operationstiden på tisdag har varit bokad i tre månader nu. Vi var överlyckliga över att läkarna bestämde sig för att gå in och ta hål i benet mellan ögat och näsan för att lösa problemet en gång för alla. Jag ställde in en viktig jobbresa för att kunna vara här och ta hand om Nova och vara nära Zoey under operationen (vilket dessutom betydde att en kollega som ska disputera om tre månader blev tvungen att åka i mitt ställe fast han inte alls har tid). Och nu, med två dagar kvar till operation och snart 4 års väntan, så börjar jag undra om hon verkligen behöver operationen. Det är snart en månad sedan det hängde kladdklumpar i ögonfransarna. Hon har aldrig haft en så lång period utan kladd förut, och det dessutom genom två förkylningar som brukar göra saken värre. Måste vi verkligen söva henne och ta hål i benet? Det känns så dramatiskt när det verkar som om det här ögat nu har nått samma nivå av tårkanalsöppning som det andra.

Zoey har hostat på nätterna nu under helgen. Kanske blir hon förkyld så att hon ändå inte kan opereras på tisdag, och vi slipper ta det svåra beslutet. Men om inte? Hur ska vi göra...

Solglasögonsmissöde

Vi var och åkte skridskor igen i lördags (äntligen). Tjejerna njöt. De kan fortfarande inte helt själva, och Frog Pond är lite för full av folk för att de egentligen ska ha möjlighet att träna ordentligt, men det går utmärkt så länge vi håller i dem och det känns att de snart kommer att kunna.

Innan vi kunde komma igång med åkningen annonserade en viss dotter att hon behövde gå på toa. Sagt och gjort, vi tog oss in på de inte alltför fräscha allmänna toaletterna bredvid skridskobanan. När jag skulle lyfta upp nämnda dotter på toaletten ångrade hon sig plötsligt och började streta emot av all kraft. Resultatet blev en ojämn kamp som förlorades av ... mina solglasögon. De gled ned från huvudet och hamnade med ett plopp rätt i toaskålen. Så himla äckligt! Det var bara att bita ihop och plocka upp dem. Jag tvättade dem noga med tvål, hjälpte båda tjejerna att gå på toa, tvättade dem noga med tvål två gånger till och de kändes fortfarande för ofräscha för att använda. De hamnade i diskmaskinen när vi kom hem. Själv kände jag mig inte helt fräsch heller - det var helt klart inte lika mysigt som vanligt att äta kanelbullar och mangobitar (med fingrarna) till matsäck...

Krokodilägget #2

Vi har numera en krokodil som bor i en liten fiskskål i vardagsrummet. Som tur var blev upptäckten att den inte var "riktig" tämligen odramatisk. Nova ringde mig på jobbet när den hade kläckts och berättade glädjestrålande om nyheten. Efter kanske fem minuter av detaljerad beskrivning nämnde hon närmast i förbifarten att den inte var riktig. Men, nu är den ett avslutat kapitel och står bortglömd i sin fiskskål bredvid hyacinterna som vi planterade i december. Hyacinterna, förresten - en av de fyra har blommat hittills, de andra väntar vi fortfarande på. (Vi kunde inte hitta hyacinter hur vi än letade inför jul, men svärmor hittade lökar åt oss som vi planterade, utan hopp att de skulle slå ut i tid.)

Exempel på vad Nova tycker är o-r-ä-t-t-v-i-s-t

- När Zoey har lördagsgodis kvar och inte hon
- När Zoey tar det sista av den varma chokladen (även om Nova har druckit mer)
- Att jag fick använda grattismuggen i morse på min namnsdag
- Att alla i familjen har vårtor utom hon

Evolution vs Intelligent Design och andra spännande frågor

Det är så himla KUL att vara med mina barn just nu. Det känns som om frågorna bara sprutar ur båda två. Ikväll när vi skulle sova var det Zoey som drog igång frågestunden med "vad har man för skelett i brösten/ryggen/magen/fötterna/benen?". Nova blev också intresserad och följde upp med "hur ser blodet ut inuti kroppen?".

Jag vet inte hur många gånger som jag har fått berätta (eller sjunga) om när Nova och Zoey föddes ("kom ut ur magen" som de uttrycker det) de senaste veckorna. Det har väckt andra tankar också - en stor fråga som Nova har funderat över den här veckan är "när föddes den första människan på hela jorden?" Det är bara att dra ett djupt andetag och försöka göra historien begriplig. Hur förklarar man evolution för en femåring? "Det är inte riktigt så enkelt, Nova", försöker jag, "människorna utvecklades långsamt, från aporna. Det är svårt att säga exakt när man ska börja räkna dem som människor." Sedan går vi igenom en förenklad version från bakterierna i havet via dinosaurierna till aporna. Två dagar senare kommer frågan igen: "Mamma, när föddes den första människan på jorden?"

Häromkvällen ville Zoey återigen höra historien om hur hon föddes. Jag sa att jag hade slut på inspiration efter att ha berättat historien varje kväll i minst två veckor, och behövde en liten paus ifrån den för att hitta inspirationen igen. Då sa Nova: "Men, mamma, berätta om när Zoey kom IN i magen då, det är det JAG vill veta."

Morning People

I am a morning person, I love to get up in the morning and get started. In fact, my most productive part of the day (when I went to the office for work) was when between 6 and 8:30 am, before anyone arrived.

Now, N is a morning person too. She is usually the first person out of bed and almost always in a happy mood. She wants to share her share her good mood with everyone. She sings, gives lots of hugs and kisses, dances and talks a mile a minute.

Here is the issue, I am a quiet morning person and she is a LOUD morning person. They do not go together, it is like oil and water. The level of noise in the morning is enough to drive me crazy (actually, it does drive me crazy). It puts me in a bad mood before breakfast is ever served. Oh, how can two morning people be so different.

Krokodilägget

Nova och Zoey fick paket från sin kompis Joakim (med familj) igår. Paketet innehöll en hel del mysiga överraskningar, men den mest spännande saken var varsitt krokodilägg. När jag kom hem från jobbet hade Darrin, Nova och Zoey hade redan öppnat paketet och börjat fundera över hur krokodiläggen funkade. Min uppgift blev att läsa om instruktionerna så att vi var säkra på att vi gjorde rätt. Ägget ska ligga i vatten 12-24 timmar innan det kläcks, sedan ytterligare 12-24 timmar innan krokodilen är fullvuxen. Vi la första ägget i ett glas och hällde på vatten. Nova och Zoey ville inte ens sova på kvällen för de ville se när krokodilen kläcktes. Till sist kom vi i alla fall fram till kompromissen att glaset skulle stå på Novas nattduksbord - och om någon av oss vaknade och såg att den var på väg att kläckas, så skulle vi väcka alla de andra.

Eftersom jag missade början på krokodilhistorien så tog det mig ända till i morse innan jag började inse att Nova och Zoey tror att det är en riktig krokodil i ägget. Jag har fått en hel del frågor och funderingar att besvara. Nova berättade i går kväll att Zoey tror att krokodilen kommer att äta sallad och kyckling. Sedan oroade hon sig för vad vi ska göra om den bajsar och kissar. Hon var också orolig att ägget hade det för kallt i glaset och ville att vi skulle byta till varmt vatten. I morse började hon fundera på var den ska bo. Darrin och tjejerna håller på och renoverar ett akvarium - det blev Novas självklara förslag, men Darrin var rädd att den skulle "äta upp fiskarna". Idag medan jag var på jobbet grävde de fram en gammal miniatyrfiskskål ur ett skåp som förberedelse inför krokodilfödseln. I morse när Nova vaknade hoppade hon av glädje för att skalet hade fått sprickor - i kväll visade de mig stolt hur nosen på krokodilen hade börjat sticka ut. I morse fick jag också lov att läsa om krokodiler i Zoeys djurbok innan jag gick till jobbet.

Jag har gradvis ju mer jag har insett att de tror att det är en riktig krokodil börjat känna mig lite obekväm med hela situationen - jag tycker som tidigare nämnts inte om att "ljuga" för (eller lura) mina barn. Ikväll när de hade somnat pratade jag med Darrin om saken - och för en gång skull höll han med. Han hade också funderat på hela dagen hur han skulle hantera problemet. Hm... vi får vänta och se hur det går i morgon när leksakskrokodilen är kläckt... uppdatering utlovas.

Förövrigt har vi slickat igen kuverten med våra "Federal Tax Returns" för 2011 ikväll. Nu återstår bara att lista ut Massachusetts-deklarationen (och att hantera alla problem som jag räknar med kommer att uppstå för att vi har fyllt i fel). Jag tror lätt att vi har lagt 10 kvällar hittills på att söka information och fylla i alla papper. Min deklaration är 12 sidor lång.

Zoobesök och Zoeys djurbok

Vi var på Franklin Park Zoo idag - Darrin hade fått tag på biljetter via biblioteket, så det var nästan gratis. Vi pratade om innan att det var något av en chansning. Hur många djur skulle egentligen kunna vara ute i snötäckta Boston i minus 4 grader och snålblåst? I princip inga djur kunde vara ute, visade det sig. Vi kände nästan direkt att det var tur att vi inte hade betalat ordinarie entrépris - hade vi gjort det så hade vi blivit rejält besvikna. Nu kunde vi istället njuta av att upptäcka små nöjen, som grisar som tränades som hundar till att gå fot och sitta fint. Största höjdpunkten var utan tvekan babygorillan, född i november. Hon satt med sin mamma precis vid fönstret till gorillainhängnaden och verkligen flirtade med Nova och Zoey. De njöt för fulla drag. Fram till 25 februari fick man lämna in förslag på namn åt det lilla underverket - Zoey föreslog utan att tveka Zoey och bad mig skriva som motivation "så att hon kan heta som mig". (Hoppas att hon vinner - man får både årsbiljetter och en "bakom scenen"-visning i pris!)

När vi kom hem tog vi fram Zoeys djurbok och tittade på gorillabilder. Zoey bläddrade vidare och hittade bilder på lejon, elefanter, zebror, giraffer och pytonormar (som i Alfons bok!) som hon fascinerat studerade. Nova blev också intresserad. När delfinerna dök upp fick de en blöt puss ("min favvis!") av Nova, men det var inte Zoey så nöjd med. Hon gnuggade direkt bort pussen och skrek "Pussa inte på min bok, då måste man tvätta den!"

Årets första semlor

Vi hade tänkt åka skridskor i går, men det blåste över 20 m/s så det fick bli semmelbak istället. Det blev inte det vanliga Kesellabaserade receptet (för svårt att hitta Kesella-liknande produkt) men det blev gott ändå.

(Darrin fick betala $14 för en liten burk med kardemumma - nästan i klass med saffran!)

Fredagsmysfunderingar

Som jag säkert har berättat 100 gånger redan så har vi som tradition att titta på film, äta popcorn och dricka smoothie på fredagkvällarna. De senaste månaderna har jag ärligt talat nästan börjat bli lite trött på hela grejen - själva tanken är supermysig, men det har mer och mer blivit dels (1) att all disk är kvar efter att tjejerna äntligen somnat kl 10 på fredagkvällen och (2) att vi ser filmer som vi redan sett ca 100 gånger, som jag är hjärtligt trött på. Själva myset, att sitta nära varandra i soffan och veta att man har hela helgen framför sig, är ändå oslagbart... Så Darrin och jag bestämde oss för att försöka gjuta lite nytt liv i traditionen med nya filmer och enkel mat som krävde mindre disk (typ fryst pizza). (Fryst pizza funkade förövrigt en fredag, sedan var vi trötta på det - men på sista tiden har Darrin tagit hand om all disk medan jag lägger tjejerna, så just nu blir jag inte lika stressad av tanken på att ha all disken kvar när jag är för trött för att diska.)

Det är just nu fredag kväll efter myskvällen och jag är som vanligt trött så det här blir visst lite osammanhängande. Hursomhelst. Första veckorna funkade "ny eller nästan ny-"filmkonceptet alldeles utmärkt, med Emil och Aladdin. Förra fredagen hade Darrin, Nova och Zoey lånat Toy Story 3 på biblioteket. Det blev inte riktigt samma succé. Zoey tyckte att Toy Story 3 var alldeles för läskig och gav upp och ville gå och lägga sig efter halva filmen. Det har aldrig hänt förut. Hon och jag gick i alla fall och la oss, och när hon hade somnat tittade vi andra klart på filmen bara vi tre. Efteråt kände vi oss lite skyldiga - tanken är ju att alla ska njuta av myset - så vi gjorde ett nytt försök på lördagen, med en Sesame Street-film om när Big Bird flyttar till en ny familj. Zoey levde sig verkligen in i handlingen och blev katastrofalt panikledsen när några elaka nöjesfältsägare försökte (och till sist lyckades) fånga Big Bird för att sätta honom i bur. Hon skrek otröstligt och ville inte lyssna när vi försökte säga att hon kunde känna sig helt säker på att det skulle gå bra. Hon ville inte sluta titta heller. Resultatet blev att det skar i hjärtana på mig och Darrin nästan hela filmen på grund av Zoeys skräckslagna skrik. (Nova försökte få Zoey att vara tyst så att hon kunde höra vad de sa på filmen.)

Den här fredagen fick Zoey alldeles själv välja film. Det blev en mycket blek historia om Elmo och bokpiraterna. Zoey njöt, men jag tror att vi andra tre allihop var totalt uttråkade och satt och tänkte på annat. (Inte för att det egentligen spelar så stor roll, men det är ändå roligast när alla kan känna sig underhållna!) Hur ska vi hitta något som passar för alla, och som vi inte redan har sett 100 gånger? (Det sista kriteriet utesluter klassiker som Madicken, Lotta, Pippi och Emil, och Darrin står inte ut med Saltkråkan för Tjorven och Skrållan går honom på nerverna.)

Bra frågor

Zoey ställer spännade frågor just nu. Frågor som jag alltid har längtat efter att mina barn ska fråga, som "Var kommer kokos ifrån, mamma?" eller "Hur bygger man en pool?" (Zoeys nya låtsaskompis Guggi hade byggt en pool, och när hon skulle förklara det för oss kom hon på att hon inte visste hur man gjorde).

Ikväll precis innan hon somnade frågade hon "Mamma, kan bilar prata?" Jag svarade utan att tänka till ordentligt "nej" på den frågan, och fick därför självklart följdfrågan "Men varför pratar bilarna i Cars(-filmen) då?" Så blev man satt på pottkanten igen. Jag klämde ur mig något om att det är en film, och det är kul att tänka sig att bilar kan prata... men jag visste redan att Darrin skulle bli mycket besviken på mig. Mer tappad magi.

Vi håller på och läser Pippi just nu. Den ganska nya utgåvan som vi har innehåller ett förord som diskuterar varför de valde att trycka boken i enlighet med originalet, med alla referenser till "negrer" bevarade. Tur att förordet fanns som en varning. Som 2010-talsmänniska är det inte helt lätt att läsa Pippi, och tänka ut hur man ska förklara för sina barn vad man "får" och "inte får" säga. Idag fick Nova läsa varje gång vi kom till ordet "Pippi" (vilket är närmast en gång per rad). Det tyckte hon var kul!

Jag blir tokig på att det alltid måste vara kaos överallt

Idag när jag kom hem möttes jag av:

-Tjejernas ytterkläder över hela golvet i hallen, plus alla lådor öppna med vantar hängande ut
-Zoeys (inne)kläder över hela golvet i tjejernas rum och lekrummet (Zoey byter kläder ca fyra gånger om dagen just nu och passar på att dra ut allt ur lådorna varje gång)
-Plastmat över hela golvet i sovrummet
-Små klippta bitar av papper över hela golvet i tjejernas rum
-Klistermärken som hade fastnat på golvet utspridda med jämna mellanrum över hela huset
-Lego på hela Zoeys säng

OCH SÅ VIDARE.

Det är inte det att Darrin inte har plockat undan. Det har han. Konstant hela dagen. Och det har garanterat varit 30 gånger värre vid minst 30 tillfällen idag. Det är bara omöjligt att få ha en enda kvadratmeter i ordning fem minuter av tiden och just nu känns det som om själva oordningen är påväg att äta mig levande!!! Det går åt så mycket energi på bara kaos.

A conversation with my children

Had a nice talk to the girls. It went something like this:

Girls- "Why does Mamma have to work?"

Me- "She enjoys working and we have to earn money so that we can have food, clothes and a place to live."

Girls- "But Daddy, you don't have a job."

Me- "I do have a job, it is getting to spend all day (everyday was thought in my head at this point) with you two."

Girls- After a short pause, "What are you going to do when we start school in August? You can not work at your old job, it is in Sweden"

Me- "I don't know, what do you think I should do?"

Girls- "You are good at fixing things, maybe you should do that."

Of course, this is similar to a conversation that they had with M last week during the Super Bowl. Then they had decided that I should be a football coach. Also, it is kind of nice that they think that I am good at fixing things!

This brings up a good point, what should I do when they start school in September?

Toy Story 3 and Curious George

Every Friday night we have cozy night. We watch a movie, have popcorn and smoothie. Friday night we finally watched Toy Story 3. The movie was good. If my sister would not have told me what to expect, I totally would have been crying. So many things were wrong with the movie, though probably wrong in a right way. First of all, what parents makes their kids empty the kids bedroom before they leave for university. Nothing says come home for the holidays then a room that does not feel like home (my sister would argue that my room at the folks house has not changed since I was in high school).

When we were in Texas over the Christmas holidays, I finally found my Curious George stuffed animal from when I was 3. He was in a box in the back of a storage building. Of course he came home with me. The girls thought that it was pretty cool when they saw him. I was really happy about finding him. Friends and family from when I was younger will remember him, he went everywhere with me.

Yes, I had to give him a hug when the movie was done.

Kan jag få komma förbi sked tack

Novas frukostritual blir mer och mer invecklad för varje dag. Det viktigaste är juicen och "kaffet" (varm mjölk). Det ska vara i samma glas (juicen) och blommiga kopp (kaffet) varje dag, och lika fullt. För sisådär ett år sedan började hon fråga mig "Juice eller kaffe?" varje morgon för att på så sätt bestämma vilken hon skulle dricka först - för ett par månader sedan övergick det till uppmaningen "Säg juice, mamma"! Hon hade tröttnat på att jag började sjunga "Juice eller kaffe spelar ingen roll" varje morgon på Supersnälla Silversara och Stålhenrik-melodi ("Tjej eller kille spelar ingen roll, alla kan dansa och spela boll...")

Sista veckorna har det kommit till ett nytt moment i frukostrutinen. Juice- och kaffeglasen måste dras längs med gröttallriken förbi skeden till kanten av bordet innan Nova kan lyfta upp dem för att dricka. Därmed tillkom även ett nytt uppdrag för mamman:
-Säg "Kan jag få komma förbi sked tack!"
(Upprepas minst fyra gånger varje frukost - juice till Nova, juice tillbaka på plats, kaffe till Nova, kaffe tillbaka på plats.)

I Finally hung them up

Here is one of the crafts that the girls and I did last week when we were stuck inside all day. I had been wanting to do it for a while, but I always thought that it was a little too much of a pain. Then I was told just to use a coffee filter. Super easy, quick and the girls loved it.


I had to show a close up of the Yoda one. Yes, it is my favorite:

A Motivated M

Somehow M managed to get enough energy to sew a new curtain for the girls room. She and the girls sewed it Saturday night/Sunday morning. I think that it looks pretty good. It has given me some inspiration for the girls bed spread. I am thinking a story book bead spread.

My day in pictures

I can show how my day has been in pictures. This morning, I felt mostly like this:


It got better in the afternoon actually, but on the way home from Swedish School (it was -6.6 Celsius or 20 Fahrenheit before the wind chill factor and the wind was really blowing), I was like this:

The one positive was that when we were waiting for the train to come, the girls asked me to sing songs that they have never heard before. The only songs I actually know are camp songs, so that is what we did. Several I had actually forgotten about, but we sang "With a wing on their left" (my friend Jack had another verse to this song about hunting the birds, but I could not remember that one), "Susie went a'wading" (which I had to sing twice), "Mexican Juniper" (which was always Jason's song, even though he messed it up 73.2 percent of the time) and a couple more. So in honor of the songs, I thought that I would post this picture from 2001 at Worth Ranch. God we look young:


For those looking at it on facebook, I think that if you want to see the pictures, you will have to actually look at the blog to see it.

Super Bowl Sunday

I söndags var det dags för årets största match i amerikansk fotboll - förmodligen årets största sporthändelse i USA överhuvudtaget, i år en någorlunda jämn kamp mellan Green Bay Packers (Darrins barndomsidoler) och Pittsburgh Steelers. Jag har kommit nära att se Super Bowl en gång förut (i Punta Arenas i Chile 2001) men aldrig faktiskt lyckats. Darrin har missat tilldragelsen i många år medan han bodde i Sverige. Så, i år var det dags. Hyresgästen som bodde i vår lägenhet före oss lämnade efter sig en gammal TV, full med hockeylagsklistermärken och liksom vår gamla Sverige-TV även denna utan fjärrkontroll - dagen till ära fick TVn komma fram ur förrådet och den visade sig funka hjälpligt, i alla fall tillräckligt bra för Super Bowl (dagen efter när vi försökte använda den till How I Met Your Mother kraschade den, så nu åker den ut!).

Hursomhelst, TV fanns att tillgå. Kvällen blev en kulturupplevelse av klass. Darrin dukade upp buffé med Italian Beef, minitacos, Buffalo wings, guacamole och queso-dip. Nova och Zoey var mycket nöjda med att få äta plockmat i soffan till middag. För mig var det andra gången någonsin som jag tittade på amerikansk fotboll överhuvudtaget - nu har jag till och med förstått ungefär hur man får poäng. (Förra gången (som var i Uppsala) tyckte jag att de bara mätte avstånd med måttband precis hela tiden!)

Det stora samtalsämnet dagen före matchen var vädret i Dallas, där matchen spelades. De hade fått så mycket snö att alla inflygande åskådare fick svårt att ta sig dit (vilket de nog tyckte var jobbigt med tanke på att biljetterna enligt Darrin kostar från $3500 och uppåt). Det stora samtalsämnet dagen efter matchen var hur Christina Aguilera sjöng fel på amerikanska nationalsången. Det missade vi. Jag såg visserligen när hon sjöng, men jag kan inte texten - och Darrin var i köket och fixade med maten.

Matchen var kul att se, även om det bara blev första halvan för mig innan tjejerna tappade tålamodet. De kunde inte förstå varför Darrin fortfarande fick sitta och titta när de gick och la sig. De kunde inte heller förstå att man inte kunde sätta på paus när man behövde gå och kissa. Kanske dags att skaffa TV i alla fall.

Nova och bokstäver

Nova har haft Svenska Skolan-läxa varje vecka sedan i september. Egentligen har jag samma inställning till hennes läxa som till Zoeys - vill hon inte så tänker jag inte tvinga henne. Problemet är att när hon nu vill, vilket hon verkligen vill, så vill jag försöka göra läxan på "rätt" sätt så att hon har chans att lära sig något av det - och det är grymt frustrerande.

Nova älskar att skriva bokstäver och kopiera bokstäver som någon annan har skrivit - men hon älskar inte att försöka höra vilka bokstäver som ska vara med för att ett ord ska bli just det ordet. Och hon älskar inte att försöka komma ihåg vilken bokstav som låter "rrrr" eller "nnnn". Hon ber mig att jag bara ska skriva bokstäverna under rutan där de ska stå så att hon kan kopiera ("så brukar Daddy göra"), och vill inte alls lyssna när jag försöker förklara hur de olika ljuden bygger upp ordet. Det är svårt för mig. Det känns som om hon är så nära att komma på hur man gör när man läser och skriver, men inte vill ta det sista klivet över tröskeln. Och samtidigt som jag vill att hon ska vilja själv och tycka att det är roligt, så vill jag ju också att hon ska lära sig... Det gäller att utrusta sig med massor av tålamod och försöka att inte pusha, och aldrig aldrig låta sur (hur svårt det än kan vara ibland, jag lyckas inte alltid). Jag kommer ihåg hur jag själv vägrade förstå hur man adderar stora tal som står ovanpå varandra, en siffra i taget, när pappa försökte lära mig, men sedan tyckte att det var jättelätt när vi gick igenom det i skolan!

Zoey och bokstäver

Zoey har bytt grupp i Svenska Skolan från Jordgubbarna till Lingonen. Det betyder att min treåring från och med nu kommer att få läxa varje vecka. Det känns absolut helt tokigt. Hon fick sin nya läxbok för två veckor sedan. Övriga gruppen har jobbat i den minst halva hösten - så nu har alla Lingonbarnen fått i uppdrag att göra läxor tills de är helt klara med boken till imorgon.

I lördags när Nova och Darrin var på musikkurs gjorde jag och Zoey ett som jag tyckte modigt försök att öppna boken. Det blev en glad överraskning. Till skillnad från Novas läxbok så kräver inte Zoeys bok att hon ska kunna skriva bokstäver själv - hon får känna igen och ringa in ord och dra streck mellan bokstäver som är lika. Det var en enorm lättnad för mig - Zoey befinner sig nämligen för ögonblicket i den fasen av sin utveckling att hon känner igen många bokstäver, och kan skriva dem på datorn (till exempel som Skypemeddelanden till mormor och morfar), men får enorma raseriutbrott när hon försöker skriva dem för hand för att handen inte vill göra som hon vet att det ska se ut. Boken är alltså på helt perfekt nivå för Zoey och första uppslaget gick helt galant. Treåring som hon är är det däremot självklart lite värre med långtidskoncentrationsförmågan så någon helt färdig bok får vi inte till innan imorgon... men det får vara bra ändå. Jag tänker INTE tvinga på min treåring läxor och skrämma upp henne för all framtid när det gäller skolarbete. Man får ha dålig koncentrationsförmåga när man är tre!!!

Förövrigt så skrev Zoey sitt namn för hand helt själv för första gången igår, och var jättestolt. Det har varit nära i flera månader, men framförallt Z har envisats med att inte vilja bli som Zoey vill!

I Won

When we went to Switzerland this past summer, we stayed at a friends house. They had this painting that I fell in love with by an Irish artist named Dawn Crothers. Ever since then I have wanted one of her paintings, but the opportunity has not presented itself yet (still hoping that it will. Recently she launched her website and help promote it, she had a contest where she gave two of her prints. I actually won one of them. It was the perfect timing for it, I was having a bad moment when I found out. I am not sure which one I will be getting, but it does not really matter. I am happy with any of them. In fact, I can not decide which one I would like the most. Perfect timing though, I am ready for some new art (which is not really fair, I am always ready for some new art).

Snowed In

Right now, we have way too much snow in Boston. When we walk down the street, I feel as though I am on Hoth. What makes it worse, everything gets canceled. This week Swedish School and swim classes were canceled. Which means that I had to find extra stuff for us to do.

We did manage to get out some this week, everyday actually for a couple of hours each day. In N's music class today, one of the other parents said that this was the first time that her son was out of the house all week. I think that I would go CRAZY if I had to stay in the house with the kids all week without going out.




We also have done a ton of baking. I am going to weigh a ton if we continue with this. We baked chocolate chip cookies, Rice Crispy treats and brownies this week. That is enough to last us a life time. We were a little creative with the Rice Crispy treats. We did hearts to get ready for Valentines day and Mickey Mouse heads because because I am in a Disney mood.



We also started the Daddy work day. Big project for this week was fixing the table. When I took the top off, the entire table just fell apart. Took about 3 hours to complete it. Would have been a lot shorter, but help was there.


After all week of saying no, I finally gave in with the hair color for the girls. They picked red, blue and silver. After they were done, N said "look Daddy, you have silver in your hair as well!" Aren't kids great?

Orm på tunnelbanan

Samtalet vid frukostbordet hemma i morse kretsade kring två roliga bilder på en boa i tidningen. Boan, som gick under namnet Penelope, hade åkt med tunnelbanans röda linje ("vår" linje) i nästan en månad, från att hon smet från sin ägare den 6 januari tills hon hittades av en passagerare i går kväll. Penelopes ägarinna hade haft henne runt halsen under en sjal när ormen bestämde sig för att smita. När ägarinnan upptäckte att Penelope var borta och inte gick att hitta togs tågsättet tillfälligt ur drift - men har sedan kört i nästan en månad med boan gömd ombord. Nova och Zoey var mycket fascinerade och vi fick gå igenom hela historien gång på gång på gång innan de fick klart för sig hur det hade gått till. Darrin föreslog att vi, om vi hittade en orm på tunnelbanan, skulle ta med den hem och ha den till husdjur. Zoey var precis på väg att säga att hon var allergisk mot ormar, när Darrin sa "Kom nu inte och säg att du är allergisk mot ormar Zoey". Så, det fick bli Bennys som var allergisk mot ormar istället. Bennys som förövrigt numera permanent har installerat sig i vårt badrumsskåp. (För er som inte vet så är Zoeys bästa låtsaskompis Bennys väldigt kort, ca 15 cm hög bara.)

Litet glädjeämne stor glädje

N, Z och D hade fixardag idag. De lagade köksbordet, tog bort klistermärken från spegeln och bar ut saker i förrådet. Som vanligt på fixardagar fick jag i uppdrag att upptäcka alla förändringar när jag kom hem. (Det är lite farligt, för Darrin blir lätt lite sur om jag inte upptäcker rätt saker tillräckligt snabbt :-))

Gladast blev jag när jag skulle hjälpa tjejerna att borsta tänderna och upptäckte att allt damm på handfatet var borta. Badrummet var nystädat! Jag som har gått omkring och haft dåligt samvete över det ostädade badrummet i minst två veckor. En stor lättnad - och jag blev så glad. Tack familjen!

Kort sammanfattning av 2 februari

-Simskolan inställd på grund av vädret (liksom även Svenska Skolan igår kväll, undra hur lång tid det kommer att ta innan familjen börjar klättra på väggarna hemma)

-Nova var till doktorn och fick en spruta (en till så har hon hunnit i fatt amerikanska vaccinationsprogrammet och får rätt att börja skolan)

-En decimeter djupa vattenpölar på väg mellan kontoret och labbet (tur att jag tog vandringskängorna idag!)

-Åska påväg hem

-Alla flyg till och från Boston inställda, skolor och restauranger stängda, MIT öppet, men med kraftigt reducerad personalstyrka

-Zoey råkade riva sönder sin "favvisbok" (för ikväll, det ändrar sig beroende på vilken hon får tag i i bokhyllan) och blev mycket ledsen. Vi hade ingen tejp hemma, så vi ringde till Daddy på mataffären och bad honom köpa. Sedan pratade vi om när Alfons bok gick sönder och han fick tejpa. Jag fick berätta historien om Alfons tre gånger (MIN favorit-Alfons, "Jag ska bara...").

-Hålet i Novas högra öra har blivit infekterat, mellan tvätten i går kväll och i kväll. Två tops blev båda alldeles blodiga. Hon har haft hålen i två månader nu, så de borde ha läkt färdigt... Oväntat och läskigt. Darrin säger att han har haft infektioner i sin öronhål massor av gånger och att det går över om man tar hand om det, och tvättar med sprit flera gånger om dagen. Vi får se hur det utvecklar sig. Vi tvättar igen innan vi går och lägger oss. Kanske det blir doktorn för Nova igen imorgon...

-Zoey stannade inne när Nova och Darrin skottade i morse för "hennes vattenbyxor (läs: termobyxor) var inte bra". När jag frågade om hon hade dem på sig när de åkte till doktorn sa hon "då var de bättre".

Äntligen klara med skolansökningarna!

Det är galet hur jobbigt det kan vara att söka skolor åt sina barn. I fredags kväll fyllde vi i sista papperena och skickade in sista blanketterna för i år. Nu är det bara att hålla tummarna för att tjejerna kommer in på en riktigt bra skola. Vi har sökt fem olika alternativ, men det är inte alls säkert att de kommer in på något av dem.

Två av skolorna som vi har sökt är privatskolor. Inte så konstigt kanske att en sådan ansökan kräver en del pappersarbete - de vill verkligen veta att de får in "rätt" barn och familjer, även om det som de själva uttrycker det är något av ett "crap shoot" i den här åldern (svårt att avgöra än sålänge om barnen kommer att bli genier, herre gud). I alla fall. Vi började ansökningsprocessen redan i oktober med Öppet Hus-besök. I november var det intervjuer med mig och Darrin, i december respektive januari "lekträffar" för tjejerna, där de fick leka med andra barn i klassrums-/gruppmiljö under en timme medan deras beteende noga utvärderades... Nu i januari har vi fyllt i sista ansökningspapperen, lämnat in rapport från Novas och Zoeys fröken i Uppsala om deras tid på Slavsta förskola och sökt ekonomiskt bidrag.

"Ekonomiskt bidrag" förtjänar ett kapitel för sig själv. De här skolorna kostar sammanlagt ca $33000 per barn och år - summan för två barn blir högre än min årslön. Alltså, omöjligt utan bidrag. Bidragsansökan görs smidigt gemensamt för alla privatskolor på internet. Det stod att det skulle ta en normal familj ca en timme att fylla i den. För mig och Darrin som fortfarande har en fot i Sverige när det gäller löner och skatter var varje fråga oerhört komplicerad inte bara att besvara utan till och med att förstå. Det tog oss nog fem hela kvällar innan vi äntligen var klara! (Därför inga blogginlägg de senaste veckorna...)

Att söka kommunala skolor är också ett stort projekt i Cambridge. För det första så är hela processen ett lotteri. Om man söker innan sista januari får man vara med i första omgången av lotteriet, och har hyfsad chans att få något av de tre alternativ man skrivit upp på sin prioriteringslista. Att välja vilka skolor vi skulle söka var det första stora projektet. Det involverade lusläsning av skolguidboken och guidade visningar på de mest intressanta alternativen. Vi bestämde oss när Darrin stod i kö för att lämna in ansökan.

Det andra problemet är alla papper som behövs för att lämna in ansökan. Håll i er nu:

1) Ifyllda ansökningsblanketter
2) Ifyllda lunchblanketter
3) Ifyllda språkblanketter
4) Födelsebevis i original
5) Vaccinationsbevis (på att barnen har fått alla från en lista på tio olika sprutor och har haft vattkoppor)
6) "Certificate of address" påskrivet av en notarie
7) Hyresavtal/huslånebevis/påskrivet brev från hyresvärd
8) Elräkning/gasräkning/teleräkning från de senaste 30 dagarna
9) Lönebesked/bankbesked/W2 från de senaste 60 dagarna med adress angiven

Det tog ett tag att samla ihop alla papper. Jag tycker att Darrin och jag är hyfsat organiserade och framsynta - ändå var det en total pärs att försöka få in våra barn på lämplig kommunal skola!

Nu är det över för den här gången. Nästa steg är deklaration; den amerikanska varianten måste vara inne innan sista februari för ekonomisk hjälp-ansökans skull. (Med tanke på hur lång tid den ansökan tog är det nog dags att börja nu...)

I mars kommer beskeden. Nu är det bara att hålla tummarna. Kommer vi inte in på något av våra sökta alternativ, utan blir (tvångs-)placerade på någon av Cambridges mindre trevliga kommunala skolor, så kanske det blir att flytta till ett annat område och börja om igen... men den dagen, den sorgen. Nu ska vi bara titta på sitcomavsnitt på hulu.com, äta glass och slappa i minst en vecka!

Sesame Street Live 2

Sesame Street Live

Vi var på utflykt i torsdags. Hyrde en Zipcar för hela kvällen och åkte till Lowell på barnshow med Sesame Street. Har jag berättat om Zipcar? Det är ett bildelningsföretag där man kan "låna" en bil när man behöver den, för ca $10 i timmen. Jämfört med att ha egen bil är det inte dyrt, och framförallt såhär på vintern känns det mycket smidigt - inget konstant behov av att skotta bil och hitta parkeringsplats. I dagens utflykt ingick dock både en halvtimmes bilskottning (vi var de första att låna bilen efter senaste snöstormen) och parkeringsplatsproblem (Zipcarskylten på parkeringsplatsen var översnöad, så någon hade tagit "vår" plats av misstag medan vi var borta).

I alla fall. Efter de första 30 minuternas snöskottning blev det en supermysig kväll. Eftersom stormen dagen till ära hade stängt alla skolor så var det kraftigt mindre trafik än vanligt på vägarna - skönt! Vi åkte tillräckligt tidigt för att hinna med mysmiddag på mexikansk restaurang innan showen började. Nova och Zoey tycker att tortillachipsen som man får medan man väntar på maten är bland det mysigaste som finns (- deras burritos blev till största delen lunchlåda till mig till på fredagen.) De vågade sig till och med på att - hand in hand - gå och fråga om mer när den första laddningen chips tog slut!

Zoey har under tiden här i Boston blivit mer och mer förtjust i Elmo och Cookie Monster och de andra Sesame Street- karaktärerna. Hon har Elmo-tröja, Elmo-pyjamas, Elmo-tofflor och Sesame Street-skor. Darrin har också Elmotröja och Elmofilt (för att göra henne glad), och "Elmofilm" är numera ett av favoritvalen till myskvällsfilm på fredagarna. (Zoey gör också en helt fantastisk Elmo-imitation - borde spelas in och sparas för eftervärlden...) Det här gjorde förstås att jag och Darrin hade ganska höga förväntningar på kvällen - och de kom inte på skam. För varje ny karaktär som dök upp på scenen skrattade Zoey som tokig. Elmo kom sist, och blev den största succén. Sammanlagt skrattade hon oavbrutet i minst tio minuter. Både hon och Nova njöt - och höll sig relativt stilla och uppmärksamma - under hela showen.

Insnöade

Natten mellan onsdag och torsdag var det dags för nästa stora snöstorm, fjärde för säsongen. "Snöstorm" är verkligen mer extremt här än i Sverige. Under natten hade vi fått ca 20 cm. Det betydde att alla bilar var insnöade igen, att alla cykelbansövergångar var blockerade av nya snövallar och att jag inte kunde hitta tidningen när jag gick ut för att hämta den på morgonen - den var helt begravd i snö. Jag tog bussen till jobbet - i vanliga fall blir det cykel, men vägarna plogas före cykelbanorna, så inga cykelbanor skulle vara plogade redan torsdag morgon, och jag hade ingen lust att dra cykel 6 km genom 20 cm lössnö. Bussarna gick förvånansvärt nog i tid - förra gången jag blev tvungen att ta bussen fick jag vänta 40 minuter på en buss som skulle gå var 20e minut. Det var fascinerande att följa livet i Cambridge från bussfönstret - varenda hus var i full färd med att långsamt gräva sig fram ur det nya snötäcket. Det kan nämnas att efter tre tidigare snöstormar så är varenda hörn redan fullt med över-meter-höga snövallar. Dessutom finns det lokala lagar som säger att alla husägare har skyldighet att skotta sina trottoarer och inte får slänga någon snö på gatan - ingen lätt utmaning. ALLA använder salt - därför är trottoarerna konstant blöta även vid minusgrader.

Skolorna i Cambridge har redan stängt fyra gånger i vinter, mitt jobb två, på grund av för dåligt väglag efter storm. Som svensk kan det kännas lite konstigt att det ska behövas, framförallt så här långt norr ut i USA där de är vana vid snön och har utrustning att få bort den - men det kommer helt enkelt så mycket snö varje gång att det inte går att hinna med!

Försenat bildbevis på min Texastjej

Snöstorm igen

Det har varit snöstorm i Boston igen. Och jag missade det den här gången också. Darrin, Nova och Zoey tillbringade onsdagen (mest) inomhus med varm choklad medan en rejäl "blizzard" svepte in hela Boston i en halvmeter snö, stängde skolor och arbetsplatser och fick lokaltrafiken att stanna av. MIT var också stängt, så det skulle ha blivit snöledigt även för mamman om hon hade varit hemma. Jag för min del tillbringade däremot onsdagen, liksom hela veckan, i Rochester på jobbresa. Vi fick inte lika mycket snö, men tillräckligt mycket för att det skulle vara grymt läskigt att köra Mississippiregistrerad Toyota Corolla med sommardäck fram och tillbaka från hotellet till jobbet.

Jag åkte hit i söndags kväll - söndag som förövrigt råkade vara min födelsedag. Hursomhelst, jag hann få känna mig firad innan jag kom iväg. Det började med att Darrin, tjejerna och mamma och pappa (de senare via Skype) kom och sjöng med paket och frukost på sängen. Jag tycker egentligen inte att det är viktigt med paket på min födelsedag, men av någon konstig anledning känns det viktigt att tjejerna får fira även mig och Darrin som de har lärt sig att man ska bli firad på sin födelsedag. Det betydde att jag fick välja mat också - fajitas, fast utan margarita eftersom jag skulle köra bil innan dagen var slut. Jag tror att Nova och Zoey ändå var lite besvikna att det inte blev några ballonger och tårta. Nova hade helst velat dekorera vardagsrummet med blåa serpentiner - hon fick ju rosa på sin födelsedag.

Höjdpunkten för mig var överraskningslunchen som Darrin och tjejerna tog med mig på på vårt libanesiska kvarterscafé (Sofra). Nova var lagom sur när vi kom dit för att hon hade varit tvungen att ta på sig byxor för att gå ut. Hon krävde att få pasta, vilket betydde att jag fick börja med att lugnt förklara tio gånger att det inte gick att köpa pasta där. Jag hann börja tro att det skulle bli katastrof - men det blev härligt. Båda tjejerna tyckte också det var mysigt att prova fyra olika nya rätter och efterrätter som vi aldrig ens hade sett tidigare, än mindre hört namnen på, och att tränga in sig på soffan i fönstret och balansera alla tallrikarna på ett litet kopparbord. Caféet, som ligger bara ett par hundra meter från vårt hus, har varit med i tidningen, och det är alltid kö utanför när vi går förbi. Jag har varit sugen på att prova det länge!

Julgransplundring

Efter Harvard-konstkursen-som-blev-musikkurs i lördags släpade hela familjen sig iväg på julgransplundring med Svenska Skolan på ålderdomshemmet Scandinavian Living Center i West Newton. Jag kom ihåg från julgransplundringarna i Enköping när jag och Markus var små att man gärna skulle vara finklädd. Nova var helt med på idén - enda problemet var att jag fick snabbtvätta hennes julklappsklänning och dra upp värmen i huset några grader för att elementen skulle bli varma så att den hann torka i tid. Zoey å andra sidan revolterade (sin vana trogen) och bestämde att hon skulle vara FUL. När Darrin och jag förklarade att det inte spelar någon roll vad hon har på sig, hon är ALLTID världens finaste Zoey, så blev hon ännu surare. Hon valde ut ett par blåa sammetsaktiga tajts och sin röda yoda-tröja. Efter julgransplundringen, när vi frågade hur det hade varit, sa hon "Jag VAR ful!". Hon var nöjd, för hon tyckte att hon hade lyckats.

Själva julgransplundringen var lyckad. Det var första gången för både Darrin och tjejerna, och första gången på ca 25 år för mig. Det var knytkalas. Vi hade med oss julsillen som inte fick följa med till Texas på grund av kostnaden för incheckat bagage inom USA, och den blev populär. Höjdpunkten för mig var att dansa kring julgranen - men det var lite läskigt också, för jag blev alldeles svettig och andfådd och fick börja inse vad det var mamma och pappa tyckte var så jobbigt med att dansa kring granen när vi tjatade som barn. Nova och Zoey uppskattade själva "plundringen", som den här gången innebar att plocka godispåsar ur julgranen. De tyckte också att det var härligt att få titta på Kalle Anka, som vi missade i julas - den visas på SVT Play, men bara exakt samtidigt som på TV, vilket var kl 8 "dagen före" jul enligt vår konstiga 2010-tideräkning.

Tomten kom också - de fick se honom långsamt närma sig utanför fönstret, precis som han ska göra. Han pratade både svenska och engelska, och han hade med sig ett paket till varje barn. Nova fick sitt paket allra sist och hann bli ganska nervös. Efteråt kom frågorna: "Varför var han här idag?"

Tomten har blivit ett problem för mig. Jag tycker inte om att lura mina barn, det känns alldeles fel - fast det är för ett gott ändamål, och fast Darrin envist fortsätter övertyga mig att det skulle vara att ta deras barndom ifrån dem att inte låta dem tro på Tomten. Nu kom vi, Nova, Zoey och jag, tillsammans fram till att Tomten nog kom såhär flera veckor efter julen av omtanke om de svenska barnen i Boston, eftersom han ju alltid kommer på dagen i Sverige och på natten i USA. De svenska barnen i USA hade ju inte fått träffa Tomten den här julen, som de brukar få göra i Sverige!

Femåring på Harvard

I lördags började Nova på vad vi trodde var en konstkurs på Harvard. Det visade sig under lördagens gång röra sig om en musikkurs. Nova tror fortfarande att hon ska få börja måla tavlor snart. Jag vet inte hur vi lyckades missförstå så totalt. Hursomhelst har jag nu en femåring som går på Harvard - även om det bara är 45 minuter i veckan i åtta veckor, och även fast det rör sig om ett experiment som utförs av psykologiska institutionen för att se hur musikkursen påverkar femåringars kognitiva utveckling.

Zoey är störst?!

Nu är det officiellt. Darrin och tjejerna var till doktorn i fredags för Novas femårskontroll. Nova är 104 cm och väger 38.4 pund. Zoey är 106 cm och väger 39.4 pund.

Nyår på Tahauya

En av Darrins bästa vänner har börjat jobba som ranger på scoutlägret Tahauya utanför Austin. (Vilket drömjobb!) Vi tillbringade större delen av nyårsafton nere hos honom och hans familj. Det var fantastiskt härligt att få släppa Nova och Zoey ”lösa” i skogen (ja, jag vet att de varken är hundar eller kor, men i alla fall). Vi tog en promenad runt lägrets sjö, kollade in vattenfall i bäcken, prasslade i löven, klättrade i berg och upptäckte grottor, och jag var bara lite nervös att tjejerna skulle trampa på en skallerorm på vägen. Nova hade Levisjeans, sina rosa cowboyboots och matchande prickig rosa tröja och gick omkring och fingrade på Darrins telefon hela tiden – jag kunde inte sluta titta på henne och le. Hur fick jag en sådan dotter? Jag skulle vilja att mina barn fick växa upp så nära naturen. Kanske valde jag ändå fel karriär  Darrins kompis har en 6-månaders dotter som redan verkar njuta av både läget och alla scouter som kommer och går och busar med henne. Världens socialaste och gladaste bebis, förresten – men så har hon några av världens socialaste och lättsammaste föräldrar också!

Barnvakt och Robert Earl Keen

I torsdags hade vi “professionell” barnvakt för första gången. Nja, professionell är fel ord, men betald barnvakt i alla fall. Barnvakten var 17 år och går i High School i vanliga fall. Nova och Zoey var mycket skeptiska innan, men Alex och Joey var tillräckligt extatiska för att lyckas övertyga dem om att det skulle bli kul. När jag frågade Nova morgonen efter hur det hade haft det ville hon först inte berätta. Sedan viskade hon: “Du får inte berätta för Daddy. Vi tittade på massor av TV.” I detaljförklaringen ingick även att de satte på TVn i sovrummet efter att de hade lagt sig.

Medan Nova och Zoey tittade på TV med sin inhyrda barnvakt gjorde jag och Darrin Texas på klassiskt vis. Dennis och Shirley tog med oss och Michelle till Fort Worth Stockyards för en riktig Barbeque, där vi fick betala för det kött vi ville ha, fick bönor och saltgurka gratis och fick äta på papper istället för på tallrikar. Vi tog både brisket, korv och revbenspjäll. Lokalen var full av infödda Texasbor i cowboyboots och –hattar. Från Stockyards fortsatte vi till Bass Performance Arts Center och den traditionella Nyårskonserten med Texasikonen Robert Earl Keen. Jag tror faktiskt att det var den bästa konserten jag någonsin har varit på. Vi har sett Robert Earls nyårskonsert förut, men i år var överlägset bättre än förra gången. Han skämtade vilt mellan låtarna, öppnade konserten med våra två favoriter och spelade nästan bara sånger vi kände igen hela kvällen.

Även Bass Performance Arts Center var fullt av typiska Texaskläder, kanske delvis kvällen till ära på grund av Robert Earl. Det läskiga är att jag nästan börjar tycka att cowboybootsstilen är snygg. Novas rosa julklappsboots är definitivt coola – hon smälter totalt in i miljön härnere. Zoey är en aning avundsjuk, men hon vill ha gula boots och det är inte lätt att hitta :-)

Nagelblommor, tumproblem och snöstorm

I dag var stora Nagelspadagen. Alla 10 familjemedlemmarna var inbokade för pedikyr och manikyr kl 10:30 i morse. För Nova och Zoey var det första gången, och mycket spännande. Jag fick två tjejer i knät i pedikyrstolen som båda ville doppa fötterna i det varma vattnet. Zoey njöt mest - Nova tyckte att det var för varmt. Båda var mycket nöjda med gult/rosa nagellack, glitter och målade nagelblommor på stortår och tummar. Zoey sa att hon hade slutat suga på tummen - hon ville också så gärna ha tumblommor. En stund i alla fall. Innan vi hann lämna nagelspat fick hon sådan panik av att inte kunna suga på tummen att vi fick be dem ta fram nagellacksborttagningsmedlet.

Vi njuter fortfarande av den relativa värmen i Texas och Grandma och Grandpas jacuzzi. I Boston har det varit snöstorm de senaste dagarna. MIT fick till och med stänga igår för alla "non-essential employees" för att det var för farligt att ta sig ut i trafiken.

Förövrigt har Zoey bestämt att hon ska gifta sig med sin (låtsas-)kompis Bennys imorgon. Mormor och morfar blev inbjudna via Skype. Zoey gav dem ett flygplan så att de skulle kunna komma, men så gick flygplanet sönder så hon fick ge dem en väldigt snabb gul bil istället. Jag älskar alla hennes fantasifulla historier. Nova följer med stora ögon allt som storkusinerna Alex och Joey gör. Helst hade hon velat vaxa ögonbrynen i dag på spat också - tills Joey provade, och skrek så att taket höll på att ramla in. Bra avskräckt, Joey! I morse fick hon rosa cowboyboots i julklapp av Grandma och Grandpa. Min lilla Texastjej.

Jul i Texas

Så var julen över för den här gången... nästan i alla fall. Vi småfirade lite via Skype med mormor, morfar, Markus, Annica och Alisia den 24e, firade ordentligt med Grandma och Grandpa, Daniel, Elina och Veera den 25e och sedan igen idag med Michelle, Alex, Vince och Joey. Imorgon börjar vi dagen med paket från Grandma och Grandpa - så som sagt, julen är i alla fall nästan över. Nova och Zoey känns nöjda, fast Zoey sa på juldagskvällen att hon vill ha "vanlig" jul. När jag frågade vad det var förklarade hon "snö". Snö har vi inte i Texas. Vi badar i Grandma och Grandpas utomhusjacuzzi varje dag. Däremot var vi på isutställning på hotellet Gaylord Texan nära flygplatsen igår, med ett stort istält fullt av isskulpturer skapade av 40 iskonstnärer från Kina, inklusive minusgrader och fejksnö. Zoey var sur hela tiden.

Zoeys favoritjulklapp var en pruttkudde. Novas största avundsjuka var pruttkudden. Hon kunde inte förstå varför tomten inte visste att hon också ville ha en pruttkudde. Idag fick hon en av Grandma. Hon sprang direkt och visade den för Zoey. Zoey sa bara "Åh, en sådan som du mest ville ha!". Zoey fick förresten massor av saker som hon "mest" ville ha - pruttkudden, lego, en kamera (lika som Novas!) och en kissdocka. Hon vill bara ha lego på sin födelsedag!

Den 23 december på kvällen...

...och jag sitter jag på flygplatsen på väg till Texas. Den klassiska skinktraditionen blev på eftermiddagen istället för kvällen i år, via Skype, med kaffe istället för snaps och skinka bara genom ögonen. Men det var kul! Jag, Markus, Annica, mamma och pappa sjöng och skålade som vanligt.

Det har blivit mycket Skype idag. Jag trodde när jag bokade flygbiljetterna att idag skulle vara en jobbdag, men alla på MIT har ledigt idag visade det sig, så jag satt hemma vid köksbordet och jobbade. Pratade med Zoey på Skype i morse - hon var fullt upptagen med att "skriva" en kompletterande lista till tomten med saker som hon hade glömt att önska sig. En gunga har hon kommit på att hon vill ha, och ett hjärta. När jag frågade vad hon tänkte göra med gungan sa hon "Den ska jag sätta upp i vårt nya hus när vi flyttar". Bara så att det är helt klart för er som läser: Vi har inte tänkt flytta inom den närmaste framtiden.

Det ska bli spännande att se vad vi får till för jul i år. I morgon på julafton har vi tänkt baka lussekatter på morgonen och ha lite julmiddag för några vänner på kvällen. En av vännerna kanske ska klä ut sig till tomte så att Nova och Zoey får träffa tomten i år också... men å andra sidan var det tillräckligt svårt förra året att förklara varför tomten både kom på julafton och natten till juldagen. Det är nog dags att välja en tradition per år, antingen amerikansk eller svensk tomte. Zoey tittade på gamla bilder från julen 2008 häromdagen. Det kom ett kort på pappa utklädd till tomte, och hon ropade direkt "Där är ju morfar-tomten!" Jag tror inte att hon kopplade ihop att det var morfartomten som kom med hennes älskade bilpulka, men hon kände helt klart igen morfar på bilden.

Det känns ganska juligt här på flygplatsen. Alla gatediskar är superdekorerade, med guldslädar/polkagrisrandigt tyg/tomtelandsmiljö... Högtalarna spelar julmusik. Ibland känns det nästan som om julen får ta ännu större plats här än hemma i Sverige. Det är de små detaljerna som får mig att känna så, som det personliga julkortet vi fick från tidningsbudet. Tidningen har varit full med uppmaningar till välgörenhet hela december. Flera olika organisationer samlar in julklappar till barn i familjer som annars inte skulle ha några att öppna på juldagens morgon. I tisdags var den stora nyheten att någon hade brutit sig in i en av organisationernas leksakscontainrar och stulit leksaker skänkta till välgörande ändamål. Det blev såklart ramaskri om vilken Grinch som hade varit framme - slutresultatet blev att upprörda människor mångdubblade de ursprungliga bidragen till organisationen. Inte för att jag tror att organisationen själv låg bakom stölden, men jag kan inte hjälpa att det slår mig att det hade varit ett bra knep!

Det snöar i Boston idag, äntligen! Synd bara att Nova och Zoey inte är här så att jag kan njuta med dem - hur kul är snö när man är ensam? :-) En fördel är att huset är mer undanplockat ikväll än det har varit på väldigt väldigt länge - men, jag längtar redan efter dem.

Årets pepparkakshus-tåg

City girls

Vi åkte skridskor idag. Det finns två sätt att berätta historien. Första sättet är att helt enkelt beskriva hur mysigt det var. Vi tog buss och tunnelbana direkt till Boston Common och skridskobanan Frog Pond efter lunch. Nova, Zoey och jag hade våra egna skridskor och Darrin hyrde. Zoey var så upprymd att hon hoppade på skridskorna. Vi gick förbi skridskobanan med mormor och morfar när de var här, och tjejerna blev redan då väldigt sugna - nu var de glada att det äntligen var dags för oss att få prova. Båda hade utvecklats massor sedan förra året - ingen av dem kunde helt själv än, men både kunde hålla balansen när de stod stilla på skridskorna och båda prövade både entusiastiskt och länge. Vi hade med oss matsäck, och blev kvar i två timmar, med en mysig fikapaus i mitten. Mot slutet började det bli mörkt så vi fick chans att njuta av julljusen i träden runt hela Boston Common. Högtalare runt banan spelade musik. Det var en speciell känsla att åka skridskor nästan helt omgiven av skyskrapor.

Andra sättet att berätta historien är att fråga sig vad vi gör med våra barn egentligen. Förra året var skridskoträningen förlagd till Fjällnora, med snö, korvgrillning och gratis, långa, plogade isbanor - i år till Bostons centrum med $4 i inträdesavgift, närmare en timmes kö för att få komma in och massor av folk på en liten bana. Vi måste tänka efter noga innan vi bor kvar i Cambridge för länge - de kommer att sluta som storstadsmänniskor!

Smarta Barn

Zoey är full av smarta idéer idag. Det känns som om hon har blivit stor på riktigt. Den första smarta idén kom när vi pratade om att de ska åka till Texas på måndag utan mig. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men det var i alla fall något som inte Daddy kunde göra som de behövde mig till. Zoey föreslog att jag skulle följa med dem istället för Daddy. Jag förklarade att det inte funkade. Då sa hon att jag vet ju också var Grandma och Grandpa bor. Jag förklarade att jodå, jag skulle kunna följa med till Grandma och Grandpa - det som skulle bli konstigt var om Daddy plötsligt dök upp på mitt jobb. Då kom smarthet #1: "Du kan väl ha vikarie som mormor hade när hon var här."

Andra smartheten kom när Zoey ville ha hjälp att tejpa upp en tomte som hon hade gjort på ytterdörren. Jag försökte hjälpa henne att vända den "rätt", men då förklarade hon för tröga mamman att den skulle vara baklänges så att man kunde se den utifrån.

Sammantaget så trodde jag helt enkelt att Zoey började bli lite för smart för att vara tre år. Som tur var vägde hon upp det när jag bad henne att hämta en påse under diskbänken - hon lade sig på golvet och kikade in under skåpen och sa "Här menar du?" Gullunge.

Nova imponerade också på mig idag. Vi har bakat pepparkakshus, eller rättare sagt tåg, idag. I morse satt vi och skissade på mallen vid frukostbordet. Nova bestämde sig för att skriva tåg på papperet och skrev helt utan hjälp "TOG". Hon som aldrig vill lyssna när jag försöker hjälpa henne att ljuda ihop orden. Jag blev alldeles paff.

Ni ikväll satte jag på risgrynsgröt (det måste man nästan äta på pepparkakshusdagen). Nova undrade vad jag höll på med. När hon fick veta var det som om hela lilla tjejen sken upp. Hon hade inte glömt att hon tjatade om risgrynsgröt till frukost ett halvår efter förra julen. Det är tur att Nova uppskattar det - jag tror att Darrin helst hade velat smita iväg och äta ute ikväll!

Efter maten planerar vi en promenad för att titta på grannarnas uteljus, och sedan glögg med tjejerna innan sängdags. Vi får se hur mycket vi orkar med... men det är i alla fall en härlig plan. Det luktar jul hemma hos oss nu!

För övrigt så hade vi en till mus i fällan i morse. Nu är vi uppe i sex stycken.

Punka och julmiddagar

Jag fick punka på framhjulet halvvägs till jobbet i morse. Typiskt. Resultatet blev att jag fick en mycket osvensk (i mina ögon) morgonupplevelse - en vänlig medcyklist stannade och erbjöd sin pump, och var ledsen att han inte hade någon extra slang med sig. Trevligt!

Förövrigt har vi haft en julig vecka - i tisdags var det julmiddag på svenska skolan, och i går på jobbet. Vi gick alla fyra på båda tillställningarna, vilket betyder två kvällar i rad utan middagsmatlagning eller disk - lyxigt! (Tyvärr lyckades jag inte utnyttja den extra tiden till något - jag somnade med Nova i tisdags och Zoey igår.) Svenska skolan-julmiddagen var kombinerat luciafirande och knytkalas - mycket mysigt. Nova och Zoey var fina igen i sina lucialinnen och pepparkakskläder. Nova hann också bli firad på födelsedagen av sin grupp och var väldigt nöjd med det.

Julfesten på jobbet var på MIT Faculty Club med utsikt över Charles River och Downtown Boston, med bra levande musik och god mat. Nova och Zoey fick dra vinnare i lotteriet och fick varsin liten överraskningspåse. De fick också leka med min jobbarkompis Jocelyns dotter Emma. De tre dansade intensivt till musiken och fick provspela bandets trummor och keyboard - stor succé. Jag vann ett $20 presentkort på Cambridges förmodligen bästa pizzarestaurang, Bertucci's - så nu kan jag ta med familjen dit så att de också får prova. En lyckad kväll, på det hela taget!

Möss äter visst jordnötssmör, Erik!

Jag vet det, för nu har vi fångat fem stycken i vår fälla gillrad med jordnötssmör. Hur många möss behöver man fånga innan det räknas som sanitär olägenhet och man får kalla in hyresvärden? Darrin kommer att tänka på filmen Ratatouille, där en äldre dam skjuter efter en mus med gevär, gör hål i taket och får tusentals möss att ramla ned i lägenheten. Jag är mest rädd för vilken fest mössen ska ha i våra köksskåp medan vi är bortresta över jul. Kakorna som Nova bakade häromdagen (med inspiration från sin födelsedagsbakbok från Markus, Annica och Alisia!) som blev kvar på bänken över natten har redan gått åt...